Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Köket jag ville fly ropar mig tillbaka

9 oktober, 2014

Skrivet av Jenny Wrangborg

Våra arbetsplatser och arbetskamrater formar oss, vare sig vi vill det eller inte. Men vilka minnen finns kvar när vi stämplat ut och hängt undan uniformen?

Septemberregn, landskapet byter färg. Jag reser förbi arbetsplatser kopplade till minnen, går genom en stad jag inte besökt på år. Gatorna tar mig tillbaka till ett pubkök där jag såg timmarna rinna som årstider genom tusentals beställningar. Allting är annorlunda men jag kan inte sätta fingret på en enda sak som inte är sig lik.

Ljudet från ett kök som jag så många gånger önskade mig bort ifrån, ropar mig nu tillbaka. Det är kylskåpens tunga fläktar, lysrörens dova surrande, stekbordets väl avvägda ojämna hetta. Alla röster som viskade och skrek över kökets dån om människorna de jagade genom nätterna. Tårarna på lastbryggan och skratten i omklädningsrummet.

Kvällarna som lärde mig att det bästa sättet att sammanfoga något är genom hetta och tryck och sedan ändå, alla som plötsligt var tvungna att dra vidare på grund av arbetstillstånden, myndigheterna, kärleken. Nya ansikten som svettades bredvid mitt.

Jag frågar efter gamla arbetskamrater, deras namn främmande i min mun. Men ingen finns kvar.

Kroppen glömmer inte avstånden, handlederna minns varje Wing Night och 5.95$ Steak Night. Morgonrutinerna på autopilot och vissa speciella dagar som reste sig ur vågen av in- och utstämplingar.

Där springer vi fortfarande omkring och övar oss på att gå sönder, varje lyft och rörelse mot bångmaskinen en långsam nedräkning mot ryggbesvär och alvedonkvällar. Där samlas vi ibland för ett skyddsmöte och får en fyra vodka för att orka någon timme till. Där är vi för evigt unga och odödliga.

De oändliga arbetsdagarnas ankare höll oss fast vid varandra; att tillsammans bära tyngden av dagens leverans, en perfekt förberedelse till nästa skift överlämnad som en kärleksförklaring, en nyvässad kniv på chefens skrivbord efter mardrömspassen. Där ler vi fortfarande mot varandra i tyst samförstånd och ser tiden falla som regn över staden utanför.

Men det jobbar någon annan på min plats nu, inga kockrockar med mitt namn hänger i korridorerna.

Inga löneutbetalningar med felaktiga belopp väntar mig och ingen stämpelklocka mäter längre min tid här. Dagens sista sopor gör mig inte sällskap ut.

Nu leder svängdörrarna utåt, inte inåt, och när jag frågat om vägen till gästtoaletterna och gått kommer det enda minne jag riktigt kan lita på vara smärtan i handlederna, isandet bakom skulderbladen och en vag känsla av att jag rört mig förbi mig själv för att nå tillbaka till insikten om att allting borde vara på ett annat sätt.

Du kanske också vill läsa…

”Vi måste hjälpas åt att skruva ner tempot”

”Vi måste hjälpas åt att skruva ner tempot”

Det var inte vi som beslutat om den schemalagda underbemanningen. Som sett till att timmarna inte räckte till alltsom skulle göras.

”Ett skyddsnät hade hjälpt mig ur mörkret”

”Ett skyddsnät hade hjälpt mig ur mörkret”

Jenny Wrangborg.

Ingen tackar våra utslitna kroppar

Jenny Wrangborg.

Kampen går före hem­försäkringen

Kampen går före hem­försäkringen

Jenny Wrangborg.

”Byta namn på ett jobb räcker inte”

Jenny Wrangborg

Rörelsen väntar på din riktning

Rörelsen väntar på din riktning

Jenny Wrangborg

Bekämpa antisemitismen i den digitala världen

I förra veckan hölls Förintelsekonferensen i Malmö. Internationella politiska ledare lovade att aktivt bekämpa antisemitismen och rasismen som tyvärr växer runtom i Europa. Sveriges regering satsar nästan 100 miljoner i nästa års budget på denna angelägna kamp för människovärde och demokrati. Till den svenska regeringens satsningar hör bland annat fortsatt arbete med att bekämpa hatbrott […]

”Helheten i överenskommelsen är bra”

”Helheten i överenskommelsen är bra”

Vi ska ha en levande debatt, men det är den valda förbundsstyrelsen som svarar för verksamheten mellan kongresserna. Vårt uppdrag därifrån är att komma till rätta med otrygga anställningar, skriver IF Metalls Marie Nilsson och Veli-Pekka Säikkälä.

”Så kan fusk och slarv med asbest stoppas”

”Så kan fusk och slarv med asbest stoppas”

Vi måste städa upp EU:s arbetsmarknad från skitföretagare som riskerar arbetarnas hälsa, skriver Europaparlamentarikern Johan Danielsson, S.

”Beslutet om trygghet borde ligga i våra händer”

”Beslutet om trygghet borde ligga i våra händer”

IF Metalls medlemmar bör, precis som journalistförbundets, få rösta om vi ska ansluta oss till las-överenskommelsen, skriver fem industriarbetare.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Så gick det till när Samhall satte vinsten före människorna

Under våren granskade Dagens Arbete bristerna i arbetsmiljön på Samhall. Men hur blev det som det blev? För tio år sedan skedde något avgörande. För Kenneth Harnesk, då första linjens chef, gick det inte längre att vara kvar.

Samhalls vd: Kritiken mot oss är allvarlig

Sara Revell Ford svarar på kritiken mot Samhall och ger sin syn på det som kommit fram i Dagens Arbetes granskning.

”Det fanns de som inte ville leva”

Två år efter Richard Fredrikssons första begäran om ingripande agerar Arbetsmiljöverket. Samhall får bakläxa.

Riksdagen vill ha en oberoende utredning av Samhall

Samhall måste utredas, av någon utifrån. Det anser en samlad opposition som via riksdagen uppmanar regeringen att tillsätta en extern utredning.

Ministrarna: Våra bolag ska vara föredömen

De ansvariga ministrarna är djupt bekymrade över att unga med funktionsnedsättningar inte platsar på Samhall. Regeringen har nu gett ett tydligt besked om vilka grupper som ska slussas till företaget.

Samhall­anställda känner sig svikna av facket

År efter år betalar medlemmarna in pengar till facket. Men när jobbet gör dem sjuka finns ingen där. Samhalls vittnen berättar hur fackförbunden slutat agera i arbetsmiljöfrågor.

”Jag är så arg på att facket inte agerar”

Magnus hade det så stressigt på jobbet att han inte orkade längre. Då blev sambon Catharina svårt sjuk i Covid. Nu kämpar de för att komma vidare.

De utsatta på Samhall behöver fackets stöd

Anställda på Samhall vittnar om att fackförbunden gör för lite för att hjälpa dem. Som en röd tråd i berättelserna från Samhallgolvet kommer facket in, fackets svek, skriver DA:s Elinor Torp.