Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Köket jag ville fly ropar mig tillbaka

9 oktober, 2014

Skrivet av Jenny Wrangborg

Våra arbetsplatser och arbetskamrater formar oss, vare sig vi vill det eller inte. Men vilka minnen finns kvar när vi stämplat ut och hängt undan uniformen?

Septemberregn, landskapet byter färg. Jag reser förbi arbetsplatser kopplade till minnen, går genom en stad jag inte besökt på år. Gatorna tar mig tillbaka till ett pubkök där jag såg timmarna rinna som årstider genom tusentals beställningar. Allting är annorlunda men jag kan inte sätta fingret på en enda sak som inte är sig lik.

Ljudet från ett kök som jag så många gånger önskade mig bort ifrån, ropar mig nu tillbaka. Det är kylskåpens tunga fläktar, lysrörens dova surrande, stekbordets väl avvägda ojämna hetta. Alla röster som viskade och skrek över kökets dån om människorna de jagade genom nätterna. Tårarna på lastbryggan och skratten i omklädningsrummet.

Kvällarna som lärde mig att det bästa sättet att sammanfoga något är genom hetta och tryck och sedan ändå, alla som plötsligt var tvungna att dra vidare på grund av arbetstillstånden, myndigheterna, kärleken. Nya ansikten som svettades bredvid mitt.

Jag frågar efter gamla arbetskamrater, deras namn främmande i min mun. Men ingen finns kvar.

Kroppen glömmer inte avstånden, handlederna minns varje Wing Night och 5.95$ Steak Night. Morgonrutinerna på autopilot och vissa speciella dagar som reste sig ur vågen av in- och utstämplingar.

Där springer vi fortfarande omkring och övar oss på att gå sönder, varje lyft och rörelse mot bångmaskinen en långsam nedräkning mot ryggbesvär och alvedonkvällar. Där samlas vi ibland för ett skyddsmöte och får en fyra vodka för att orka någon timme till. Där är vi för evigt unga och odödliga.

De oändliga arbetsdagarnas ankare höll oss fast vid varandra; att tillsammans bära tyngden av dagens leverans, en perfekt förberedelse till nästa skift överlämnad som en kärleksförklaring, en nyvässad kniv på chefens skrivbord efter mardrömspassen. Där ler vi fortfarande mot varandra i tyst samförstånd och ser tiden falla som regn över staden utanför.

Men det jobbar någon annan på min plats nu, inga kockrockar med mitt namn hänger i korridorerna.

Inga löneutbetalningar med felaktiga belopp väntar mig och ingen stämpelklocka mäter längre min tid här. Dagens sista sopor gör mig inte sällskap ut.

Nu leder svängdörrarna utåt, inte inåt, och när jag frågat om vägen till gästtoaletterna och gått kommer det enda minne jag riktigt kan lita på vara smärtan i handlederna, isandet bakom skulderbladen och en vag känsla av att jag rört mig förbi mig själv för att nå tillbaka till insikten om att allting borde vara på ett annat sätt.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Samhall­anställda känner sig svikna av facket

År efter år betalar medlemmarna in pengar till facket. Men när jobbet gör dem sjuka finns ingen där. Samhalls vittnen berättar hur fackförbunden slutat agera i arbetsmiljöfrågor.

”Jag är så arg på att facket inte agerar”

Magnus hade det så stressigt på jobbet att han inte orkade längre. Då blev sambon Catharina svårt sjuk i Covid. Nu kämpar de för att komma vidare.

De utsatta på Samhall behöver fackets stöd

Anställda på Samhall vittnar om att fackförbunden gör för lite för att hjälpa dem. Som en röd tråd i berättelserna från Samhallgolvet kommer facket in, fackets svek, skriver DA:s Elinor Torp.

Marie Nilsson, IF Metall: Vi slänger inte ut någon

Vi måste ta till oss av kritiken, säger IF Metalls ordförande Marie Nilsson om den besvikelse på facket som anställda på Samhall gett uttryck för.

Skapa ett Samhallfack

Alltför många Samhallarbetare far illa. Det är en politisk skandal men också en facklig, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.