Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Köket jag ville fly ropar mig tillbaka

9 oktober, 2014

Skrivet av Jenny Wrangborg

Våra arbetsplatser och arbetskamrater formar oss, vare sig vi vill det eller inte. Men vilka minnen finns kvar när vi stämplat ut och hängt undan uniformen?

Septemberregn, landskapet byter färg. Jag reser förbi arbetsplatser kopplade till minnen, går genom en stad jag inte besökt på år. Gatorna tar mig tillbaka till ett pubkök där jag såg timmarna rinna som årstider genom tusentals beställningar. Allting är annorlunda men jag kan inte sätta fingret på en enda sak som inte är sig lik.

Ljudet från ett kök som jag så många gånger önskade mig bort ifrån, ropar mig nu tillbaka. Det är kylskåpens tunga fläktar, lysrörens dova surrande, stekbordets väl avvägda ojämna hetta. Alla röster som viskade och skrek över kökets dån om människorna de jagade genom nätterna. Tårarna på lastbryggan och skratten i omklädningsrummet.

Kvällarna som lärde mig att det bästa sättet att sammanfoga något är genom hetta och tryck och sedan ändå, alla som plötsligt var tvungna att dra vidare på grund av arbetstillstånden, myndigheterna, kärleken. Nya ansikten som svettades bredvid mitt.

Jag frågar efter gamla arbetskamrater, deras namn främmande i min mun. Men ingen finns kvar.

Kroppen glömmer inte avstånden, handlederna minns varje Wing Night och 5.95$ Steak Night. Morgonrutinerna på autopilot och vissa speciella dagar som reste sig ur vågen av in- och utstämplingar.

Där springer vi fortfarande omkring och övar oss på att gå sönder, varje lyft och rörelse mot bångmaskinen en långsam nedräkning mot ryggbesvär och alvedonkvällar. Där samlas vi ibland för ett skyddsmöte och får en fyra vodka för att orka någon timme till. Där är vi för evigt unga och odödliga.

De oändliga arbetsdagarnas ankare höll oss fast vid varandra; att tillsammans bära tyngden av dagens leverans, en perfekt förberedelse till nästa skift överlämnad som en kärleksförklaring, en nyvässad kniv på chefens skrivbord efter mardrömspassen. Där ler vi fortfarande mot varandra i tyst samförstånd och ser tiden falla som regn över staden utanför.

Men det jobbar någon annan på min plats nu, inga kockrockar med mitt namn hänger i korridorerna.

Inga löneutbetalningar med felaktiga belopp väntar mig och ingen stämpelklocka mäter längre min tid här. Dagens sista sopor gör mig inte sällskap ut.

Nu leder svängdörrarna utåt, inte inåt, och när jag frågat om vägen till gästtoaletterna och gått kommer det enda minne jag riktigt kan lita på vara smärtan i handlederna, isandet bakom skulderbladen och en vag känsla av att jag rört mig förbi mig själv för att nå tillbaka till insikten om att allting borde vara på ett annat sätt.

Du kanske också vill läsa…

”Vi måste hjälpas åt att skruva ner tempot”

”Vi måste hjälpas åt att skruva ner tempot”

Det var inte vi som beslutat om den schemalagda underbemanningen. Som sett till att timmarna inte räckte till alltsom skulle göras.

”Ett skyddsnät hade hjälpt mig ur mörkret”

”Ett skyddsnät hade hjälpt mig ur mörkret”

Jenny Wrangborg.

Ingen tackar våra utslitna kroppar

Jenny Wrangborg.

Kampen går före hem­försäkringen

Kampen går före hem­försäkringen

Jenny Wrangborg.

”Byta namn på ett jobb räcker inte”

Jenny Wrangborg

Rörelsen väntar på din riktning

Rörelsen väntar på din riktning

Jenny Wrangborg

Jag minns blicken av förändring

Sommaren kommer mellan två andetag. Mina gamla arbetsplatser värker i mig. Jag lägger mig raklång på sängen och sträcker ut ryggen. Framför mig när jag sluter ögonen; ett löpande band av latte och smörgåsar där människan alltid var den svagaste länken. Någonting som enkelt kunde bytas ut och ersättas när handlederna svek eller tempot knäckte psyket.

Rätt inställning minskar inte faran

Det var tidig vår, jag jobbade mina första dagar i ett storkök i stadens centrum. Inhyrd och inte riktigt tillhörande.

”Det är inte vårt fel att vi bara får otrygga anställningar”

Vad händer med kärleken när stämpelklockan och bostadsbristen styr livet? Med debuten Kallskänken blev DA-krönikören Jenny Wrangborg en av Sveriges mest lästa poeter. Med nya boken Vad ska vi göra med varandra vill hon ge folk kraft att orka kämpa.

Morgontoalett i riksdagshuset

Bostadspolitiken väcker mig tidigt. En oro i kroppen sträcker sig från drömmarna in i verkligheten. Det ligger en politisk betingad känsla av obehag över mig när jag slår upp ögonen.

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen

Mer än lön som står på spel i avtalsrörelsen

Mer än lön som står på spel i avtalsrörelsen

Lönen är alltid i fokus i en avtalsrörelse, men det är mycket mer än så uppe på förhandlingsbordet. Frågor om makt och trygghet.

”Vi skulle haft nya lönen för länge sedan”

”Vi skulle haft nya lönen för länge sedan”

På Skärblacka förväntar man sig att lönepåslagen ska gälla från den 1 april, då avtalet egentligen gick ut.

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Harald Gatu är en av DA:s mest erfarna reportrar. Men hur många avtalsrörelser har han egentligen bevakat? Och vilken var den mest dramatiska? Lyssna på DA:s poddspecial om avtalsrörelsen.

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Facken inom industrin säger nej till första lönebudet för anställda inom industrin. De anser att opo:s förslag är ”oacceptabelt lågt”. Den första hemställan från opo, opartiska ordföranden, nådde fack och arbetsgivare igår. I den föreslogs ett så kallat ”avtalsvärde” på 4,5 procent över en avtalsperiod på 29 månader. Samtliga fackförbund inom industrin säger nej till […]

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Den bräckliga världsekonomin har legat som en våt filt över årets avtalsrörelse. Men i förra veckan hände det något.

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Medan vårdpersonal gör heroiska insatser för människors hälsa ser industriarbetare till att landet fortsätter att fungera samhällsekonomiskt, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Tuff väg till ett rättvist avtal

Tuff väg till ett rättvist avtal

Arbetsmarknaden har drabbats på olika sätt av pandemin. Det blir svårt att hitta en lönenivå som fungerar för alla, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Industrin svarar på första avtalsskissen

De opartiska ordförandena föreslår ett 29 månader långt riksavtal för industrin. För att gå med på det kräver facken inom industrin en rad förbättringar.