I vårt sargade land

Crister EnanderDe har skurit för djupt. Så enkelt är det. Ingen kan förneka det, inga floskler eller retoriska utläggningar kan längre skyla vad som skett.

Såren blöder. De har skurit hårt och hänsynslöst. Landet och dess befolkning är infekterat. Mångas hushållsekonomi är krossad. Välfärden är grundligt förstörd, demolerad.

Av det en gång goda samhället, där de svaga och fattiga togs om hand och gavs ett så värdigt liv, återstår idag ruiner. Folkhemmet finns inte längre. Landets goda rykte, detta land som var ett ideal för så många andra länder, lever inte längre kvar utomlands. Jag har sett många artiklar – i tysk, engelsk, amerikansk, ja i spansk och ungersk press – som beskriver Sverige som ett nedrustat land. Där de fattiga är satta på undantag, där de sjuka tvingas att arbeta trots att de inte äger förmågan eller de fysiska förutsättningarna.

Arbetsplatserna är inte längre säkra. Få vågar protestera när tempot ska ökas och återigen stegras för att ge större avkastning med resultatet att arbetsskadorna blir fler och grövre. Hotet finns där numera alltid. De som säger ifrån riskerar återigen – som på trettiotalet – att få sparken, anledningen ledningen motiverar det med är självfallet en annan, påhittad. Men resultatet är detsamma. Utstötta, med vitsord som gör dem omöjliga på arbetsmarknaden.

Arbetsmarknadslagstiftningen har steg för steg gröpts ur. Skyddet för anställda försämras med varje ny lagändring. LAS, som reglerar anställningstryggheten, är idag förvandlad till ett hån. Och räcker inte dessa försämringar för arbetsköparen vänder de sig till bemanningsföretag där arbetarna är rättslösa och nästan utan alla lagliga skydd.

Jag säger det ännu en gång: Trettiotalets misär och missförhållanden är över oss igen.

Jag vill egentligen inte tala partipolitik. Som jag ser dagens samhälle befinner sig de flesta frågorna bortom den diskussionen. Det jag i stället vill framhålla är att de två senaste regeringarna på kort tid, med rekordfart och fanatisk iver, har förstört det som tagit flera generationer att skapa och bygga upp. Det är min fasta övertygelse att många ärliga liberaler och kristna som stött KD upprörs och skakas av vad som skett med välfärdslandet Sverige.

Ensamstående mammor får inte längre ekonomin att gå ihop. Dyra paniklån från ljusskygga och skumma kreditföretag har blivit en nödvändig del av vardagen. De enorma räntorna, som gränsar till ocker, stoppar effektivt alla möjligheter att få ordning på familjens ekonomi. Men mammorna måste kunna ställa fram mat på bordet till barnen. De har då inget annat val än att sätta sig i skuld. Kronofogden arbetar på övertid. Ärendena rasar in.

Den privata vårdens smekmånad är över. Häromdagen pratade jag rätt länge med en läkare, som också är delägare i en privat vårdcentral – och som vill förbli anonym. Hon berättade att de numera går på knäna. Det tröga, belastande och ständigt snurrande hjul som är en given del i det stora vårdbehovet har i grunden förändrat deras arbete. De hinner inte med patienterna. Köerna växer. Slarvet och godtycket ökar. Vinsterna – som drev dem att starta verksamheten – sjunker då Landstingets ersättning för uppföljning och telefonråd är låg till skillnad från den första medicinska utredningen av patienterna. Också Riskkapitalisten flyr nu nu från vårdföretagen. Den låga avkastningen är inget för dem.

Det låter kanske elakt och hemskt, men det gläder mig.  Vård ska inte ge vinst. Det är min bestämda uppfattning.

Alltfler livsuppehållande mediciner – till exempel för MS-patienter – tas bort från högkostnadsskyddet. Ska en människa drabbad av Multipel Skleros tvingas låna pengar av de rovgiriga kreditföretagen för att överleva? Ska vården bli en renodlad klassfråga? De rika kan leva länge och trygga i förvissningen att få hjälp och omvårdnad. De fattiga kommer att dö i förtid på grund av brist på pengar att köpa adekvat vård och medicin.

Idag är dessutom över 86 000 sjuka medborgare utförsäkrade, och därmed direkt dömda till en tillvaro på nåder, i marginalen; hänvisade till ett liv på gränsen till ett evigt existensminimum. Mat, hyra – inte mycket med räcker pengarna till, om ens det.

Är detta vad vårt land förvandlats till? Vill vi verkligen ha det så här? Tolererar vi en värld där medborgarnas inkomster styr över liv och död, vård eller vanvård?

Jag gör det då inte. Vreden skakar om mig, får hela kroppen att fyllas med pumpande adrenalin. Händerna börjar darra. Blicken grumlas av ren skär ilska.  Det land jag föddes till att leva i har tagits ifrån mig, förstörts på några år. Och jag är också fullt och fast övertygad om att miljoner medborgare i vårt försvunna folkhem delar mitt ständigt glödgande raseri.

Landet blöder. Medborgarna hukar under bördorna, sargade och nedtyngda. Slutsatsen är bedövande enkel. Det går inte längre. Vi måste sätta stopp. Alla goda krafter måste bidra, enas i motståndet. Landet, vårt samhälle, måste få börja läka.

Crister Enander