”En skrämmande tanke om Sverige”
Utan tydliga ideologier är demokratins byggstenar urholkade, betydelselösa. Och då måste frågan ställas om Sverige är ett demokratiskt land.
Vem törs stå upp för gästarbetarnas rättigheter
Publicerad 2016-01-21, 08:00 Uppdaterad 2020-09-07, 12:26
Gästkrönika Sedan ett par månader har jag av en tillfällighet börjat prata med fyra ungrare som är här för att arbeta på olika byggen, främst med renovering av äldre lägenheter som ska bli moderna bostadsrätter. De får inte ens hundra kronor i timmen.
Ungefär sjuhundra är vad de får för en arbetsdag på tio till tolv timmar. De klagar inte. Hemma i Ungern är det en bra lön.
De bor inhysta i en liten sliten och gammal arbetsbarack som jag går förbi ofta. Därinne är rått och kallt. Kylan går aldrig riktigt ur. Kaffet de bjuder på ibland värmer för en stund. Men de slipper betala hyra. Så, återigen: De klagar inte – inte så att någon i bolaget hör det.
I baracken är det minst sagt trångt. Två våningssängar tar upp det mesta av utrymmet. Där står ett litet vingligt bord. En liten elektrisk spis med två plattor. En gammal billig mikrougn. Där finns ingen dusch.
Det luktar unket, som en gammal drängstuga eller ett logiment. Sura sockor. Otvättade handdukar. Lakan som inte används utan ligger kvar i de fyra sängarna. De sover i sovsäckar för att kunna hålla värmen.
Tibor, den äldste av dem – han kan vara kring de femtio – har varit här flera gånger och arbetat. Smärtan från en sliten rygg och förstörda leder syns som vassa sprickor i hans medfarna ansikte. De tre yngre, som knappt fyllt tjugofem, är i Sverige för första gången.
Tibor berättar att de är strikt förbjudna att ha någon som helst kontakt med fackföreningar. Sven, som deras närmste bas på bygget heter, har på kort tid sparkat över tio personer som försökt framför krav på högre lön och större säkerhet. De får vid arbetsdagens slut veta att de imorgon inte är välkomna tillbaka.
Fyra arbetare. De finns här. De arbetar hårt – här och nu. Fyra gästarbetare, välkomna till vårt land enbart på nåder och med krav på att de sedan återvända till sina hemländer. De är här för slita ihop pengar. De är här för att de är billiga.
Men vem törs och vill stå upp för deras rättigheter? Vem är beredd att visa solidaritet med alla gästarbetare – ett ord jag avskyr – som arbetar under vidriga och farliga förhållanden?
Fackföreningarna har här ett mycket viktigt arbete framför sig. Idag är det utan tvekan just fackförbunden som representerar och inger det största hoppet om att det ska gå att hålla liv i – och återuppväcka – solidariteten i samhället, och att de enskilda arbetarnas värnas och skyddas mot rovdrift och hänsynslösa förhållanden.
Skador är vanliga. Olyckor sker regelbundet. Lönen är ett hån. Ingen vet hur många gästarbetare som idag är yrkesverksamma i Sverige. Men Skatteverket uppskattar antalet till ”flera hundra tusen”.
”Det är mänskligt och samhällsekonomiskt rationellt med lika lön för likvärdigt arbete och begränsade löneskillnader”, står det i LO:s programförklaring. Det är den rätta vägen framåt.
