Vi måste slåss för våra sinnens rätt!

Crister EnanderDet pågår ett svek som gäller alla. Språket är ockuperat. Reklamen belägrar de viktigaste orden.

Retoriken och försöken att sälja varor och meningslöst tingeltangel som ingen människa behöver riskerar att suga musten ur de ord som borde vara de vackraste och mest omhuldade vi äger. Krämarna kryper ner i sängen mellan de älskande och stjäl deras ord, kommersialismens handgångna män och kvinnor kletar sig fast vid förälderns smeksamma ord till sitt älskade barn. De äter som groteska ockupanter upp alla ansatser till autenticitet. De får känslor att förtvina och även dö i brist på ord av äkthet och tyngd.

Sanningen blir en tom slogan.

Jag ser hur reklambyråer och slimmade copywriters invaderar vårt känsloliv. Hur de ohämmat och utan en tanke på vad de gör tuggar i sig språket. De är förvisso bara springpojkar och springflickor, ”nyttiga idioter” åt avsevärt mäktigare och mer inflytelserikare krafter.

Här finns inget utrymme för några illusioner. Ockupationen pågår. Och den pågår för fullt. Den är massiv och effektiv. Det finns ingenting i livet som det nakna och råa penningväldet inte vill förvandla till något som är möjligt att sälja och köpa. Från maten på bordet till det mest intima i livet. De vill ta sig in i sängkammaren. De vill finnas i de ömma smekningarna. De vill äga drömmarna. Ingenting mänsklig ska längre vara omöjligt att inte tjäna pengarna på. Allt ska förvandlas till konsumtionsvaror. Det mänskliga livet ska reduceras till ekonomiska transaktioner.

Det går inte att ställa sig utanför eller ovanför tiden. Alla är på ett obönhörligt och oföränderligt sätt fångar i samtiden. Därför är det också nästintill omöjligt att tydligt se och förstå hur detta massiva angrepp på språk och känslor förändrar och förskjuter de inre värden och sinnesupplevelser som tveklöst bör vårdas och beskyddas med alla till buds stående medel.

Kärlek. Vänskap. Solidaritet. Gemenskap. Allt det som ger oss rätten att kalla oss människor måste värnas.

Jag minns en detalj från en bok av Lars Gustafsson som han skrev efter att han och Madeleine Gustafsson varit på ett längre besök i Kina. Boken heter Kinesisk höst. Där beskriver han hur de efter en tid, ett par–tre veckor, sakta men entydigt började förändras i sitt känsloliv. Att beskriva det som om deras sexuella lust blev starkare eller mer pådrivande är fel och leder tankarna fel. Det var snarare deras sinnen för det sensuella som blev känsligare och öppnare. En beröring blev starkare, bar på en djupare innebörd och oväntad lockelse. Något som länge legat och slumrat i deras inre vaknade till liv.

Den slutsats Lars Gustafsson drar, efter att de börjat tala om det och försökt förstå vad som händer dem, är både intressant och inte minst otäck och skrämmande i sina vittgående konsekvenser. I det dåvarande Kina fanns ingen reklam. Den var förbjuden. Väggarna, alla lediga större ytor och offentliga platser var inte nerkletade med stora och iögonfallande bilder på nakna kvinno- eller manskroppar.

Konklusionen är uppenbar. Det hysteriska och ohämmade exponerandet – och exploaterandet – av perfekt formade kroppar vart man än vänder blicken tar död på någonting genuint och avgörande inuti. En känsla som egentligen är en naturlig och självklar del av den mänskliga naturen förtvinar. Känslan för det sensuella får svårt att överleva.

Och detta är enbart en detalj, en liten del av vad reklamen förstör och förändrar. Hur ska man ens våga gissa vad den mer får att vissna och förskjutas i det inre livet? Hur mycket stympar och förvrider den av ett naturligt och rikt känsloliv?

Och, ännu svårare att svara på, hur ska vi bjuda motstånd? Med vilka medel kan vi värja oss och skydda kärlek och vänskap, genuina erfarenheter och förbli oförfalskade? Hur finner vi en väg tillbaka till det sanna och äkta inom oss som effektivt och skrupellöst i vinstintressets namn fördrivits av alla falska och förljugna bilder och filmsnuttar som bokstavligt talat bombarderar sinnesintrycken varje vaken minut på dygnet?

Ockupationen av det inre får fortgå utan protester. Reklamen tas numera för given. Ingen ifrågasätter den längre. Den är en integrerad del av vardagen, så intensivt närvarande att få ser den längre för vad den egentligen är – lögner producerade för att få oss att konsumera saker vi inte behöver. Att denna massiva mängd av falska budskap och bilder deformerar och förminskar och får vårt inre att förtvina och törsta efter det äkta är det få som nu bryr sig om.

I en mening är vi därmed slavar i en känslomässig lögn som tvingar på oss falska föreställningar som förgiftar livet.

Jag säger det igen: vårt språk är utsatt för en medveten ockupation. Och på ett eller annat sätt måste vi med nödvändighet finna ett sätt att bjuda motstånd.

Crister Enander