Inkomstklyftor skapar finanskriser

Analys. Toppen drog ifrån och klyftorna ökade. Den som inte hängde med i konsumtionskarusellen erbjöds billiga lån. Som upplagt för en ekonomisk krasch.

Var det ökade inkomstklyftor som bäddade för finanskrisen 2008–2009?

Ja, menar många ekonomer som analyserar och försöker dra slutsatser av efterkrigstidens djupaste ekonomiska kris. Den kris som kostade 70 000 svenska industrijobb på bara några höst- och vintermånader för drygt sex år sedan.

Finanskrisens orsaker diskuteras främst bland amerikanska och brittiska ekonomer. Det var ju i USA och i Storbritannien som det globala finansiella blodomloppet stannade av hösten 2008.

Det finns ett samband mellan finansiell oro, att hushållen tar stora lån och växande klyftor, anser många av dem.

Inkomstskillnaderna i såväl USA, Storbritannien som Sverige har ökat konstant sedan tidigt 1980-tal. Den senaste  LO-rapporten i ämnet, Makteliten svävar ovanför, visar hur särskilt näringslivets toppar drar ifrån i inkomstligan. Inte bara i förhållande till en genomsnittlig industriarbetarlön.

Näringslivets verkställande direktörer seglar också iväg gentemot andra eliter i samhället. Toppolitiker, generaldirektörer, chefredaktörer, höga jurister och tjänstemän – alla hamnar de på efterkälken i förhållande till direktörerna. Är det bra eller dåligt?

På 1980-talet ansågs ökade inkomstskillnader överlag vara en bra medicin för att få fart på tillväxten. Allt enligt anhängarna av ”nedsippringsteorin”.  När de rika blir rikare rinner rikedomarna nerför samhällspyramiden och kommer de flesta tillgodo. Det var till exempel så den amerikanske presidenten Reagans budgetminister motiverade upplägget med sänkta skatter för de rika.

I USA steg inkomsterna för de fem procent rikaste hushållen mellan 1983–2007 från 22 till 34 procent av de totala inkomsterna. Just den ökningen – med i stort sett samma procentsatser – hade skett en gång tidigare i modern amerikansk historia: mellan 1920 och 1929.

Inte nog med det.

Från 1983 till 2007 lånade folk så mycket för att hänga med i konsumtionsfesten att hushållens skulder som andel av BNP fördubblades. Precis samma sak inträffade som på 1920-talet.

Ökade inkomstskillnader plus ökad skuldsättning gav samma resultat såväl 1929 som 2008. En rejäl krasch.

Det är i alla fall så det beskrivs av två ekonomer på Internationella valutafonden IMF, Michael Kumhof och Romain Rancière i Inequality, Leverage and Crisis.

Där redogör de för hur den finansiella ekonomin svällde från 1980-talet och framåt samtidigt som utlåningen och skuldsättningen ökade.

Den höga utlåningen och skuldsättningen och den därpå följande finanskrisen har sin förklaring i de växande inkomstklyftorna, enligt IMF-ekonomerna. De delar in befolkningen i två skikt, olika stora: de rikaste 5 procenten som de kallar för ”investerarna” och de resterande 95 procenten, ”löntagarna”.

När inkomsterna växer för de rikaste vill de använda en del av sina stigande inkomster till att låna ut pengar till ”löntagarna”. Och ”löntagarna” – där de flesta har bara fått små eller ens några inkomstlyft – är i sin tur intresserade av att låna för att hänga med i konsumtionskarusellen.

De rika lånar ut.  De som inte är rika skuldsätter sig.

Deras förre chefsekonom på IMF, Raghuram Rajan, gav i sin bok Fault Lines häromåret skulden för finanskrisen just på de ökade inkomstskillnaderna i USA. Klyftorna pressade politikerna att göra något för de stora samhällsgrupper som halkade efter. Att höja skatter och bygga ut den offentliga sektorn var politiskt omöjligt. Däremot gjorde politikerna det lättare och billigare för allmänheten att ta lån.

Den amerikanska konsumtionen eldades på av billiga krediter.

Kumhofs och Rancières slutsatser har både ifrågasatts och fått eldunderstöd av annan ekonomisk forskning. Flera studier tar även med utvecklingen i Sverige i sina underlag. Bland annat Tuomas Malinen vid Helsingfors universitet som jämfört utvecklingen i åtta industriländer, från 1959 till 2008. Däribland Sverige. Hans slutsats i Does Income Inequality Contribute to Credit Cycles? är att växande inkomstskillnader ökar skuldsättningen bland hushållen.

I Sverige fortsätter hushållen att dra på sig allt större skulder i takt med att bostadspriserna rusar. I synnerhet bland inkomstgrupperna närmast under eliten. Skulderna är som störst bland de som tjänar mellan 46 000 och 85 000 kronor i månaden, enligt den statliga utredningen Överskuldsättning i kreditsamhället? som kom för några år sedan.

Sammantaget har de svenska hushållen skulder som motsvarar 175 procent av den disponibla inkomsten, alltså de pengar man har att röra sig med för att konsumera och spara.

Det är dubbelt så mycket som på 1980-talet.

Hushållens skulder har aldrig varit så stora, mätt som andel av den samlade produktionen av varor och tjänster, BNP.  I förhållande till BNP är hushållens skuldberg i dag dubbelt så högt som för tjugo år sedan. Mycket beroende på de stigande bostadspriserna.

Och samtidigt har inkomstskillnaderna ökat. Inte bara mellan en verkställande direktör och en industriarbetare. I Sverige, liksom i många andra jämförbara länder, går över en femtedel av de samlade inkomsterna till de rikaste 5 procenten av hushållen, enligt The World Top Incomes Database.

Klyftorna riskerar att  fortsätta att vidgas. I torsdags varnade Europeiska centralbankens ordförande Mario Draghi för ökade inkomstskillnader i spåren av ECBs egen politik. När räntorna pressas ned talar mycket för att börsen och fastighetspriserna pressas uppåt. Det spär på inkomstskillnaderna och det måste politikerna vara uppmärksamma på, manar Draghi.

Här hemma diskuteras amorteringskrav och lånetak. Men hur är det med inkomstskillnaderna? Spelar de någon roll?

Ökade inkomstskillnader + ökad skuldsättning. Vart bär det hän?