Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Ingen tackar våra utslitna kroppar

16 oktober, 2015

Skrivet av

Jenny Wrangborg
Jenny Wrangborg är kallskänka och poet. Hennes senaste bok är diktsamlingen Vad ska vi göra med varandra.

Köket låg bortom huvudgatan, första morgonvagnen transporterade dit oss genom ett regnvått centrum.

När degarna stod på jäsning och kockarna stämplat in samlades vi uppe vid värmerierna, följde beställningslistornas mönster med blickarna, la upp en anfallsplan för dagen. De första kopparna kaffe redan urdruckna, tre bloss på lastbryggan och dagen var
i gång.

E stank alkohol och trasiga familjeförhållanden, nätternas skrik satt fast i hans kropp som skrapsår längs tinningen. De första timmarna innan bakfyllan hann ifatt, dansade han mellan stimkittlarna som en konståkare på speed, timmen innan lunch tog adrenalinet över och lagom till klockan två byttes dansen mot dova svordomar i trögflytande rörelser ner mot omklädningsrummet. Alltid lite lättare steg när han kom upp igen.

Så försökte vi alla att hitta våra sätt att orka – alkoholen, ett försök att laga den perfekta såsen, tanken på utstämpling.

Så gick dagarna medan våra kroppars tysta skrik dövades av veckornas snabba rörelser, alkoholens dova lätthet, vardagens alla måsten. Utmattningen efter arbetsdagarna som en räddning från tankarna om vi verkligen skulle orka ett år till, två år till, ta oss förbi lunchstressen i morgon också. Så blev dagarna en cirkel vi inte kunde, inte vågade röra oss utanför.

Där bortom fanns frågorna om vad vi skulle göra när våra kroppar inte klarade mer. När knivarna bakom skulderbladen vässats av alla lyft och upprepningar. När stryptagen kring våra handleder dragits åt av frityrkorgar och gjutjärnsgrytor. När armbågarnas ilska vägrade släppa taget om våra rörelser. Frågorna lika skrämmande som svaren. De brände till i löpsedlar och i historierna som cirkulerade på lunchrasterna och över ölen efter kvällsskiften. Någons syster som blivit utförsäkrad, någons kusin som vid 40 försökte hitta skrivbordsjobb.

Arbetsförmedlingens labyrinter av väntan, cv-kurser och räknande av a-kassedagar.
Verkligheten höll smärtan i schack, höll oss positiva där inga andra tankar skulle få hitta in. En överlevnadsstrategi in i arbetsskadornas och utförsäkringarnas land.

Det är ett par år sedan nu, tiden har lagt sig emellan. Sedan jag stämplade ut för sista gången från det köket så har en del av mina gamla arbetskamrater blivit sjukskrivna, bytt bransch eller så harvar vi vidare med ryggproblem och ont i handlederna.

För oavsett om vi vågar tänka tanken eller inte så är det där vi hamnar ifall vi inte protesterar mot dålig arbetsmiljö, underbemanning och högt tempo. Och de vinster som företagen gjort på att vi blivit utslitna, tackar ingen oss för när våra arbetsskador sedan ska bedömas.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Samhall­anställda känner sig svikna av facket

År efter år betalar medlemmarna in pengar till facket. Men när jobbet gör dem sjuka finns ingen där. Samhalls vittnen berättar hur fackförbunden slutat agera i arbetsmiljöfrågor.

”Jag är så arg på att facket inte agerar”

Magnus hade det så stressigt på jobbet att han inte orkade längre. Då blev sambon Catharina svårt sjuk i Covid. Nu kämpar de för att komma vidare.

De utsatta på Samhall behöver fackets stöd

Anställda på Samhall vittnar om att fackförbunden gör för lite för att hjälpa dem. Som en röd tråd i berättelserna från Samhallgolvet kommer facket in, fackets svek, skriver DA:s Elinor Torp.

Marie Nilsson, IF Metall: Vi slänger inte ut någon

Vi måste ta till oss av kritiken, säger IF Metalls ordförande Marie Nilsson om den besvikelse på facket som anställda på Samhall gett uttryck för.

Skapa ett Samhallfack

Alltför många Samhallarbetare far illa. Det är en politisk skandal men också en facklig, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.