Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

”Vi måste hjälpas åt att skruva ner tempot”

17 juni, 2016

Skrivet av

Jenny Wrangborg
Jenny Wrangborg är kallskänka och poet.

Krönika Det var inte vi som beslutat om den schemalagda underbemanningen. Som sett till att timmarna inte räckte till allt
som skulle göras.

Det var alltid mörkt när man kom ut från restaurangköket. Kvällsskiften kastade ut en under gatlyktorna, rakt in i stadens nattliv. Tunnlar av ljus bort mot spåren, korridorer av människor över broarna. Pendeltågssus och stillastående rulltrappor vid perrongerna. Där gick jag med blicken nedsänkt i ett försök att undvika ögonkontakt med de överförfriskade ungdomsgängen. De som antingen ville ha med en på fest eller kände ett stort behov av att berätta att man luktade grillad kyckling och inlagd sill.

Man hatade dem och ville vara en av dem, en av de lyckliga lediga på väg ut i nattens äventyr. I stället var jag oftast fortfarande fast i dagens arbetsdag där jag stod och balanserade mellan sätena med tio timmars köksjobb i vaderna.

Stressen flyttade in i en. Allting susande inuti på väg hem. Människornas röster över beställningssmattret, skriket av metall mot metall i disken, det öronbedövande vrålet från att-göra-listans alla ogjorda arbetsuppgifter. Allting ropade på en, kröp som en kall oro inuti när man slöt ögonen på tåget hem. Alla arbetsmoment flimrade förbi genom pendeltågsrutan, jagade en inför morgondagen. Varje mikrosekund bar på en lösning på hur vi skulle kunna hinna med mer nästa dag: Kunna stryka momenten från listan. Bli färdiga. Äntligen kunna andas ut på väg hem.

En del lyckades lämna jobbet när de stämplade ut, men de flesta av oss försökte förgäves skaka av oss känslan av otillräcklighet. Ibland med blicken fäst i sovrumstaket när vi väl kommit hem, andra försökte tysta rösterna med ett par tre öl efter stängning.

Men arbetsdagen satt kvar i kroppen som en tyngd och som en oro. De osäkra anställningarna och viljan att göra ett bra jobb, kunna känna stolthet, jagade en.

Oavsett hur vi försökte hantera känslan av otillräcklighet så reflekterade vi sällan kring hur den blivit vår. Som om det var vi som styrde hur många händer som skulle klara av arbetsuppgifterna, vi som beslutat om den schemalagda underbemanningen och stressen. Vi som sett till att timmarna inte räckte till allt som skulle göras.

Men tiden, bemanningen och stressen var aldrig vår att besluta om. Hade den varit det hade vi sett till att göra det möjligt att göra ett bra jobb, känna oss stolta över det vi åstadkommit vid dagens slut. Tills det blir verklighet måste vi hjälpa varandra att skruva ner tempot. För våra kroppars skull, för våra psykens skull, för den skull att skulden inte är vår när inte allting blir gjort.

En kommentar till “Vi måste hjälpas åt att skruva ner tempot

  • stämmer bra. Man får likväl rannsaka sig själv hur man tacklar jobb. Genom åren har jag undrat varför många kvinnor sprungit likt ”stressade möss” utefter väggar o pallställ när de ska göra nåt, har ej sett någon av dem va jagade.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

”Ett skyddsnät hade hjälpt mig ur mörkret”

”Ett skyddsnät hade hjälpt mig ur mörkret”

Jenny Wrangborg.

Ingen tackar våra utslitna kroppar

Ingen tackar våra utslitna kroppar

Jenny Wrangborg.

Min mamma är en superkraft

Min mamma är en superkraft

Vår kärlek sträcker sig hela vägen till jävlarna på Handelsbanken, skriver trollkarlen Carl-Einar Häckner.

”Elkris hotar klimatomställningen”

”Elkris hotar klimatomställningen”

Vi tar vårt ansvar i avtalsrörelsen, men för elkrisen vilar ansvaret på politikerna. Här är ett antal punkter som behövs, skriver företrädare för GS-facket, Trä- och Möbelföretagen och Skogsindustrierna.

”Vi måste hitta det vi tror på”

”Vi måste hitta det vi tror på”

Vi har fått ett valresultat där många arbetare röstat emot sina egna intressen. I dagens känslodebatt saknar jag den ideologiska grunden, skriver Dan Strängby.

Utan kamp förtvinar våra solidariska rötter

Utan kamp förtvinar våra solidariska rötter

När få , om ens någon, upplevt fackliga kraftmätningar lockar låtsaslösningar – som fantasier om ett svenskare Sverige, skriver Volvoarbetaren Lars Henriksson.

Förloraren blir vinnare

Förloraren blir vinnare

Helle Klein: Ulf Kristerssons M förlorade stort men de ler för att regeringstaburetterna hägrar. Och nu har Sverige ett av västvärldens största högerextrema partier i regeringsmakten.

Kan valresultatet vara en välsignelse?

Kan valresultatet vara en välsignelse?

Kanske är det det som krävs, att Socialdemokraterna inte sitter vid makten utan får knyta näven i fickan och komma tillbaka starkare, skriver industriarbetaren Marcus Raihle.

Den anständiga högerns haveri

Den anständiga högerns haveri

Det blev som väntat en valrysare och valvakan pågår än. När detta skrivs har 1500 valdistrikts röster räknats och det är ännu mycket jämnt. Den rödgröna sidan leder och skulle detta resultat stå sig när alla röster är räknade blir Magdalena Andersson ny statsminister. Det skulle då stämma överens med både TV4:s och SVTs vallokalsundersökningar. […]

”SD:s politik splittrar och krossar arbetarrörelsen”

”SD:s politik splittrar och krossar arbetarrörelsen”

Därför utgör Sverigedemokraterna ett hot mot arbetarna, skriver Jack Åkerlund, klubbordförande för IF Metall på AQ Enclosure i Sollefteå.