Låt oss lösa tiggarfrågan med värdighet

Ledarkrönika. Minns ni folkstormen mot Bo Rothsteins inlägg om förbjuda möjligheten att ge till tiggare? Raseriet då?

Det var inte ens två år sen. Sen dess har mycket hänt. Opinionen mot EU-migranterna blåser kallare varje dag. Så sent som i september var 35 procent av svenskarna för ett förbud mot tiggeri. Nu är samma siffra uppe på över 50 procent. Att opinionen stegras så snabbt skvallrar om att det inte är folks innersta önskan. Men det är den enda tydliga lösningen som de ser.

I brist på andra förslag vill varannan svensk därför förbjuda människor från att tigga på gatorna i Sverige. Minns ni Sverigedemokraternas affischer innan valet? ”Stoppa det organiserade tiggeriet”. 50 procent av svenskarna bryr sig inte ens om huruvida det är organiserat eller inte.

Opinionen lär inte vända av att vädret blir varmare och livet på gatan i all sin ovärdighet blir, lite, lite mer drägligt. Fler och fler kommer till Sverige för att be om pengar. Motståndet ökar. Minns ni när franska presidenten Sarkozy rev de romska bosättningarna i Paris och skickade hem de som bodde där? Upprördheten här hemma då? Snart är vi där. Snart vill vi vara där.

Så varför får vi inga andra svar? Det är förstås en avancerad fråga för de svenska etablerade partierna att knäcka. Att omfamna EU-migranterna in i välfärden med öppna armar går inte, även om man vill. Sverige kan inte vara hela Europas socialkontor.

Idéerna varierar men de flesta är överens om att något behöver göras åt saken på plats. Vissa, som Erik Ullenhag i SvD Brännpunkt (19/4) anser att Sverige kan göra det själv med riktade åtgärder i några specifika romska byar i Rumänien varifrån många kommer. Det vore att släcka bränder, inte att lösa den skriande diskriminering som pågår och pågår.

För att verkligen lösa frågan krävs internationellt arbete. Men EU i sin nuvarande form kan inte lägga sig i enskilda länders välfärd, bara bidra med tandlösa projekt på frivillig basis. Sverige har hoppat på en liten bit av ett sånt projekt, 90 miljoner kronor ska man få för att hjälpa tiggare med sådant som språkundervisning och att söka sjukvård.

Knappast övertygande för en växande negativ opinion.

Andra anser att vi bör utesluta länder som Rumänien och Bulgarien. Men det skulle knappast gagna de utsatta romerna som med den fria rörlighetens hjälp åtminstone nu kan ta sig därifrån. Det vore egentligen samma sak som ett förbud på nationell nivå.

Så vad göra, för att få tiggarna från gatan och samtidigt tvinga hemländerna ta sitt självklara ansvar? Jo detta. EU bör snarast införa ett nytt direktiv – Uppehållsdirektivet. Det skulle ge varje EU-medborgare rätt till basalt boende och ekonomiskt stöd under de tre månader de har rätt att befinna sig i landet. Räkningen skickas till hemlandet, som måste betala.

Så kommer EU-migranterna från gatan utan att urholka nationell välfärd. Så inser de diskriminerande hemländerna att det inte är en smart affär att diskriminera Europas mest utsatta folk. Så vrider vi tillbaka klockan på den svenska opinionen.

Så löser vi tiggarfrågan utan förbud. Med värdighet.