Köket jag ville fly ropar mig tillbaka

Våra arbetsplatser och arbetskamrater formar oss, vare sig vi vill det eller inte. Men vilka minnen finns kvar när vi stämplat ut och hängt undan uniformen?

Septemberregn, landskapet byter färg. Jag reser förbi arbetsplatser kopplade till minnen, går genom en stad jag inte besökt på år. Gatorna tar mig tillbaka till ett pubkök där jag såg timmarna rinna som årstider genom tusentals beställningar. Allting är annorlunda men jag kan inte sätta fingret på en enda sak som inte är sig lik.

Ljudet från ett kök som jag så många gånger önskade mig bort ifrån, ropar mig nu tillbaka. Det är kylskåpens tunga fläktar, lysrörens dova surrande, stekbordets väl avvägda ojämna hetta. Alla röster som viskade och skrek över kökets dån om människorna de jagade genom nätterna. Tårarna på lastbryggan och skratten i omklädningsrummet.

Kvällarna som lärde mig att det bästa sättet att sammanfoga något är genom hetta och tryck och sedan ändå, alla som plötsligt var tvungna att dra vidare på grund av arbetstillstånden, myndigheterna, kärleken. Nya ansikten som svettades bredvid mitt.

Jag frågar efter gamla arbetskamrater, deras namn främmande i min mun. Men ingen finns kvar.

Kroppen glömmer inte avstånden, handlederna minns varje Wing Night och 5.95$ Steak Night. Morgonrutinerna på autopilot och vissa speciella dagar som reste sig ur vågen av in- och utstämplingar.

Där springer vi fortfarande omkring och övar oss på att gå sönder, varje lyft och rörelse mot bångmaskinen en långsam nedräkning mot ryggbesvär och alvedonkvällar. Där samlas vi ibland för ett skyddsmöte och får en fyra vodka för att orka någon timme till. Där är vi för evigt unga och odödliga.

De oändliga arbetsdagarnas ankare höll oss fast vid varandra; att tillsammans bära tyngden av dagens leverans, en perfekt förberedelse till nästa skift överlämnad som en kärleksförklaring, en nyvässad kniv på chefens skrivbord efter mardrömspassen. Där ler vi fortfarande mot varandra i tyst samförstånd och ser tiden falla som regn över staden utanför.

Men det jobbar någon annan på min plats nu, inga kockrockar med mitt namn hänger i korridorerna.

Inga löneutbetalningar med felaktiga belopp väntar mig och ingen stämpelklocka mäter längre min tid här. Dagens sista sopor gör mig inte sällskap ut.

Nu leder svängdörrarna utåt, inte inåt, och när jag frågat om vägen till gästtoaletterna och gått kommer det enda minne jag riktigt kan lita på vara smärtan i handlederna, isandet bakom skulderbladen och en vag känsla av att jag rört mig förbi mig själv för att nå tillbaka till insikten om att allting borde vara på ett annat sätt.

Jenny Wrangborg