När makten blivit likgiltig

Crister EnanderLyssnar makten? Hör de styrande längre den kritik eller de vädjanden som framförs? Bryr de sig? När fattigdomen ökar, när detta rika land får allt fler och fler medborgare som har svårt att få pengarna att räcka till mat, är då makten lyhörd? Försöker de ändra på missförhållandena?

Det finns där jag bor ett gäng ungdomar som varje kväll serverar soppa och en brödbit på ett mer undanskymt torg. Tidigare om åren bestod kön nästan uteslutande av uteliggare, missbrukare och andra som tvingats till ett liv i marginalen – många var sjuka, utsparkade från de nedlagda mentalsjukhusen och drev vilset omkring. Nu har det ändrats radikalt.

I kön står mödrar som har med sig byttor så de kan ta med sig soppa och några brödbitar hem till barnen, där står så kallat vanligt folk som förlorat sitt arbete, blivit utförsäkrade. Bryr sig makten om människorna som står i dessa köer landet runt? Vet de ens att dessa människor existerar? Att de framhärdar och kämpar mot alltmer övermäktiga bördor i ett samhälle som håller på att förlora sin solidaritet och medmänsklighet?

När Sven Delblanc i slutet av sextiotalet var gästprofessor i USA upptäckte han att när det gäller kritiken av makten fanns en stor skillnad, som han beskriver i boken ”Åsnebrygga”. I Sverige var problemet snarast att få tryckt sin kritik. I USA var förhållandet det omvända. Allt trycktes. Men ingen lyssnade, allra minst maktens representanter. Ingen brydde sig.

Idag är det tydligt att maktens handgångna i Sverige har anammat samma metod av likgiltighet.

Ingen lyssnar däruppe. Makten har draperat sig i ett lager av teflon.
Allt rinner av dem. Ingen kritik tas längre på allvar,  bortsett från den som kan skada opinionssiffrorna.

Ingen lyssnar däruppe. Makten har draperat sig i ett lager av teflon. Allt rinner av dem. Ingen kritik tas längre på allvar, bortsett från den som kan skada opinionssiffrorna. Detta kan låta som en sorts självklarhet i den nya cynismens tidevarv, men det döljer ett stort demokratiskt problem. Vi går, som bekant, till val enbart vart fjärde år. Om de som bildar regering inte lyssnar på medborgarna under dessa fyra år som de sitter vid makten – vad händer då med medinflytandet och demokratin? Vi får, ja vi har redan en egenartad form av elitstyre.

När Sara Lidman gav ut boken ”Gruva” 1968 med en svidande och stark kritik av LKAB:s sätt att driva gruvorna i Kiruna och Svappavaara, ledde det till en omfattande debatt. Men resultatet av Lidmans bok blev viktigare än så. De styrande lyssnade och införde en rad radikala förändringar och gjorde gruvdriften säkrare för arbetarna. När Kristian Lundberg för fem år sedan gav ut ”Yarden”, där han skildrar de extrema missförhållanden som råder bland arbetare som bemanningsföretag använder för de rena skitarbetena i Malmös frihamn, så ledde det till en debatt om – Lundbergs tragiska uppväxt. Privatpsykologi i stället för en skriande nödvändig samhällsdebatt.

Dessa arbetare, de flesta från andra länder, är milt sagt kraftigt underbetalda, de saknar varje form av anställningstrygghet, de kan bli sparkade på stående fot – av en nyck från arbetsledarens sida. När Ivar Lo-Johansson skrev om statarnas villkor – inte olika dessa bemanningsföretags sätt att behandla sin arbetskraft – avskaffade regeringen statarsystemet. ”Yarden” ledde inte till några förändringar. Ingen av de styrande brydde sig. Inte en kommentar kom det från Rosenbad. De lyfte inte ett finger.

Skiktningen i dagen samhälle blir allt tydligare. Det finns idag ett ”vi här nere” och ”dom där uppe”. Maktens kvinnor och män har blivit en exklusiv elit – med egna intressen som de bevakar och skyddar. Dystra dagar, då molnen verkar hopa sig på alla håll, tycker jag att vårt rika land alltmer börjar likna Sverige på trettiotalet. Orättvisorna är massiva. De syns överallt. De drabbar många, inte alls ett litet fåtal. Vi måste säga ifrån. Vi måste nå fram med protesterna. De som idag besitter makten ska tvingas att lyssna. De äger helt enkelt inte rätten till den likgiltighet och arrogans de så ofta visar upp. Eller som Göran Sonnevi skriver i en dikt:

”Vi är inte skit.”

Crister Enander