Statsministerns städbolag dömdes – ändå frodas skuggjobben
Svart arbetskraft finns överallt i Sverige
”Det svåraste har varit att hålla distansen”
Publicerad 2015-08-26, 08:00 Uppdaterad 2020-08-26, 18:20
Socialsekreteraren Lasse Persson i Krokom tog sitt liv och två chefer åtalades för att ha drivit honom i döden. Nu kommer boken om det uppmärksammade fallet, skriven av DA:s reporter Elinor Torp.
Krokomfallet i korthet:
24 maj 2010 vädjar socialsekreteraren Lars Persson om att få bli omplacerad.
26 maj 2010 får Lars Persson en underrättelse om avskedande.
10 juni 2010 är Visions ombudsman på väg till Krokoms kommun för överläggning om avskedandet. Samma morgon tar Lars Persson sitt liv.
27 september 2010 polisanmäler änkan Maria Lundquist Persson fem chefer vid Krokoms kommun för brott mot arbetsmiljölagen genom vållande till annans död.
21 mars 2013 åtalas två av cheferna i kommunen för arbetsmiljöbrott.
19 februari 2014 fälls cheferna för grov vårdslöshet till villkorlig dom och dagsböter av Östersunds tingsrätt. Domen överklagas av båda parter.
3 mars 2015 frias cheferna i hovrätten för nedre Norrland. Beslutet överklagas till Högsta domstolen av Riksåklagaren.
11 juni 2015 meddelar HD att man inte ger prövningstillstånd.
Elinor Torps Döden på jobbet handlade om den tragiska kalkugnsolyckan på SSAB i Luleå och fick stor uppmärksamhet. Nu ger Dagens Arbete och bokförlaget Atlas ut hennes andra bok. Den handlar om självmordet i jämtländska Krokom och heter Jag orkar inte mer – när jobbet skadar själen.
Varför har du skrivit boken?
– Jag hörde för många år sedan en siffra jag inte kunde släppa. Under 90-talet sa den kände svenske professorn Heinz Leymann att 300 självmord varje år kan kopplas till jobbet. Siffran är en uppskattning. Men den stannade kvar i mig, som ett möjligt mått på vad dålig psykosocial arbetsmiljö kan leda till.
– Sverige har varit ett föregångsland på fysisk arbetsmiljö. Men när det handlar om skador på själen har vi inte hunnit så långt. Arbetsmiljöverket, facket, arbetsgivarna – alla trevar just nu efter svar på hur man ska jobba mot mobbning och stress. Samtidigt pekar alla siffror på att det här är problem som ökar i arbetslivet, och det kostar samhället, individen och företagen.
Ett tungt tema att angripa?
– Ja, men det är ett tema som har dragit i mig ända sedan jag blev journalist. På Journalisthögskolan fick vi lära oss att vi inte skulle skriva om självmord för det kunde leda till fler självmord. Jag menar att man visst kan skriva om det – på rätt sätt. Om man kan förstå processerna som leder fram till ett självmord, då kan man också förstå hur man kan förebygga och hindra att det sker.
När bestämde du dig för att skriva om Lasse?
– Det började under arbetet med Döden på jobbet. Jag intervjuade en åklagare som råkade sitta vägg i vägg med åklagaren som var på gång att väcka åtal mot Lasses chefer. Hon skulle driva självmord som ett arbetsmiljöbrott, något liknande hade aldrig gjorts tidigare. Redan då började jag fundera. När rättegången började hade jag pratat med Lasses familj, och fick också en av de åtalade cheferna att öppna sig.
Vad har varit svårast?
– Arbetet har helt och hållet byggt på att jag har fått förtroende från Lasses familj och arbetskamrater. Det svåraste har varit att hålla distansen. Jag har levt med de här människorna och gått djupt in i dem och deras liv under skrivprocessen. Samtidigt är jag journalist, jag kan inte vara part i målet.
Du har kallat Lasses död för ”Självmordet som väckte Sverige”. Finns det någon del av arbetet som också har ingett hopp?
– Ja – nu diskuteras frågorna. Receptionisten Therese som jobbade med Lasse sa att hans död inte har varit förgäves. Den gjorde att arbetsplatsmobbning kom upp på agendan. Lasse var känd för att hjälpa andra, och med allt som rörts upp är det som om han har fått hjälpa en sista gång.
Vad skulle du önska att boken leder till?
– Att det finns en chans till upprättelse för dem som skadas psykiskt av jobbet. Att Sverige börjar ta i de här frågorna, och att den psykosociala arbetsmiljön blir lika viktig som den fysiska.
Lyssna när Elinor läser inledningen till boken”Jag orkar inte mer – självmordet som väckte Sverige”
Jag har en arbetsskada som både beror på den psykiska och fysiska arbetsmiljön, men varken den fysiska eller den psykiska arbetsmiljön är utredd. Det finns lagstiftning och vägledning som visar hur arbetet med utredningarna ska göras men det är inga problem för dom som är ansvariga att strunta i att göra detta. Jag har personligen försökt att få detta gjort i 13 år, i total avsaknad av hjälp från IF Metall.
Jag tar en dag i sänder som fattig sjukpensionär. Det gör ont långt in i själen att slåss för det som jag enligt lagen har rätt till. Jag har rätt att få mina skador utredda så som sig bör, försäkringskassans handläggare ska inte sitta och gissa mellan tummen och pekfingret huruvida jag varit utsatt för skadlig inverkan i mitt arbete. En kollega har fått sitt ärende utrett som sig bör och arbetsskadorna godkända – så hanteringen av mitt fall är fullkomligt lagvidrig.
Jag har en psykisk arbetsskada som beror på långvarig mobbning. Skadeverkningarna är godkända av Kammarrätten men jag kan inte få en utredning från Försäkringskassan om sambandet mellan de ekonomiska skador jag åsamkats och de godkända skadeverkningarna. Manipuleringarna för att slippa utreda sambandet är oförståerliga och skapar stor maktlöshet.
Arbetsplatsmobbningen är en så viktig samhällsfråga att den måste upp på högst ansvariga politikers bord för att synliggöra bristerna hos Försäkringskassan och Arbetsmiljöverket i omhändertagandet av anställda som kommit till skada på jobbet. Statistiken är ju tydlig och visar att det är få som får psykiska arbetssjukdomar, som en följd av långvariga psykiska påfrestningar (mobbning), klassad som arbetsskada. Kan regeringen fortsättningsvis blunda för att rättssäkerheten är satt ur spel när tusentals människor varje år får sina liv förstörda på sina arbeten?
Det är hjärtskärande att dessa psykiska brott får hända i ett civiliserat land som Sverige. Den drabbade blir totalt utplånad som människa. Man pratar om den drabbade men inte till ”syndabocken” Det är chefers ansvar att ta mobbning och social utstötning på största allvar! Ingen skall drabbas som Lars i Krokom inte orkade att leva! Upp till kamp emot dessa grova arbetsmiljöbrott! Fackföreningarna skall värna om och stötta mobboffer! Det gäller även företagshälso-
vården, som måste lyssna på patienten!
Arbetstagare som drabbas av sjukskrivning pga arbetsskada skall omgående begära en remiss till Arbets- och miljö-
medicin för sambandsbedömning mellan arbetssituation och diagnos! Det som står i sjukintygen. Det är första akuta hjälpen som kan leda till starka underlag till ditt arbetsskadeärende.
Jättebra att detta ämne börjar debatteras. Först råkar man illa ut på jobbet, men då man tar sig samman i allt elände o anmäler ansökan om godkänd arbetsskada hos FK, börjar det riktiga helvetet. Där letas konkurrerande orsaker o läkarintyg o utredningar gjorda av YMK smulas sönder eller totalt ignoreras.
Du måste vara din egen jurist o advokat.
Det är inte någon lätt match för att få rätt. Mig tog det 10 år. Hade jag fått stöd o upprättelse innan, hade jag haft ett nytt arbete idag.
vi som skadas av mobbning och kroppsskada i vårdyrket har svårt att få någon ersättning Försäkringskassans handledare och Chefen på avdelningen i kommunen valde en deal Om att jag var så dålig både psykiskt och fysiskt att jag inte ens fick arbetsträna så jag blev uppsagd på grund av detta utan avgångsvederlag och handledaren fick en bonus för att jag blev sjukpensionär detta var 2005
Själv blev jag mobbad på en tidigare arbetsplats, trots att flera år har gått så känns det ändå. Jag lyckades komma därifrån med ersättning, efter kamp, ledningen ville bara bli av med mig för ”jag var inte som dom andra”…
Läste om ett fall i Australien, där var det en kvinna som tog livet av sig pga mobbning, cheferna fick fängelse för dråp.
Kanske dags att de ansvariga får krypa in här i Sverige också? Kanske först då som något kommer göras åt problemen?!
Mobbning förekommer inte bara på arbetsplatser.
Om man får dåligt stöd och hjälp där så är stödet helt obefintligt inom föreningslivet.
Av någon anledning så hamnar man i en situation där allting måste förklaras och försvaras. ”bry dig inte om det där”, ”hen tröttnar snart”, och värsta sorten ”om två träter är det aldrig den enes fel” ”det där får ni klara upp själva” etc. etc. När man blir negligerad av arbetskamrater, chefer, vänner och t.o.m. barndomskamrater blir man väldigt ensam. Alla flyr undan av samma anledning. Vill inte bli inblandade i något jobbigt, bättre svika och klara sig helskinnad själv. Och så är den utsatte förloraren och får sitt liv slaget i spillror medan mobbaren går helt fri liksom svikarna och deras liv flyter på som vanligt.
Därför vill jag att det blir ett samarbete mellan fackföreningar, arbetsgivare och myndigheter dvs. politiker där man tar ett ansvar för att de som utsätts för mobbning får den hjälp de behöver juridiskt och rätt vård av specialister.
Dags att inrätta en mobbningsombudsman.
Friends är en stor organisation som har egen reklam i TV och syns överallt i samhället.
För vuxna kämpar några få ideela föreningar med små resurser. Ge dessa större ekonomiskt stöd. Det är i dessa föreningar som de verkliga experterna på området mobbning finns.
Det är ofattbart att handlingar, som vållar så oerhört mycket skada och lidande, inte för länge sedan kriminaliserats och förbjudits i brottsbalken. Så länge detta inte sker kommer frågan om mobbning inte att falla framåt. Så länge mobbning inte är förbjuden kommer samvetslösa människor att använda den som ett medel att göra sig av med personer man inte gillar. I Organisation Mot Mobbning prioriterar vi därför frågan om förbud i brottsbalken. Det innebär också att mobbning blir ett brott, som mobbaren själv hålls ansvarig och straffas för.
Det är det värsta helvete man kan utsättas för. Har kämpat i 3 år nu. Arbetskamrater som alla vänt ryggen, rädda om sitt eget skinn. Arbetsgivare som inte bryr sej fast man är totalt nere på botten. Trodde inte att det fanns så mycket onda människor. Så totalt empatilösa. Finns snart inga krafter kvar.
Mobbning sitter i länge. Går den nånsin ur? Ingen har väl missat hur det gått till i ”Sveriges finaste mediehus”?
http://www.journalisten.se/nyheter/en-frysbox-30-miljoner