Tiden rinner ut för Outokumpu

ANALYS Tiden rinner iväg för Outokumpu. Ingen tycks vilja köpa deras italienska anläggning. Koncernen blöder, risken för panikåtgärder är överhängande. Den plågade ledningen för den finländska stålkoncernen har ännu inte svarat de svenska kommunpolitiker som vill hjälpa till att rädda enheterna i Avesta, Degerfors, Långshyttan och Torshälla.

För några veckor sedan gick brevet iväg till Outokumpus koncernchef Mika Seitovirta.

De svenska kommunerna ville träffa honom för att diskutera vad som bör göras för att möta framtiden på bästa sätt.

Kommunerna, skrev de svenska politikerna, kan hjälpa till med att söka utbildningsbidrag för de svenska enheterna. Som ett led i att stärka dem, inte avlöva dem.

Tiden rinner iväg för ett Outokumpu med gigantiska problem. Första kvartalet visade en förlust på 1,2 miljarder kronor. Mycket tyder på att förlusterna skenar iväg mot ännu större tal när koncernen om några veckor presenterar halvårsresultatet.

Risken är att de svenska enheterna dras med i en oöverblickbar soppa – fastän de egentligen inte borde.

Avesta, Degerfors, Långshyttan och Torshälla är egentligen en helt annan affär än resten av Outokumpu.

Det finländska Outokumpu är en volymtillverkare, en leverantör av rostfria bulkprodukter till en sovande marknad med dålig prisutveckling och där konkurrensen från lågkostnadsländer är mördande.

Avesta, Degerfors, Långshyttan och Torshälla, däremot, är nischade tillverkare.

De formades till nischproducenter under 1980- och 90-talets hårdhänta omstöpning av det rostfria stålet i Sverige. Ett mödosamt arbete under halvtannat decennium då de formades till att varje ort skulle bli världsledande på det de gjorde. Med en säljorganisation i nära kontakt med kunderna och som kunde fånga upp marknadens långsiktiga krav.

Detta var på den tiden de ingick i det nybildade Avesta AB och sedan – när man slogs ihop med British Steels rostfria gren – Avesta Sheffield.

Med millennieskiftet togs detta Avesta Sheffield över av Outokumpu, där finländska staten och finländska pensionsfonder är stora aktörer.

Det blev början på en ny resa för de fyra svenska bruksorterna. Vart den färden leder i nuläget vet vi inte. Tanken från Outokumpu har varit att hitta synergier – samordningsvinster – mellan den svenska och den tyska verksamheten, alltså Thüssen Krupps dotterbolag för kallvalsat i rostfritt, Inoxum.

Men vad de samordningsvinsterna ska vila på tycks Outokumpu själva vara osäkra på.

Outokumpus förhoppning har varit att marknaden för rostfritt ska växa – den sover, inte minst i Europa.

Marknaden sover, priser står stilla eller sjunker och där står Outokumpu med ett överinvesterat jättestålverk i Torneå. Modernt, tekniskt avancerat javisst. Men alldeles för stort för efterfrågan. Ett stålverk som går på halvfart är en usel affär. Det får hela koncernen lida för.

Under det senaste decenniet har mycket av de svenska enheternas självständighet försvunnit. Försäljningsorganisationen koncentrerades till Outokumpus hjärta, Torneå. Varvid de svenska enheterna förlorade sina en stor del av sina viktiga känselspröt mot marknaden.

Nu säljs de svenska nischprodukterna genom internet.

Inte riktigt samma sak som att förfoga över en armé av kunniga försäljare med daglig närkontakt med krävande kunder.

Förra vintern signalerade Outokumpu att man ville bli av med tre av de fyra svenska enheterna. Detta som ett led i övertagandet av tyska Inoxum.

En svensk ägargrupp anmälde sitt intresse – men bara om man fick köpa alla fyra svenska enheterna.

Affären gick i stöpet. EU krävde att Outokumpu istället skulle sälja den italienska enheten Terni.

Deadline: sista mars i år. Ingen tänkbar köpare dök upp.

En ny deadline löper ut sista juni. Om ingen godtagbar köpare dykt upp till helgen – vad händer då? Panikreaktion eller is i magen några månader till? Konkurs, rekonstruktion?

Konkurs? Glöm det. Knappast något som den finländska staten – den största ägaren – vill veta av.

Rekonstruktion? Möjligen, möjligen. En rekonstruktion skulle kanske ge de svenska enheterna chansen att bli kvitt Outokumpu-oket. Och återigen få bli det man var bra på: en ort, en produkt. Att få sköta sig själva med egen säljorganisation.

Om de svenska stålkommunerna tillåts rusta de fyra anläggningarna i Avesta, Degerfors, Långshyttan och Torshälla med utbildningsbidrag, då kanske man kan ta sig ur den pågående plågan.

Outokumpus ledning har inte svarat än.

Koncernen fortsätter att blöda, italienska Terni går inte att sälja och risken ökar för nya beslut fattade i ren panik.

Fyra svenska stålorter är knappast betjänta av panikartade beslut. De vill bara få en ny chans, att återgå till det som tills nyligen var ett framgångsrecept.

Bollen ligger hos Outokumpus ledning och ägare.

Harald Gatu