Industriarbetarnas tidning

Perspektiv är kommenterande texter. Analys och ställningstagande är skribentens.

Inkomstklyftor skapar finanskriser

18 maj, 2015

Skrivet av

Analys. Toppen drog ifrån och klyftorna ökade. Den som inte hängde med i konsumtionskarusellen erbjöds billiga lån. Som upplagt för en ekonomisk krasch.

Var det ökade inkomstklyftor som bäddade för finanskrisen 2008–2009?

Ja, menar många ekonomer som analyserar och försöker dra slutsatser av efterkrigstidens djupaste ekonomiska kris. Den kris som kostade 70 000 svenska industrijobb på bara några höst- och vintermånader för drygt sex år sedan.

Finanskrisens orsaker diskuteras främst bland amerikanska och brittiska ekonomer. Det var ju i USA och i Storbritannien som det globala finansiella blodomloppet stannade av hösten 2008.

Det finns ett samband mellan finansiell oro, att hushållen tar stora lån och växande klyftor, anser många av dem.

Inkomstskillnaderna i såväl USA, Storbritannien som Sverige har ökat konstant sedan tidigt 1980-tal. Den senaste  LO-rapporten i ämnet, Makteliten svävar ovanför, visar hur särskilt näringslivets toppar drar ifrån i inkomstligan. Inte bara i förhållande till en genomsnittlig industriarbetarlön.

Näringslivets verkställande direktörer seglar också iväg gentemot andra eliter i samhället. Toppolitiker, generaldirektörer, chefredaktörer, höga jurister och tjänstemän – alla hamnar de på efterkälken i förhållande till direktörerna. Är det bra eller dåligt?

På 1980-talet ansågs ökade inkomstskillnader överlag vara en bra medicin för att få fart på tillväxten. Allt enligt anhängarna av ”nedsippringsteorin”.  När de rika blir rikare rinner rikedomarna nerför samhällspyramiden och kommer de flesta tillgodo. Det var till exempel så den amerikanske presidenten Reagans budgetminister motiverade upplägget med sänkta skatter för de rika.

I USA steg inkomsterna för de fem procent rikaste hushållen mellan 1983–2007 från 22 till 34 procent av de totala inkomsterna. Just den ökningen – med i stort sett samma procentsatser – hade skett en gång tidigare i modern amerikansk historia: mellan 1920 och 1929.

Inte nog med det.

Från 1983 till 2007 lånade folk så mycket för att hänga med i konsumtionsfesten att hushållens skulder som andel av BNP fördubblades. Precis samma sak inträffade som på 1920-talet.

Ökade inkomstskillnader plus ökad skuldsättning gav samma resultat såväl 1929 som 2008. En rejäl krasch.

Det är i alla fall så det beskrivs av två ekonomer på Internationella valutafonden IMF, Michael Kumhof och Romain Rancière i Inequality, Leverage and Crisis.

Där redogör de för hur den finansiella ekonomin svällde från 1980-talet och framåt samtidigt som utlåningen och skuldsättningen ökade.

Den höga utlåningen och skuldsättningen och den därpå följande finanskrisen har sin förklaring i de växande inkomstklyftorna, enligt IMF-ekonomerna. De delar in befolkningen i två skikt, olika stora: de rikaste 5 procenten som de kallar för ”investerarna” och de resterande 95 procenten, ”löntagarna”.

När inkomsterna växer för de rikaste vill de använda en del av sina stigande inkomster till att låna ut pengar till ”löntagarna”. Och ”löntagarna” – där de flesta har bara fått små eller ens några inkomstlyft – är i sin tur intresserade av att låna för att hänga med i konsumtionskarusellen.

De rika lånar ut.  De som inte är rika skuldsätter sig.

Deras förre chefsekonom på IMF, Raghuram Rajan, gav i sin bok Fault Lines häromåret skulden för finanskrisen just på de ökade inkomstskillnaderna i USA. Klyftorna pressade politikerna att göra något för de stora samhällsgrupper som halkade efter. Att höja skatter och bygga ut den offentliga sektorn var politiskt omöjligt. Däremot gjorde politikerna det lättare och billigare för allmänheten att ta lån.

Den amerikanska konsumtionen eldades på av billiga krediter.

Kumhofs och Rancières slutsatser har både ifrågasatts och fått eldunderstöd av annan ekonomisk forskning. Flera studier tar även med utvecklingen i Sverige i sina underlag. Bland annat Tuomas Malinen vid Helsingfors universitet som jämfört utvecklingen i åtta industriländer, från 1959 till 2008. Däribland Sverige. Hans slutsats i Does Income Inequality Contribute to Credit Cycles? är att växande inkomstskillnader ökar skuldsättningen bland hushållen.

I Sverige fortsätter hushållen att dra på sig allt större skulder i takt med att bostadspriserna rusar. I synnerhet bland inkomstgrupperna närmast under eliten. Skulderna är som störst bland de som tjänar mellan 46 000 och 85 000 kronor i månaden, enligt den statliga utredningen Överskuldsättning i kreditsamhället? som kom för några år sedan.

Sammantaget har de svenska hushållen skulder som motsvarar 175 procent av den disponibla inkomsten, alltså de pengar man har att röra sig med för att konsumera och spara.

Det är dubbelt så mycket som på 1980-talet.

Hushållens skulder har aldrig varit så stora, mätt som andel av den samlade produktionen av varor och tjänster, BNP.  I förhållande till BNP är hushållens skuldberg i dag dubbelt så högt som för tjugo år sedan. Mycket beroende på de stigande bostadspriserna.

Och samtidigt har inkomstskillnaderna ökat. Inte bara mellan en verkställande direktör och en industriarbetare. I Sverige, liksom i många andra jämförbara länder, går över en femtedel av de samlade inkomsterna till de rikaste 5 procenten av hushållen, enligt The World Top Incomes Database.

Klyftorna riskerar att  fortsätta att vidgas. I torsdags varnade Europeiska centralbankens ordförande Mario Draghi för ökade inkomstskillnader i spåren av ECBs egen politik. När räntorna pressas ned talar mycket för att börsen och fastighetspriserna pressas uppåt. Det spär på inkomstskillnaderna och det måste politikerna vara uppmärksamma på, manar Draghi.

Här hemma diskuteras amorteringskrav och lånetak. Men hur är det med inkomstskillnaderna? Spelar de någon roll?

Ökade inkomstskillnader + ökad skuldsättning. Vart bär det hän?

 

 

4 kommentarer till “Inkomstklyftor skapar finanskriser

  • Frapperande ändå hur små nådegåvor från de rikaste, medelklassen behöver för att överge jämlikhetssträvanden.

  • Under senare del av 70-talet så var omvärldens ögon riktade mot världens jämlikaste land Sverige, men istället för att fortsätta kampen mot ett kanske ännu/totalt jämlikare land så bestämde Socialdemokratiska arbetarpartiet sig för att söka sig högerut och outtalat blev Socialmoderata arbetarpartiet, och tillåta både en ökning av vinstutdelningen i företagen och tillbakahållande av löneökningar, något som enligt min läsförståelse var totalt motsatt det arbete som skapat världens jämlikaste land och föranledde omvärldens studiebesök. Kan för mitt liv inte förstå detta evinnerliga suktande efter att tillfredsställa en minoritet av ett lands befolkning istället för det som var på gång genom det politiska arbetet som genomfördes under 1960- och 1970-talet, nämligen att tillfredsställa en majoritet av ett lands befolkning?

    Min sjukliga misstanke är att dom kvarvarande ekonomiska krafterna som visserligen och återigen var i minoritet, ännu en gång har visat vilken makt denna minoritet besitter och därmed kan ändra ett lands politiska inriktning av agendan, trots att landet styrs av dom politiska motståndarna. Något som ytterligare belyser allvaret i mitt påstående det är när moderaterna i valrörelsen påstår sig vara landets enda arbetarparti och nya moderata arbetarpartiet var fött, och ingen på den socialistiska sidan ställde sig upp och skrek, eftersom inget frånsett smärre sminkösa ingrepp företagits för att föra det i högsta grad levande högerpartiet närmare epitetet arbetarparti. Något som för övrigt alltid varit ett skällsord och förnedrande för högeröron att få kastat i ansikte. Så kan också politisk prostitution uttryckas!

  • Visst är det bra att nationalekonomer faktiskt nu efteråt vågar förklara varför det blev en börskrasch igen i New York 2008. De som kunde och varnade för krisen förtigs och förtalas nu som då. Speciellt intressanta i sammanhanget är Michail Kalecki och hans analys av motkrafterna mot den fulla sysselsättningen och Givetvis Monthly Reviews artiklar som beskrev krisen åtminstone närmare ett decennium i förväg.

Kommentera analysen här.

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Den bräckliga världsekonomin har legat som en våt filt över årets avtalsrörelse. Men i förra veckan hände det något.

Skulderna plågar företagen

Skulderna plågar företagen

I corona-krisen är det inte bara vikande efterfrågan och brustna leverantörskedjor som plågar företagen. Deras egna skulder riskerar att förvärra läget, skriver DA:s reporter Harald Gatu.

”Nu behövs en ny väg för ekonomin”

”Nu behövs en ny väg för ekonomin”

Här är ett antal frågor att hålla ögonen på, när samhället ska byggas upp efter coronakrisen, skriver tidigare finansministern Allan Larsson (S).

Elbilen banar väg för industripolitiken

Elbilen banar väg för industripolitiken

I dag säljs inte många elbilar. Ändå håller elbilen på att utlösa stora skälvan i världens viktigaste bilnation Tyskland. Samtidigt har utvecklingen fått EU att brådstörtat damma av en gammal goding: industripolitiken.

Världsekonomin och klimatet påverkar avtalsrörelsen

Världsekonomin och klimatet påverkar avtalsrörelsen

Snart börjar dragkampen om din nya lön. Förr varnade man att alltför höga löneökningar skulle sänka ekonomin. Nu kommer hotet från helt andra håll: Trumps tullar och klimatet, skriver Harald Gatu.

Rekordstora utdelningar – men hur länge till?

”Våren är aktieägarnas skördetid. Sällan har bolagen på Stockholmsbörsen delat ut så mycket pengar som nu: långt över 250 miljarder kronor. Kul för dem som är med på festen, men är det bra för morgondagen?”, skriver DA:s Harald Gatu.

”Vi tittade på varandra och förstod ingenting”

Finanskrisen för tio år sedan gav tron på helt fria marknader en törn. Världen undvek en ren depression genom en ”ekonomiskpolitisk hjärt- och lungräddning i sista sekund”, skriver DA:s Harald Gatu.

Tio år efter krisen –  är det dags igen?

Tio år efter krisen – är det dags igen?

2008: Den stora finanskrisen spred panik från USA till hela världen. Svensk industri tvärnitade. 2018: Sakta har världsekonomin återhämtat sig efter krisen. Nu går Sverige strålande. Men det finns orosmoln.

”Krisen gav inget systemskifte i Sverige”

Det försvann 70 000 industrijobb i ett slag i Sverige – men arbetsmarknadens regler förändrades inte, skriver DA:s Harald Gatu. Inhyrningen har ökat, men de korta, otrygga jobben är inte fler och kollektivavtalen har fått extra hängslen och livrem för nästa kris.

Visst gör det ont när fastighetsbubblor brister

Visst gör det ont när fastighetsbubblor brister

En fastighetsbubbla spricker på en annan kontinent och hotar att dra med sig en bilfabrik i Trollhättan. Finns det liv efter döden – den här gången också? Det frågar sig DA:s Harald Gatu.

Industrin och klimatet

Från alger i barnpooler till rening av tungmetaller

Från alger i barnpooler till rening av tungmetaller

Algodlingen på bakgården vid Bäckhammars pappersbruk blev framgångsrik. Nu har algerna renat metaller på Boliden – och forskarna vill satsa i stor skala.