”En skrämmande tanke om Sverige”

Crister EnanderNär kan ett land kallas demokratiskt? Vad är det som avgör var skillnaden går emellan demokratier och de länder som saknar folkligt inflytande? När blir en demokrati odemokratisk?

Riksdagsvalet ligger bakom oss. Landet har en ny regering. En sympatisk och ovanligt hoppingivande regeringsdeklaration har presenterats. Ett samarbete mot vinster i välfärden har skapats. Varför växer ändå politikerföraktet? Det är utan tvekan oroande i ett samhälle att medborgarna inte har ett större förtroende för de politiskt förtroendevalda.

Men jag ska inte hyckla. Även jag känner en minskad tilltro till den nya tidens politiker som ofta inte har gjort någonting annat i livet än att vara just politiker. De blir inte sällan aktiva redan under gymnasietiden och ägnar sedan det mesta av sin tid vid något universitet åt studentkårspolitik i skilda former. Ofta försummar de studierna till förmån för den makt och det inflytande som verkar vara vad som lockar dem mest av allt. Inte för inte kallas de populärt för ”politikerbroilers”, framodlade för att snabbt kunna ikläda sig rollen som proffspolitiker. Att vi nu har en statsminister som en gång faktiskt har arbetat som svetsare är utan tvekan ovanligt och – på sitt sätt – trösterikt.

Ändå. Politikerföraktet växer, och därmed eroderas demokratins själva fundament.

Och jag erkänner. Jag har ytterligt svårt att känna förtroende för en person som går till en dyr PR-byrå för att där få råd och fiffiga tips om hur man bör och ska uppträda, hur deras framtoning i TV då kan få maximal effekt. Som sedan sätter sig hos en stylist för att piffa upp sitt utseende. Politikerna reducerar sig själva till en form av skådespelande dockor. De riskerar att bli till slavar under mediernas krav och förväntningar.

Nog är det avsevärt viktigare vad en politiker säger än hur?

Under hela valrörelsen hördes en envist återkommande underström av kritik att partierna saknade visioner. Bristen på idéer och framtidsvyer framhålls om och om igen. Den kritiken är ytterst allvarlig då det demokratiska styrelseskicket i Sverige är parlamentarism. När 7 123 997 röstberättigade ska välja 349 personer som under fyra år ska bestämma över 9 694 194 invånare är det nödvändigt att väljarna vet vad de röstar på.

Ideologierna fyllde förr den funktionen. Det var ett system som fungerade.  Utifrån partiernas grundidéer kunde alla väljare göra sig en klar föreställning om hur det parti de röstade på skulle agera och på vilket sätt de skulle ta ställning i de frågor som blev aktuella under de kommande åren.

Partiprogrammet var då en form av manual, en deklaration som omfattade de viktigaste och mest angelägna samhällsfrågorna. Där stod vilka mål partierna hade, och vilka medel de ansåg användbara. Och där stod vems intressen de stödde. Hur de såg på en mängd avgörande frågor. Där redogjordes för gällande grundvärderingar, förhållningssätt, synen på vilka övergripande mål som var viktigast att sträva efter i samhällslivet. Det var där väljarna kunde ta ställning till partiernas ideologi. I en parlamentarisk demokrati väljer vi ideologi, inte personer eller den som har snyggast frisyr eller ler oftast och inställsammast.

Så är det inte längre. Avståndet ifrån ideologierna är idag gigantiskt. Det skapar också en skugga i vars skydd missnöjespartier kan växa. Den läxan har vi nu fått lära oss den hårda och brutala vägen.

Utan grundläggande värderingar, utan idéer och tydliga ideologier, är demokratins byggstenar som utgör kärnan i vårt demokratiska system urholkade, de blir betydelselösa. Vi vet helt enkelt inte vad det är vi väljer utan ideologerna. Och då måste frågan ställas om Sverige är ett demokratiskt land. Tanken är i sin förlängning djupt skrämmande.

Crister Enander