Ingen tackar våra utslitna kroppar

Köket låg bortom huvudgatan, första morgonvagnen transporterade dit oss genom ett regnvått centrum.

När degarna stod på jäsning och kockarna stämplat in samlades vi uppe vid värmerierna, följde beställningslistornas mönster med blickarna, la upp en anfallsplan för dagen. De första kopparna kaffe redan urdruckna, tre bloss på lastbryggan och dagen var
i gång.

E stank alkohol och trasiga familjeförhållanden, nätternas skrik satt fast i hans kropp som skrapsår längs tinningen. De första timmarna innan bakfyllan hann ifatt, dansade han mellan stimkittlarna som en konståkare på speed, timmen innan lunch tog adrenalinet över och lagom till klockan två byttes dansen mot dova svordomar i trögflytande rörelser ner mot omklädningsrummet. Alltid lite lättare steg när han kom upp igen.

Så försökte vi alla att hitta våra sätt att orka – alkoholen, ett försök att laga den perfekta såsen, tanken på utstämpling.

Så gick dagarna medan våra kroppars tysta skrik dövades av veckornas snabba rörelser, alkoholens dova lätthet, vardagens alla måsten. Utmattningen efter arbetsdagarna som en räddning från tankarna om vi verkligen skulle orka ett år till, två år till, ta oss förbi lunchstressen i morgon också. Så blev dagarna en cirkel vi inte kunde, inte vågade röra oss utanför.

Där bortom fanns frågorna om vad vi skulle göra när våra kroppar inte klarade mer. När knivarna bakom skulderbladen vässats av alla lyft och upprepningar. När stryptagen kring våra handleder dragits åt av frityrkorgar och gjutjärnsgrytor. När armbågarnas ilska vägrade släppa taget om våra rörelser. Frågorna lika skrämmande som svaren. De brände till i löpsedlar och i historierna som cirkulerade på lunchrasterna och över ölen efter kvällsskiften. Någons syster som blivit utförsäkrad, någons kusin som vid 40 försökte hitta skrivbordsjobb.

Arbetsförmedlingens labyrinter av väntan, cv-kurser och räknande av a-kassedagar.
Verkligheten höll smärtan i schack, höll oss positiva där inga andra tankar skulle få hitta in. En överlevnadsstrategi in i arbetsskadornas och utförsäkringarnas land.

Det är ett par år sedan nu, tiden har lagt sig emellan. Sedan jag stämplade ut för sista gången från det köket så har en del av mina gamla arbetskamrater blivit sjukskrivna, bytt bransch eller så harvar vi vidare med ryggproblem och ont i handlederna.

För oavsett om vi vågar tänka tanken eller inte så är det där vi hamnar ifall vi inte protesterar mot dålig arbetsmiljö, underbemanning och högt tempo. Och de vinster som företagen gjort på att vi blivit utslitna, tackar ingen oss för när våra arbetsskador sedan ska bedömas.

Jenny Wrangborg