Eva Burman: Ingen bryr sig – cheferna cashar in
Utländska migrantarbetare sliter hårt i svenska skogar Reser ändå hem utan klirr i kassan Hur är det möjligt?
Robotarna dödar kapitalismen
Publicerad 2015-04-17, 09:58 Uppdaterad 2020-08-25, 14:07
Björn Werner är ledarpraktikant på Dagens Arbete.
Vad ska hända med jobben? Enligt Stefan Fölster på reforminstitutet som idag (17/4) skriver i DN Debatt beräknas automatiseringen ha slagit ut 450 000 jobb bara mellan 2006 och 2011. Offshoring till Kina framstår plötsligt som en mild bris.
Fölster rekommenderar ökade satsningar på innovation, för att gå i bräschen för nya satsningar och göra Sverige till en ledande nation i robotutveckling. Vårbudgeten saknar mycket av den varan.
Jag håller med Fölster fullt ut. Omfamna tekniken! På kort sikt kan det till och med ge fler jobb. Men det ger också något annat, något som Fölster nog inte riktigt räknar med. Automatiseringen leder nämligen raka vägen mot kapitalismens död.
Såhär funkar det nu: arbetsgivarna sitter på de stora pengarna, och för att få en liten del av kakan säljer vi vårt arbete. Får en bråkdel av vinsten i lön. Har råd att äta, bo, ta lite semester. Något annat sätt att ordna samhället kan vi inte tänka oss – inte heller Fölster.
Men vad gör vi när tekniken kan göra allt bättre än oss. Om alla jobb kan skötas av robotar? Om vi inte kan jobba, hur ska vi då få mat på bordet? Problemet blir ännu värre – om ingen har råd att köpa något, vad ska de få enskilda robotägande kapitalisterna göra av sina varor? Detta är kapitalismen vid vägs ände. Fullständig effektivisering utan fördelning av kapitalet leder till en blank dystopi av skinande robotar som producerar och producerar medan mänskligheten svälter ihjäl.
Det här är en dystopi som målats upp flera gånger, från 1800-talets arga textilarbetare som slog sönder de nya vävmaskinerna fram tills idag. Robotar leder till massarbetslöshet. Det är sanning nu, behöver det inte vara det om vi bestämmer oss för att ändra på samhället. För att lyssna på en annan idé från 1800-talet som på sistone fallit ur modet: Lägg ägandet i händerna på folket. Ge robotarna till arbetarna. Vinsten till alla, inte till några få. Nej, det är inte marxistiskt flum. Till och med stjärnekonomen Paul Krugman har gått i liknande tankar.
Det går förstås att strukturera fördelningen på olika sätt. Man kan låta enskilda personer äga en armé av robotar som utför tjänster och produkter, ge varje person en portfolio av aktier i robotföretag som ger en rimlig utdelning, införa medborgarlön eller sänka arbetstiden och dela på jobben som trots allt finns kvar.
I grund och botten är det dock bara en mängd nyanser av samma sak: ett mer ekonomiskt jämlikt samhälle med aktiv fördelning. En värld där robotarna gör allt mer och vi allt mindre.
Fölster har rätt. Regeringen borde satsa mycket mer på automatiseringen. Men också skissa på planer för ett mer ekonomiskt jämlikt samhälle.
Vi är nära nu
Björn Werner
Marxistiskt flum? Vet du ens vad marxism är?
Sånt här är det inte vanligt att man ser i sosseblaskor. Härligt! Mer sånt!
Det bästa jag läst sedan jag började läsa. Två motstående tillstånd närmar sig varandra och lösningen är inte politisk utan Darwinistisk.
Werner skriver bl.a. följande: ”Men vad gör vi när tekniken kan göra allt bättre än oss. Om alla jobb kan skötas av robotar? Om vi inte kan jobba, hur ska vi då få mat på bordet? Problemet blir ännu värre – om ingen har råd att köpa något, vad ska de få enskilda robotägande kapitalisterna göra av sina varor? Detta är kapitalismen vid vägs ände. Fullständig effektivisering utan fördelning av kapitalet leder till en blank dystopi av skinande robotar som producerar och producerar medan mänskligheten svälter ihjäl.”
Svaret är att staten helt enkelt måste beskatta dessa robotar, något slags produktionsskatt; något man inte talar om längre. Vill minnas att Palme talade om detta på 70-talet. Detta är ju än mer aktuellt i dag – men det snackas inte om det; vilket visar att de politiska partierna helt har vikt ner sig för kapitalistsvinen. Och detta gäller även facket. Mycket obehagligt.
Finns det någonting som säger att det spelar någon roll för robotägarna att ingen kan köpa deras varor? Den enda anledningen att dessa oligarker behöver konsumenter är ju för att de behöver arbetskraft. Om arbetskraften ersätts av robotar kommer 99% av mänskligheten att ha spelat ut sin betydelse för eliten. De som äger robotar och de som äger naturresurser (kommer att vara samma snubbar) kommer att kunna producera vad de vill ha utan att gå den besvärliga vägen via att omsätta dessa resurser till varor för att omvandla till pengar. Det är en dystopisk vision men finns det egentligen någon gräns för människans girighet och själviskhet? Nej, det har historien visat upprepade gånger. Jag oroar mig för mina barn eftersom de kommer att ha noll och intet; ingenting att erbjuda som kan konkurrera med en robotarbetare, och inga tillgångar (mark/naturresurser) att kunna ordna sin egen försörjning. Det vi måste göra NU, innan eliten blir helt oberoende av oss är en jordreform och demokratisering av naturresurser och tillgångar. SEN kan vi införa basinkomst och robotskatt. Men lycka till med att införa robotskatt eller demokratisera robotägande EFTERÅT. Den som har robotarna kommer inte att vilja ge bort dem frivilligt.
Redan vid slutet av 1980-talet och på 1990-talet var vi ett gäng klubbordförande skolade i Svenska Metallindustriarbetareförbundets anda som diskuterade den tidens robotutveckling och som insåg vad en robotarmé skulle innebära för den svenska industrin. Det fanns tillfällen vid metallutbildningarna att i pauserna diskutera robotproblemen med likasinnade.
Idag vet vi vad robotialiseringen har kostat i förlorade skatteintäkter och industriarbeten.
Vi pratade då i termer som tex någon form av koefficient beräknad på produktion, antalet arbetare som tidigare utfört robotens arbete eller liknande beräkningsgrund. Jag är inte industrimatematiker, men någonstans måste det finnas någon anställd bakom en politiker som är mera kunnig och som kan fundera fram ett beräkningssätt att beskatta/ta del av den vinst som vårt samhälle så väl behöver.