Nu måste vi kämpa för Las!
I nästa nummer av Dagens Arbete har Matts Jutterström skrivit sin sista krönika. Med anledning av hans bortgång publicerar vi den nu. I krönikan…
Dags att mobilisera för en dräglig pension
Publicerad 2015-08-20, 08:00 Uppdaterad 2020-08-25, 14:15
Krönika.
Pension är en stor och viktig fråga som berör oss alla, för pension vill vi alla ha någon gång, och då vill vi ha det så gott som möjligt. Men får vi verkligen det?
När den stora pensionsreformen gjordes 1994 intalades vi att den var absolut nödvändig. Pengarna skulle inte räcka in i framtiden, sa man och vi svalde det med hull och hår.
Det gamla systemet med allmän pension och ATP gav ungefär 65 procent av den tidigare inkomsten och sedan tillkom avtalspension på det. Efter den stora överenskommelsen 1994 förändrades detta radikalt. Istället för kollektiva lösningar skulle alla spara till sig själva.
Istället för att räkna på de 15 bästa åren kom hela arbetslivet att räknas in för den framtida ersättningen, och då kommer pensionen att landa på cirka 40 procent av inkomsten, plus avtalspension.
Det leder till att många blir fattiga den dag de har tänkt sig att gå i pension, och måste stanna kvar i arbetslivet trots att de är märkta av ett helt arbetsliv i tung produktion och skiftarbete.
Ett argument i den här debatten är att vi blir äldre och äldre, så förr eller senare måste vi börja senarelägga pensioneringarna.
Det får mig att tänka på en historia från fabriken i Iggesund, det var en man som hade fyllt 74 år när han inte längre fick arbeta kvar, men gubben var stursk och sa ” det finns andra fabriker där det röker ur skorstenarna” och så gick han.
Det är många som säger att vi måste jobba längre. Men det här är delvis ett tankefel. Medellivslängden i Sverige har 1990-2010 ökat 4,72 år för män och 3,10 år för kvinnor. Vad få har klart för sig är vad den ökade medellivslängden innebär. Om en skicklig barnläkare räddar livet på ett för tidigt fött barn påverkar det medellivslängden. Om vi minskar trafikdöden och arbetsplatsolyckorna likaså. Bara en del av den ökade medellivslängden förklaras att vi lever längre efter pensioneringen (hypotetiskt vid 65).
Av männens ökade medellivslängd är det 39 procent som beror på att fler får uppleva sin 65-årsdag. Det säger inget om hur det går sen. Av kvinnornas ökade medellivslängd förklaras 35,2 procent av att fler överlever till 65. Till stor del innebär alltså ökad medellivslängd att antalet yrkesverksamma ökar. Förenklat kan man säga att män arbetar, producerar och betalar skatt
fem månader extra för varje extra levnadsår. Kvinnor något mindre, fyra månader för varje extra levnadsår.
Så om vi vill, och det tror jag alla vill, kan vi faktiskt gå i pension när vi har tänkt det, utan att bli fattig. Men då måste vi mobilisera så att det fattas politiska beslut som garanterar oss en dräglig tillvaro den dagen vi slutar vårt aktiva yrkesliv.
För övrigt tycker jag att SD är ett fascistiskt parti.
Matts Jutterström
Att vi måste jobba längre beror på den enorma invandringen till Sverige, som kräver enorma resurser i alla delar av samhället. Det beror inte på att Stina blir 85 istället för 82. Men det här vet ju dom flesta.
Hej Matts ett bra klargörande inlägg i pensionsdebatten. Kanske också man skulle tänka på att pensionsåldern vore baserat på antal år i arbetslivet. Har man gått ut skolan börjat och jobba direkt kanske man skulle ha rätt till tidigare pension. Så kommer också den vanlig kommentaren att allt ät invandringens fel.
De friska levnadsåren ökar inte alls i samma takt som livslängden gör. Bl.a. Läkartidningen skrev om detta för bara ett par dagar sedan. Svenska män kan förvänta sig 68,5 friska levnadsår. Utrymmet för pensionsåldershöjning är mao mycket begränsat.