”Vi måste hjälpas åt att skruva ner tempot”

Krönika Det var inte vi som beslutat om den schemalagda underbemanningen. Som sett till att timmarna inte räckte till allt
som skulle göras.

Det var alltid mörkt när man kom ut från restaurangköket. Kvällsskiften kastade ut en under gatlyktorna, rakt in i stadens nattliv. Tunnlar av ljus bort mot spåren, korridorer av människor över broarna. Pendeltågssus och stillastående rulltrappor vid perrongerna. Där gick jag med blicken nedsänkt i ett försök att undvika ögonkontakt med de överförfriskade ungdomsgängen. De som antingen ville ha med en på fest eller kände ett stort behov av att berätta att man luktade grillad kyckling och inlagd sill.

Man hatade dem och ville vara en av dem, en av de lyckliga lediga på väg ut i nattens äventyr. I stället var jag oftast fortfarande fast i dagens arbetsdag där jag stod och balanserade mellan sätena med tio timmars köksjobb i vaderna.

Stressen flyttade in i en. Allting susande inuti på väg hem. Människornas röster över beställningssmattret, skriket av metall mot metall i disken, det öronbedövande vrålet från att-göra-listans alla ogjorda arbetsuppgifter. Allting ropade på en, kröp som en kall oro inuti när man slöt ögonen på tåget hem. Alla arbetsmoment flimrade förbi genom pendeltågsrutan, jagade en inför morgondagen. Varje mikrosekund bar på en lösning på hur vi skulle kunna hinna med mer nästa dag: Kunna stryka momenten från listan. Bli färdiga. Äntligen kunna andas ut på väg hem.

En del lyckades lämna jobbet när de stämplade ut, men de flesta av oss försökte förgäves skaka av oss känslan av otillräcklighet. Ibland med blicken fäst i sovrumstaket när vi väl kommit hem, andra försökte tysta rösterna med ett par tre öl efter stängning.

Men arbetsdagen satt kvar i kroppen som en tyngd och som en oro. De osäkra anställningarna och viljan att göra ett bra jobb, kunna känna stolthet, jagade en.

Oavsett hur vi försökte hantera känslan av otillräcklighet så reflekterade vi sällan kring hur den blivit vår. Som om det var vi som styrde hur många händer som skulle klara av arbetsuppgifterna, vi som beslutat om den schemalagda underbemanningen och stressen. Vi som sett till att timmarna inte räckte till allt som skulle göras.

Men tiden, bemanningen och stressen var aldrig vår att besluta om. Hade den varit det hade vi sett till att göra det möjligt att göra ett bra jobb, känna oss stolta över det vi åstadkommit vid dagens slut. Tills det blir verklighet måste vi hjälpa varandra att skruva ner tempot. För våra kroppars skull, för våra psykens skull, för den skull att skulden inte är vår när inte allting blir gjort.