Skilda världar i Robertsfors

En diamantfabrik flyttar, en filtertillverkare bygger ut. En fjärran ägare monterar ner maskinerna, den lokale ägaren skaffar nya. Robertsfors står i skärningspunkten mellan det gamla och det nya.

Det gamla är en diamantfabrik, Element Six.

Den ska snart läggas ner. Inte så att produktionen eller produkten skulle vara föråldrad. Den syntetiska diamanten hittar du fortfarande i tandläkarens borr eller i glasmästarens skärverktyg.

Det handlar heller inte om ekonomi, försäkrar ägarna.

Men först av allt: en diamantfabrik i Västerbotten? Så här gick det till:

Västerås 1953. På Aseas forskningslaboratorium arbetade kemisten Erik Lundblad, en gång assistent till Baltzar von Platen, kylskåpets upphovsman.

Baltzar von Platen hade också uppfunnit en högtrycksanläggning där kol – under högt tryck och stark hetta – skulle pressas till diamanter.

Det som naturen skapat under några miljarder år skulle människan nu själv kunna tillverka.

Nu lyckades aldrig Baltzar von Platen framställa diamanten. Men assistenten var desto mer framgångsrik. Erik Lundblad blev först i världen med att tillverka syntetiska diamanter och han kom att få bygga upp sitt diamantföretag i en nedlagd sulfitfabrik i västerbottniska Robertsfors som Asea hade köpt in.

Med tiden kom Asea att sälja fabriken och det är nu fyrtio år sedan sydafrikanska De Beers-koncernen tog över den.

De Beers är en gammal aktör inom diamanthandeln. Grundat av den brittiske magnaten Cecil Rhodes som gav namn åt landet Rhodesia (i dag Zimbabwe) och med en dominerande ställning inom branscher – från diamantgruvor till syntetisk framställning.

Nu tar De Beers farväl till den fabrik i Robertsfors som visat att människan på egen hand kunde framställa det som naturen skapat under miljarder år.

Det nya i Robertsfors ligger strax efter avtagsvägen från E4an. I ett litet industriområde i Sikeå med en handfull småföretag. Där anas framtiden i den filtertillverkning som det lilla, innovativa företaget Racoon Miljöfilter dragit igång.

Birmingham 1992. Maskiningenjören och kemisten Olle Sydlén befinner sig på bilmässa i England och tittar ner i motorn på en Ferrari.

Han åker hem med idén till ett nytt filter som ska göra luften renare, ett filter som ska klara skakningar, köld och fukt.

Idén är att bygga upp filtret i olika skikt och de olika skikten byggs upp av värmen från mikrovågor. Han börjar med att testa hemma i mikrovågsugnen.

Idag används Racoons filter över nästan halva världen. Filtren kan sitta i Komatsus skogsmaskiner, i Volvos och Scanias lastbilar, i Volvos, Caterpillars och Sandvik Minings entreprenadmaskiner, i bussar, gruvor och jordbruksmaskiner, inom sjukhus, oljeindustri och försvarsindustri.

Olle Sydlén talar om ännu ett område där filtret kan komma till pass: vattenreningsverk. Han talar om framtiden. Om nyanställningar. Om nya maskiner som redan har köpts in. Vi kommer att växa ordentligt framöver, säger han.

I dag är de sex personer på företaget. Nästa år kanske mellan 30 och 40.

Vi möter sitter Lisa Andersson och Linda Wikström som monterar filter till Komatsus skogsmaskiner.

Tidigare jobbade Linda på ICA, Lisa på ett telecenter. Nu är de med och bygger upp något nytt.

Visst, framtiden ser rätt lovande ut. Men liksom alla andra Robertsforsbor, tyngs de av nedläggningen av Element Six.

– Den är lika tragisk som obegriplig, säger Olle Sydlén.

– Man kan inte flytta på den kompetens, det yrkeskunnande som finns i den fabriken. Företaget tar en stor risk, det borde man inse.

Att flytta en sådan komplicerad produktion låter riskfylld. Om det inte lyckas? Vart vänder sig kunderna då?

– Kan man inte leverera kvalité och i tid så är man ute. Så fungerar det idag.

Leverans och kvalité.  En livsnödvändighet för Element Six liksom för alla företag. Vem säger att diamantpressningen kommer att fungera på Irland?

– Företaget har försökt där tidigare utan att lyckas.

Den som säger det är Ingrid Hanke, verkstadsklubbens ordförande på Element Six.

Företaget pressar diamanter i två fabriker, den sydafrikanska och svenska. Den irländska fabriken har bara efterbearbetning.

– Tidigare hade man en presshall i Irlandsfabriken, men den lades ner för drygt tio år sedan. Istället fick vi ta hand om produktionen. De klarade inte av det.

Att skicka ut en så avancerad tillverkning i det okända är inget annat än ett onödigt risktagande, menar hon och tar stöd i rapporten från löntagarkonsulterna i Fackrådet.

– Men ingen ville lyssna på slutsatserna i rapporten. De kör över oss, de gör som de vill.

Vi får träffa henne i vaktkuren till fabriken, inte innanför grindarna.Bakom stängslet ses klassiska tegelbyggnader.

Hit kom Ingrid Hanke 1978 och hon berättar gärna om den tid när fabriken hade en platsledning som värnade Robertsfors. Som trodde på fabriken. Som såg till att den investerades.

Men de senaste åren har ingenting varit sig likt. Sedan den gamla ledningen slutade har ”ingen längre talat för vår fabrik”.

Flytten motiveras inte utifrån ekonomiska skäl.

– Vad vi har fått höra är att Irland är mer flexibelt eftersom de räknar med att köra med mera bemanningsföretag där.

– Då ska man komma ihåg att det här är en avancerad produktion som kräver kompetens. Kunskapen sitter i händerna på folk. Det här är ett precisionsarbete som kräver tid att lära sig.

– De tror, fortsätter hon, att man flyttar kompetens genom att flytta maskiner.

In i vaktkuren kommer tre av de anställda, Katarina Ericsson, Eva Hansson och Kent Frithz. Alla tre med vardera 25-26 anställningsår.

– Vi är många som har jobbat här länge och som kan tillverkningen utan och innan, säger de med en mun.

Många har sin partner på företaget. Många träffade sin partner på företaget.

Katarina Ericsson: Här som har varit så bra. En fantastisk arbetsplats. Bra sammanhållning, jätteroliga arbetsuppgifter

Eva Hansson: De pratar om flexibilitet. Men vad är vi om inte flexibla? Vi som jobbar här har varit så pass länge att vi hunnit lära oss alla möjliga sysslor på fabriken. Vi kan rotera och täcka upp för varandra.

Kent Frithz: Just det, här finns en bred kompetens som borde vara en värdefull tillgång för företaget. Dessutom har vi en bra utvecklingsavdelning som snabbt kan utveckla produkterna.

Vi småpratar en stund. Sedan går de in till sina jobb igen. I stället  kommer Carsten Sill in, konsulten som hyrts in som vd det senaste året.

Vi vill höra om motiven till flytten.

– Det handlar inte om ekonomi. Nej, det handlar om att stärka konkurrenskraften, säger han.

Och det har med andra saker att göra. Robertsfors ligger fel, men inte i förhållande till marknaden. Den är global. Utan i förhållande till hamn och flyg.

Det som fungerat i fyrtio år för företaget fungerar inte längre.

Och mera?

– Byggnaderna är otidsenliga, säger Carsten Sill. Titta själv hur de ser ut.

Vi tittar ut från vaktkuren och ser tegelbyggnaderna. Där är det svårt att få till bra processflöden, säger han.

Vi undrar hur lång hans erfarenhet är av den här typen av produktion.

– Jag är jurist i botten, svarar han. Men jag har mest sysslat med HR, personalfrågor.

Sedan är det här med personalförsörjningen, skyndar han.

– Vi har ett åldersproblem. Många kommer att sluta här, gå i pension och då måste vi fylla på med ny personal.

Och?

– Här är det inte lika lätt som på Irland eller Sydafrika att hitta folk. Och som dessutom är motiverade.

Inte så att de som är anställda i Robertsfors skulle vara omotiverade. Men det kan vara svårt att locka folk till industrin i Sverige, säger han.

– Om vi istället valt att avveckla i Sydafrika eller på Irland skulle vi ha behövt bygga ut kapaciteten här i Robertsfors. Det hade varit svårt med tanke på tillgången på arbetskraft.

Så Robertsfors hade haft en chans om det hade funnits några hundra ungdomar som var sugna på att jobba på Element Six?

– Javisst, självklart. Personalförsörjningen är en viktig fråga och den är besvärlig här.

Han förstår besvikelsen, säger han och lovar att göra allt vad han kan för att folk ska få en bra omstart.

– Nej, jag vill inte göra skillnad på folk, utan behandla alla lika.

Den som ska starta om får med sig ett avgångsvederlag på 100 000 kronor oavsett om man har jobbat ett eller 40 år. Är inte det lite orättvist?

– Nej, jag vill inte göra skillnad på folk, utan behandla alla lika.

Men är det rättvist att inte ge mer till den som jobbat här längre?

– En fördel som man inte får behöver inte upplevas som en nackdel.

Det blir tyst en stund.

Sedan nämner vi att tjänstemännen får ju ett differentierat avgångsvederlag beroende på anställningstid. ”Det är en annan sak” säger Carsten Sill och förklarar varför, men det är inte säkert att vi förstår.

Till sista juli har samtliga 173 anställda sagts upp.

Men produktionen fortsätter ett tag till. Ett bemanningsföretag tar över personal för att sköta driften till sista dagen. De kan i princip välja vilka de vill.

Varför inte låta personalen vara anställd till stängningen, till sista dagen?

– Jag vill försäkra mig att vi verkligen kommer att ha personal fram till den sista dagen.

Det lär bemanningsföretaget kunna garantera.

Från Robertsfors är det inte längre till kunderna än från Irland eller Sydafrika. Men långt till dem som avgör fabrikens öde. Ledningen, styrelsen, ägarna. När var de här senast? Här på den plats där den syntetiska diamanttillverkningen en gång startade?

De skickade hit en HR-konsult från Stockholm med ett tidsbegränsat uppdrag. Det har varit ett stormigt år. Han säger sig förstå hur folk känner det. Vi frågar Carsten Sill vad han ska göra sedan när uppdraget är slutfört.

Han svarar inte. Han går mot dörren och vill att vi följer efter.

Läs mer:

Uppsagda hyrs in sista halvåret: De anställda på Elemeny Six sägs upp till sommaren. Men de ska jobba på ytterligare ett halvår – som inhyrda.

DA granskar: Lågprislandet Sverige
I går Gislaved och Västervik. I dag Tranås och Långshyttan. DA berättar om direktörerna som undviker att lägga ner i länder med bråkiga fack och där det är dyrt att säga upp.