Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Högt pris för maktens människor

6 februari, 2014

Skrivet av Crister Enander

GästkrönikaAtt tvingas leva i ruinerna av folkhemmet är smärtsamt. Alla dessa enskilda som drabbas så hårt och skoningslöst. Varje dag rapporteras det i nyheterna om att regeringen beslutat genomföra fler inskränkningar i den allmänna välfärden eller att de tagit långsiktiga beslut som i längden kommer att försämra livet för de redan fattiga och hårdast utsatta.

De redan hemsökta ska jagas ut från samhällsgemskapen och bli vår tids paria. Strategin är inte bara bottenlöst cynisk. Den är medveten. Utarmning är idag inget tomt ord. Fattigdomen finns mitt ibland oss och den delas av många. Det råder nöd i riket – på många håll står svälten utanför dörren och enbart genom allmosor och vänners omtanke förmår familjer mat på bordet.

Orättvisorna och en alltmer allmän brist på solidaritet är vardagsmat i denna tid som värderar och hyllar egoism högre än medmänsklighet.

På ett plan kan jag – bokstavligen – inte förstå hur makthavarna tänker. Deras verklighet och värderingar ligger så långt ifrån vad jag står för och håller högt och som jag levt med som självklara sanningar att ett tankegap öppnar sig; mellan vad jag kan omfatta med förnuftet och vad de företräder finns en avgrund.

Jag når inte ens fram till en språngbräda där jag skulle kunna ta avstamp för att nå åtminstone en grundläggande insikt om hur de styrande och mäktiga ser på den enskilda människans värde, på vilket sätt de anser att samhället bör och ska fungera, var skatteintäkterna gör bäst nytta och helst bör användas till, på vilket sätt samhället ska ta hand om och ta ansvar för de handikappade, de medellösa och de som av skilda orsaker har hamnat i marginalen och som saknar förmåga och möjlighet att stå för sin försörjning och överlevnad.

Jag vill förstå. Jag vill verkligen förstå. Det främmande är lockande, det retar kunskapshungern. Jag lockas av de insikter jag ännu inte erövrat. Och – självfallet – endast genom insikter och kunskap kan dessa missbrukare av sin makt bekämpas och bekämpas effektivt.

Makt korrumperar. Makt förändrar människor. Historien är inte sällan en enda lång sedelärande skildring av hur makt förstört, förvridit och förvanskat makthavare och drivit många av dem rakt in i vansinnet då deras hunger efter mer makt och större rikedomar aldrig gick att stilla. Girighet är som en svårartad sjukdom och så är även den ohöljda och ohejdbara hungern efter makt och mer makt.

Exemplen är legio. I de grekiska statsstaterna, i det stora Romerska riket vars undergång skedde på grund av inre stridigheter om makten och under renässansen finns i Florens släkten de’ Medici och i Rom familjen Borgia. Samtidigt härskar i England kung Henrik VIII som med åren blev rakt av tokig och här i vårt eget land led folket under tyrannen Gustav Vasa som drevs en enorm girighet och som alltid främst fyllde sin egen kassakista.

Men makten, vad gör den med den enskilda människan? Förstör strävan efter och smaken av makt sinnet på de styrande? Förvrids och deformeras förmågan till inlevelse? Tar makten död på empatin? Torkar själen sönder och spricker och blir liggande som skinnet efter en nyömsad orm som ringlar sig vidare mot nya byten? Demoleras deras sinne för moral, för vad som är sant och äkta, falskt och rättrådigt av makt? Är makten i sig ett oundvikligt hot mot individen och hennes känsla för moral och anständigt agerande?

Och har den magnetiska makten samma inverkan idag? Frågan måste ställas. De härskande agerar på ett sätt som väcker de värsta farhågor och frågor till liv. Ty hur kan kännande varelser av kött och blod, hur kan människor med barn och familjer sitta och formulera och sedan kallsinnigt klubba igenom förslag efter förslag som tar det sista hoppet om ett drägligt liv från de redan drabbade och hårt ansatta?

Hur – frågan är alls inte retorisk – är den människa skapt som med ett pennstreck i statens budget tar ifrån de svårt handikappade deras personliga assistenter så att de tvingas bli liggande i en säng och få liggsår, inte kan bli tvättade, får svårt att få i sig den mat som ställs fram av en sönderstressad ung pojke från hemvården?

Hur kan en människa med egna föräldrar, med sina egna far- och morföräldrar i minnet, låta de åldrande och svaga bli liggande i urin och avföring utan att ligga sömnlös natt efter natt i djupaste förtvivlan över de beslut de fattat?

Ser de inte konsekvenserna? Blundar de? Är de någon form av sterila och själsligt förstummade monster som förmår förtränga och inför sig själv förneka sina handlingars följder? Som till och med missunnar dessa åldringar som byggt det land som är vårt land genom sin möda och plikttrogenhet att dricka så många koppar kaffe de vill?

Skulle beslutsfattarna agera i vardagen som de utan minst ansats till tvekan gör bakom sina skrivbord? Skulle de gå fram till en enbent och ta hans kryckor? Knuffa den lama kvinnan ur hennes rullstol? Och sedan ta med sig rullstolen och låta henne ligga där på marken? Eller äta upp maten på bordet mitt framför ögonen på barn i fattiga familjer? Eller själva vräka människor från deras bostad och att tvinga dem leva utan tak och väggar? Skulle socialminister Göran Hägglund kunna se hur varet rinner ur åldringars och rörelsehindrades liggsår utan att försöka hjälpa dessa människor i uppenbar nöd?

Kan de utan att flacka med blicken se en tiggare i ögonen?

Hur kväver de sin medmänsklighet? Hur kan de leva med sitt samvete? Drabbas de aldrig av ruelse och eftertankens krävande krankhet? Hemsöks de aldrig om nätter av hemska bilder där deras besluts verkningar passerar förbi?

Jag ställer inte dessa frågor för att vinna några billiga poänger. Mitt intresse för att förfalla till demagogiska utspel är obefintlig. Men – jag säger det igen – jag vill veta. Jag vill verkligen förstå. Vad rör sig i deras tankar när de genom nya beslut i regeringen och departement bränner upp det ena efter det andra av de sociala skyddsnäten?

I frågor som dessa tror jag inte på oskuldsfullhet, här finns inga utrymmen för naivitet eller frånvaro av kunskap om vad besluten dessa politiker fattar kommer att leda till. Med berått mod rivs de sista ruinerna av folkhemmet, med öppet sinne försämras hälsovård, omsorg, skolor, åldringsvården liksom vård av människor som fastnat i missbruk eller tvingats ut i samhällets marginal av bristande mental hälsa.

Självfallet är de fullt medvetna om effekterna. Här finns inga hemligheter. De är inte förda bakom ljuset, och de är inga dumbommar eller okunniga ignoranter. Bakom varje siffra döljer sig en människa, och om detta faktum svävar de inte för en sekund i ovetskap. Ändå tycks de aldrig tveka, de fattar nästan dagligen beslut som i ett slag försämrar livet för tusen och åter tusentals människor.

Var går deras gräns? Det de gör och vad de redan gjort kan inte förklaras med bristande empati eller brist på föreställningsförmåga. Sanningen om maktens män och kvinnor är, tror jag, avsevärt värre än så. De är beredda att trampa på sin egen värdighet och heder enbart för att få sitta kvar vid maktens bord. De anpassar sig, deras känslor förhårdnar och stelnar inifrån. Förtvinar deras inre? Ger de upp sin mänsklighet? Det är i så fall ett högt pris de betalar för sin tillfälliga maktställning.

Du kanske också vill läsa…

Vem törs stå upp för gästarbetarnas rättigheter

Vem törs stå upp för gästarbetarnas rättigheter

Gästkrönika, Crister Enander.

”En skrämmande tanke om Sverige”

Utan tydliga ideologier är demokratins byggstenar urholkade, betydelselösa. Och då måste frågan ställas om Sverige är ett demokratiskt land.

I vårt sargade land

De har skurit för djupt. Så enkelt är det. Ingen kan förneka det, inga floskler eller retoriska utläggningar kan längre skyla vad som skett.

Kunskapen är valfri men ger dig makt

Först tänkte jag försöka skriva ett försvar för historisk kunskap. Tankarna låg redan klara, välordnade och på rad, när jag gick ut på min morgonpromenad. Staden var nästa öde, gatorna tomma bortsett från några morgontidiga cyklister. Efteråt, då regnet upphört, satte jag mig som alltid på en bänk. Jag såg mig runt. Få människor korsade torget. Ingen av torghandlarna hade ännu kommit. Jag tände en cigarrett och tänkte på vad jag skulle skriva när jag kom tillbaka.

När makten blivit likgiltig

Lyssnar makten? Hör de styrande längre den kritik eller de vädjanden som framförs? Bryr de sig? När fattigdomen ökar, när detta rika land får allt fler och fler medborgare som har svårt att få pengarna att räcka till mat, är då makten lyhörd? Försöker de ändra på missförhållandena?

Vi måste slåss för våra sinnens rätt!

Det pågår ett svek som gäller alla. Språket är ockuperat. Reklamen belägrar de viktigaste orden.

Handelsrekord – men inte för verklighetens folk

Äntligen är helgerna förbi. Vardagen är tillbaka. Varje år upprepas samma sak. Med glädje eller tålamod tar man sig igenom julhelgerna och förmår även att fira nyåret med vederbörlig stilfullhet.

Med perfekt vita tänder ska vi dö

Ibland blir man bara trött. Så där riktigt bottenlöst trött att armar och ben känns som spagetti som kokats alldeles för länge. När det är som om all kraft rinner ur kroppen och det enda man vill är att hitta en maläten ful gammal filt, ta sig till närmaste soffa med taskig fjädring och sedan lägga sig ner med en duns, dra den där raggiga filten över huvudet och glömma såväl världen som vardagen.

Demokratin är hotad – vi måste säga ifrån nu!

Vad väntar vi på? Vill vi att rasismen ska bli en våldsam del av vår vardag? Väntar vi på upploppen? De blodiga gängkrigen? De omkullvälta bilarna som brinner på gatorna? Gatstenar som viner hårt genom luften?

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Dra tillbaka utredningsförslaget och låt parterna förhandla igen efter avtalsrörelsen utan politiska hot, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen