Harald Gatu: Nu gör Wallenbergarna oväntad comeback
I går omodernt – i dag en framtidsbransch Wallenberg går in i stålet igen ”Det såg man inte komma”
”Vi måste blicka bakåt för att kunna gå framåt”
Publicerad 2015-03-19, 10:02 Uppdaterad 2020-08-25, 13:07
”Har vi varit för fokuserade på att höja lönerna och glömt att prata om grunden: allas lika värde?” Adrian Avdullahu i en debattartikel utifrån reportaget Världen möts på fabriken – om integration då och nu.
Fackens roll på arbetsplatserna är och har varit att tillvarata arbetarnas intressen och skapa en gemensam plattform för rättvisa. En plattform där den gemensamma nämnaren har varit kollektivet, där laget är viktigare än jaget.
Jobbet har på så sätt blivit en plats som har berikat och stärkt varje individ i kollektivet – ur många perspektiv. Här har idéer kunnat födas och nå hela vägen fram till beslutsfattarna och det har banat vägen för de förändringar som fackföreningen bidrog till under 1960-1970 talet.
Fackföreningarna hade sina glansdagar, och många ansåg att facket hade stort inflytande, i en era av framåtblickande fackligt arbete.
Men allt detta skedde i en tid då arbetsgivarna tillsammans med fackföreningarna efterfrågade arbetskraftsinvandring. Behoven såg annorlunda ut på den tiden. Då var Sverige i behov av att utvecklas och de som invandrade ansågs inte vara ett hot mot jobben eller kulturen.
Idag förs debatten i ett hårdare klimat, både i samhället i stort och på arbetsplatserna. Vi lever i ett individualistsamhälle som föder ensamvargar och kollektivet tycks tillhöra det förgångna. Jaget har blivit viktigare än laget, och hela ansvaret läggs på individens förmåga till lösningar.
”Den empatiska förmåga som vi en gång besuttit känns avlägsen, i en tid då solidaritet känns som nödvändigast.”
Människorna som söker sig till Sverige gör det av andra anledningar än 1960-1970 talets gästarbetare. Folk tvingas att fly från krig, förföljelse, fattigdom och misär – i hopp om ett bättre liv. Men verkligheten för många av dem som söker skydd i Europa är att man möts av hat, utanförskap, rasism och intolerans. Den empatiska förmåga som vi en gång besuttit känns avlägsen, i en tid då solidaritet känns som nödvändigast.
Vad har då fackföreningen gjort för integrationen?
Att vi som en demokratisk förening har förtroendevalda som stöttar partier vars ideologier bygger på att göra skillnad på människor beroende på var de kommer ifrån eller vilken gud de tillber, det är oroväckande. Det gör att hela idén med fackets grundprinciper om alla människors lika värden ifrågasätts.
Hur kunde det bli så här? Har facken inte gett tillräckligt med goda exempel på att mångkultur berikat både landet och arbetsplatserna? På att vi tillsammans är starkare och att vi kompletterar varandra? Och framförallt på att kampen måste vara mellan arbete och kapital?
Eller kan det vara så att vi som en demokratisk förening varit så inriktade på att höja lönerna och sluta avtal, att vi glömde bort att prata om grundprinciperna som föreningen bygger på.
Solidaritet och alla människors lika värde
Om jag går till mig själv och ser vad facket har gjort för mig, så är jag oerhört tacksam. Jag har fått möjlighet att utbilda mig i frågor som berör min vardag, och på så sätt har jag också fått med mig landets och arbetarrörelsens historia. En historia som bygger på hur man kan arbeta mot orättvisor, elände och misär.
Det är med det i åtanke som jag idag är förtroendevald i inom IF Metall och politiskt engagerad, och jag kämpar dagligen för att bygga en bättre arbetsplats och ett bättre Sverige för alla. Detta är mitt sätt att säga tack för att Sverige öppnade dörrarna för mig och min familj, när vi behövde det som mest.
Innebär det att vi inom IF Metall kan vara nöjda med hur vi arbetar med integration idag?
Nej det kan vi inte vara, vi har en lång väg att gå och det finns betydligt mycket mer att göra!
Vi måste på allvar arbeta mer proaktivt: Vi behöver hänga med i den ständiga utvecklingen på arbetsplatserna och samhället, och organisera oss utifrån de förutsättningarna.
”Vi måste jobba mer intensivt med anställningsformerna, där rätten till en fast och trygg anställning skulle innebära ett lyft. Ett sådant område som bemanningsbranschen måste prioriteras.”
Ett exempel: vi måste vi hitta sätt att organisera de små och mellanstora arbetsplatserna, som saknar klubbar. En idé skulle kunna vara att bilda en klubb/styrelse som har hand om flera små arbetsplatser. Att en förtroendevald från varje arbetsplats i ett närliggande geografiskt område ingår i styrelsen.
Vi måste jobba mer intensivt med anställningsformerna, där rätten till en fast och trygg anställning skulle innebära ett lyft. Ett sådant område som bemanningsbranschen måste prioriteras.
Vi måste också ta större utrymme i samhällsdebatten och stå upp för alla människors lika värde, och tydliggöra fackets roll och ansvar i samhället och på arbetsplatserna.
För att vi skall växa och bli starkare, så måste vi även förmedla en bild av varför det finns ett behov för vår organisation, och vad konsekvenserna skulle bli om vi inte fanns.
Jag är övertygad att jämställdhet och mångfald är en framgångsfaktor i många av de ovannämnda frågorna.
Arbetarrörelsen ses idag av vissa människor bakåtsträvare, men jag brukar alltid säga att man måste blicka bakåt för att kunna se framåt!
Adrian Avdullahu
Är det facket som ska reda ut det politikerna orsakat?
Varför gick det tidigare så bra för facket? För att det fanns fler arbetare eller så urusla arbetsplatser?
Nej, men därför att det fanns en kämparglöd hos fackliga engagerade entusiaster som bl.a. fick sin utbildning i Svenska metallindustriarbetareförbundets anda. En utbildning värd namnet. Med utbildning i fackets historia och värdegrunder, lagar och avtal, förhandlingsteknik, försäkrings- och skyddsfrågor och mycket annat som var till nytta för arbetarklassen. Där synen på solidaritet och lika värde och i mina tankar då även lika värde mellan män och kvinnor, vilket jag med flera, också lyckades med.
Ett för mig lyckat lokalt samarbete mellan facken på ett antal arbetsplatser, Arbetsförmedling och Försäkringskassa för att stärka integrationen, medförde att ett antal nysvenskar mot viss lön fick möjlighet att prova på olika arbeten i industrin med arbetskollegor som ”lärare” i såväl arbetsuppgiften som svenska språket i vardagslivet, med syfte att skapa fasta tjänster. Någon i arbetsgivar- eller institutionsleden fick troligtvis på pälsen för vad vi höll på med, för plötsligt så avbröts hela projektet.
Under en era från 70-talet och tjugo år framåt fick arbetarna via oss fackliga eldsjälar viktiga verktyg i lagar och avtal som förstärkte känslan att vilja tillhöra facket. En anda där vi som fackliga företrädare inte ens i alla läge behövde en underskrift för det räckte med ett handfast handslag med motparten för att bekräfta en överenskommelse.
Mina över trettio år som facklig företrädare med i stort sätt bara lyckade förhandlingar som gynnat många arbetskamrater kan vi tacka den tidens fackliga utbildningar för. Det har handlat om allt ifrån löner, trygga arbetsplatser och arbeten, till trygghet utanför arbetet och efter anställning. Inte minst så ser vi på vår nuvarande statsminister det goda resultat som dessa utbildningar lett till.
Det har varit skäll från arbetskamrater och utskällningar från arbetsgivare. Och på senare tid som förtroendevald, dessutom ett ensamklimat där huvudorganisationen IF Metall mer och mer har lyst med sin frånvaro.
Mitt sista år innan pension handlade om svek. Ett svek från det fack som jag tjänat i över trettio år. Ett svek som bestod av att två ombud från lokala IF Metall gick bakom ryggen på mig som facklig företrädare och förhandlade bort mig och övriga på företaget fyllda 50 år, utan bl.a. hänsyn till turordningslistan. Det ombud från förbundet som sedan skulle företräda mig ville ha en underskrift på att jag skulle lägga ner ”ärendet” när han hjälpt mig. Han fick min underskrift men jag fick inte hans hjälp efter min underskrift!
Jag hävdar också som artikelskrivaren att man måste blicka bakåt för att se framåt. Trots det ”tack?” för lång och trogen tjänst som jag fick, så inser jag att facket med hjälp av gamla knep, även i framtiden kan stärka arbetarens och fackets roll på arbetsplatserna. Ett sätt för facket hade varit att ta tillvara på oss gamla rävars list! Många av oss eldsjälar finns långt efter pensionen med all kunskap samt solidaritets- och fingertoppskänsla.