Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

”Ett skyddsnät hade hjälpt mig ur mörkret”

3 december, 2015

Skrivet av Jenny Wrangborg

Krönika Det var novembermörkt när jag lämnade min arbetsplats den dagen jag fick veta att jag inte fick jobba kvar. Lagom till december var jag arbetslös.

jenny-wrangborgOron över mina chanser att få nytt jobb var det första som gjorde mig sällskap ut förbi stämpelklockan, och med den också oron över hyran, maten, a-kassan. Vår fackliga kamp i köket där jag jobbat hade lämnat potentiella arbetsgivare tysta. Ägarna i restaurangbranschen kände varandra och ingen ville anställa någon som förväntade sig att få ut både övertidsersättning och ob-tillägg.

Arbetslösheten blev tystnaden i lägenheten, mörka eftermiddagar på väg till biblioteket, regnet över Göteborg när spårvagnarna möttes i korsningen vid Hagakyrkan. Jag kunde spendera hela nätter med att leta jobb på Platsbanken. Nedräkningen mot utförsäkringen jagade mig från den första dagen inskriven på arbetsförmedlingen.

Samtidigt kändes det som om mitt liv stod still. Som om lägenhet femtioett på Astronomgatan egentligen inte existerade, befann sig i ett vakuum av tid och rum. Nätterna var oändliga. Jag kunde försöka ladda ner en film och tänka att det var okej att vänta femtiotvå dagar, tre timmar och tio minuter. Tiden var inte ett mått på någonting, den var något andra människor var tvungna att ta ställning till.

Samtidigt var kontrasten mellan stressen i köket och icketiden i arbetslösheten överväldigande. Då jag tidigare sprungit mellan kallskänken, caféet och serveringen i en tidspress som gjorde dagarna till fartstreck och kvällarna till sega, korta timmar innan sömnen tog över, var nu timmar som kunde vara i flera dagar. Sömn som kunde sträcka sig genom den korta tid då det ljusnade ute och persiennerna målade väggarna randiga. När jag inte var tvungen att åka till arbetsförmedlingen eller gå ner till torget för att handla så låg jag på sängen.

Alla som försökt sova mer än tretton timmar per dygn vet hur sömnlös vila kan vara. Dagarna blev nätter och nätterna dagar. Sedan blev jag alltid dragen tillbaka in i verkligheten igen när brevinkastet slog igen eller grannens hund sprang i trapphuset.

Om mina vänner fått tag på mig hade de nog hävdat att jag var deprimerad. Jag tillbringade den mesta tiden i lägenheten och tappade kontakten med arbetskamraterna som gjort sitt bästa för att jag skulle få behålla mitt jobb.

Samtidigt, hade inte oron för hur jag skulle försörja mig funnits där hade jag nog kunnat hitta ut ur mörkret fortare. Hade det funnits skyddsnät att lita på hade jag kunnat använda min tid till något som utvecklade mig i stället för att gå på meningslösa cv-kurser eller söka jobb som inte fanns. Det hade både jag och samhället tjänat på.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Samhall­anställda känner sig svikna av facket

År efter år betalar medlemmarna in pengar till facket. Men när jobbet gör dem sjuka finns ingen där. Samhalls vittnen berättar hur fackförbunden slutat agera i arbetsmiljöfrågor.

”Jag är så arg på att facket inte agerar”

Magnus hade det så stressigt på jobbet att han inte orkade längre. Då blev sambon Catharina svårt sjuk i Covid. Nu kämpar de för att komma vidare.

De utsatta på Samhall behöver fackets stöd

Anställda på Samhall vittnar om att fackförbunden gör för lite för att hjälpa dem. Som en röd tråd i berättelserna från Samhallgolvet kommer facket in, fackets svek, skriver DA:s Elinor Torp.

Marie Nilsson, IF Metall: Vi slänger inte ut någon

Vi måste ta till oss av kritiken, säger IF Metalls ordförande Marie Nilsson om den besvikelse på facket som anställda på Samhall gett uttryck för.

Skapa ett Samhallfack

Alltför många Samhallarbetare far illa. Det är en politisk skandal men också en facklig, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.