Bullerskadade Per: ”De vande sig vid att bli döva, allihopa”
Fick kämpa för sin försäkring ”Anses fortfarande skämmigt att vara hörselskadad”
På studiebesök i klassamhället
Publicerad 2014-05-27, 09:16 Uppdaterad 2020-07-03, 09:10
ProfilenHon drivs av vrede och är författaren som aldrig ryggat tillbaka för svåra ämnen. I sin nya bok skriver hon om utanförskap, mörka hemligheter och om att bli någon annan än den man är. Månadens profil Majgull Axelsson berättar om studieresan till medleklassen och friheten i att vara udda.
Profilen
- Namn: Majgull Axelsson.
- Bor: På Lidingö utanför Stockholm.
- Bakgrund: Född 1947 i Landskrona, uppvuxen i Nässjö. Pappa var lokförare, mamma servitris och skoarbetare.
- Böcker i urval: Debuterade 1989 med den dokumentära romanen Rosario är död. 1997 kom Aprilhäxan som belönades med Augustpriset och gjorde Majgull Axelsson stor i både Sverige och Europa.
- Aktuell med: Nya boken Jag heter inte Miriam som handlar om hur den romska flickan Malika skickas till Auschwitz, överlever förintelsen och tar sig till Sverige som ”Miriam” – en väluppfostrad flicka från en god judisk familj.
… att göra upp med historien
”Sverige hade inreseförbud för romer ända in på femtiotalet, trots att vi visste vad som pågick i Tyskland. Idén till boken kom när jag började rota i de så kallade Tattarkravallerna i Jönköping 1948. Jag ville förstå hur folk kunde ha mage att ställa sig och skrika ”ut med tattarna” så snart efter kriget. Tidningarna eldade på rasismen, inte minst den socialdemokratiska Smålands Folkblad. Det var en enastående enfald hos socialdemokratin på den tiden. De svenska romerna fick rätt till bostäder först på 60-talet, innan dess var de tvungna att flytta från kommun till kommun. Det fanns en massa dumma föreställningar om att det var de själva som ville leva så.”
… att vara klassresenär
”Ibland tänker jag att mitt liv har varit som ett långt studiebesök i klassamhället. Att inte riktigt veta hur man skulle bete sig var det som var jobbigast med att vara klassresenär. Men jag försökte aldrig smälta in. Snarare tyckte jag alltid lite synd om medelklassflickorna i min generation, de var så sönderuppfostrade och det var ju inte vi. Vi som gjort klassresor passade inte in någonstans och sågs som lite udda var vi än var. Men så småningom upptäckte jag att det är en stor frihet att vara lite udda, då behöver man inte bry sig om vad någon tycker. Det bästa med att vara klassresenär är att man är fri överallt och hemma överallt.”
… textilindustrin som flyttade
Textilkrisen började redan när de lade ner yllefabriken YFA i Norrköping 1970, det var den första knäcken. Industrin flyttade dit där arbetskraften var billigast, först Finland sedan Portugal och sedan till sist ut ur Europa. Jag jobbade på Beklädnadsarbetareförbundets tidning då. Det var låga löner och väldigt dålig arbetsmiljö inom textilindustrin, mycket damm och buller. Det var så att det räckte att gå igenom en vävsal för att bli hörselskadad. I dag är det bedrövligt när man hör om förhållandena för jobbarna i Bangladesh, verkligen bedrövligt. Och alltihop för en så fullständigt meningslös masskonsumtion som vi ägnar oss åt i den här delen av världen.”
… kärleken till hundar
Hundar kommunicerar väldigt mycket och kan precis som människor vara både onda och goda. Jag har alltid velat ha hund och så när jag fyllde sextio tänkte jag att nu är det dags. Då skaffade jag Molly och det är det bästa jag har gjort. Hon är en Irish glen imaal terrier och är lite som tanten på den där klassiska bilden, hon som drämmer till nazisten i huvudet med sin handväska. Det är min idol, det är precis det man ska ha sin handväska till. Molly kan bli rätt så arg om någon skulle komma och angripa mig, men annars är hon väldigt vänlig mot människor. Andra hundar däremot får passa sig. För dem talar hon gärna om att hon är störst, bäst och vackrast.”
Ville-Henrik Klemens
