Om Gustaf, Johan och det nya arbetslivet

BOK17:30 kom första puffen. Mehmet fick het frätande kalk i ögonen och tvingades åka till sjukhus. Arbetet med att rengöra ugnen fortsatte. 23:30 small det. Varför avbröt inte Nordkalk? Varför pressades entreprenörerna när det fanns tillräckligt med kalk i lager? Och varför ringde firmorna in unga killar helt utan erfarenhet av jobbet?

Elinor Torp har skrivit en bok om det nya arbetslivet och olyckan som aldrig hade behövt hända. Här presenterar vi ett utdrag.

NORDKALK, LULEÅ.

Luften är tjock, vit. Gustaf drar upp tröjan över ansiktet och andas in i tyget.
För varje sekund stiger temperaturen i rummet. Det svider i ögonen och sticker i lungorna. Våning fem förvandlas till en vit frätande eld. Gustaf faller på något mjukt. Munnen är som full av krita, torr pudrig skolkrita. Med tungan försöker han gräva en väg ner till lungorna.

”Ut härifrån!”
”Ut!”

Johan följer kollegornas röster. De kryper i riktning mot hissen. Dennis. Fredrik. Tarmo. Johan. I oklar ordning når de fram till hissen. Alla utom den femte. Ingen av dem vet vad han heter så de ropar:
”Hallå!”
”Hallå?”

Johans ansikte är igenmurat av kalken. Munnen. Ögonen. Vita. I hissen sträcker han sig efter kollegorna.
”Hjälp mig härifrån!”

De är 21, 22 och 23 år gamla. Tarmo är pensionär.
Hissdörren stängs.
Gustaf, 19, tuggar på luften. Det gnisslar mellan tänderna. En meter till orkar han. Sedan går det inte mer. Han sjunker ner platt på mage och blundar, ser lillebrorsan Viktor framför sig, hans glesa leende, mjölktanden som hänger lös, full-i-fan-flinet som brukar reta gallfeber på honom.

Pillan!
Visst svarade han på hennes sms? Vad skrev han? Vad sa han? Vad var det sista han sa till Pillan? Han minns inte. Han är hemma i badkaret i Mörön. Det är en hålla-andan-lek. Lite till klarar han. Lite till.

Gustaf

MÖRÖN
Pernilla fiskar upp tepåsen och kasar ner i soffan med den rykande heta koppen, väntar på att Gustaf ska vakna. Han kan sova hur länge som helst, om han inte jobbar. I dag ska han inte jobba, det har han lovat. De ska åka in till Luleå och köpa present till hennes mamma, äta på restaurang och bara vara tillsammans. Hon har verkligen sett fram emot dagen. Sedan Gustaf hoppade av gymnasiet i våras har de knappt haft tid för varandra. Jämt är han ute på jobb, ibland både dag och natt, i ett svep. Hon börjar tröttna på den där firman som håller på och ringer hela tiden. Pernilla tittar ut genom fönstret.

En månad har de bott tillsammans.
Kompisarna i hennes nya klass på omvårdnadsprogrammet tyckte nog att hon var lite konstig. Flytta ihop? Ska ni ha barn eller? Är det inte dyrt? Har ni verkligen råd? En massa frågor. Hon sa bara att det kändes rätt.

Pernilla ställer ifrån sig tekoppen på soffbordet och går ett varv i lägenheten, lärarbostad en gång i tiden när huset var skola.
De trivs i Mörön. Gustaf har sina barndomsvänner i byn och Pernillas familj bor bara några hundra meter bort. Ibland får hon nypa sig själv i armen. Alltsammans är så konstigt. Hennes pappa är född och uppvuxen i Mörön. När hans barndomshem blev till salu flyttade även hennes familj till byn.
Ett tecken!

Gustaf sover fortfarande intrasslad i de orange Harley Davidson-lakanen. Bara den mörka kalufsen sticker upp vid huvudkudden. Tre gånger har hans mobil ringt. Hon ser på displayen att det är Patrick, den nye arbetsledaren på Empower.

Gustaf har lovat. I dag ska han säga nej.
Ovanför soffan hänger Elvis. En stor svartvit plansch. Egentligen är lägenheten bara ett enda sammanhängande rum. Kök, vardagsrum och sovhörna. Hon tittar på Gustaf som inte visar några tecken på att vilja stiga upp, sträcker sig efter hans mobil för att radera firmans samtal, men ångrar sig och går bort till sängen.

”Vakna, den där Patrick håller på och ringer!”
Gustaf snurrar ett varv i sängen och lägger kudden över ansiktet.
”Nej”, mumlar han in i tyget.
”Du kanske ska ringa tillbaka i alla fall?”
Gustaf suckar och sätter sig upp i sängen. Han slår sig själv i ansiktet för att vakna till liv och lägger mobilen mot örat.

Pernilla borstar tänderna och gör sig klar. När hon kommer ut från toaletten hör hon Gustaf:
”Jajemän, när ska jag vara där?”
I bilen in till stan bygger tystnaden upp en mur mellan dem. Gustaf sätter på Johnny Cash. Pernilla tittar ut på de kala björkarna. Snön har kommit och försvunnit.
”Du lovade faktiskt.”
”Jag vet, men han erbjöd mig två nätter i rad, kanske fyra!”     • 

 

Johan

ÖJEBYN. Nova rusar mot ytterdörren. Redan innan husse svängt in på garageinfarten vet hon att det är dags. Svansen är piskrapp mot Lindas smalben.
Tuva lommar efter ut i tamburen. Hennes svans slår sakta, mer som en pendel, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Hon lägger sig på dörrmattan och inväntar husse. Hjärtat har börjat krångla så Tuva orkar inte lika mycket längre.

Bildörren slås igen. Nova skäller gällt.
Nova är fortfarande valp, ett riktigt yrväder. När stegen närmar sig i gruset ställer hon sig på bakbenen och hälsar husse välkommen med ivriga krafsande framtassar.

”Hej älskling!”
Johan pussar Tuvas blöta nos och gnider sitt ansikte mot Novas svarta glansiga päls.
”Kommer du redan?” frågar Linda förvånat.
”Pappa sa att det var okej!”
De kramar om varandra i tamburen.
”Kom du ihåg ostfrallorna?”

Linda nickar och knyter på sig löparskorna. Hon vet att ostfrallor betyder murarjobb. Johan brukar ringa från sin pappas möbelvaruhus, där han jobbar, till konditoriet, där hon jobbar, och fråga om hon kan ta med sig mackor hem. Någon annan mat vill han inte ha när han är ute i industrin. Vad han gör på de där jobben har hon inte riktigt förstått och aldrig brytt sig om att fråga. Det är ingen i hans familj som fattar. De vet bara att Johan gillar att jobba med kroppen.
”Vad blir det den här gången?” frågar Linda.
”SSAB i Luleå, en ugn som måste muras om. Jag blir nog borta hela natten. Firman gav mig tolv timmar!”     •

Olyckan

NORDKALK, LULEÅ. Tarmo, gamlingen i gänget, vankar av och an i fikarummet. En smula märkligt tycker han att arbetet på kalk-ugnen är. Spola vatten med en brandslang? De kallades ju hit för att mura. Tarmo hälsade på sin syster i Ljusdal när firman ringde. Därför blev han sen. När han kom till Nordkalk var grabbarna redan i gång.

Efter ett arbetsliv på SSAB gick Tarmo nyligen i pension, men det dröjde inte länge förrän han var innanför grindarna igen, den här gången som inhyrd. Tarmo önskar att firman kunde ha lite bättre framförhållning, men tackar ändå alltid ja till jobben. Bara det att få tillhöra ett arbetslag igen.

Tarmo tittar på grabbarna kring bordet. Dennis, Fredrik, Johan. Vad kan de vara? Tjugo år?

Kontrollrummet anropar dem via komradion. Klockan är nio. Brandbilen är fulltankad och klar. Johan trycker in ostfrallan i munnen och sparar den andra mackan till senare. De ska ju hålla på hela natten, ända till morgonen. Tolv timmar.
”Kom igen nu, grabbar!”
Johan klappar Dennis på axeln. Sedan reser de sig från bordet, beordrar varandra:
”Nu spolar vi!”

Brandslangen viker sig hela tiden. Kopparröret krokar fast. På våning sex, högst upp i anläggningen, försöker tre män få styrning på slangen medan Tarmo och de unga killarna hackar och sprutar in i hålet på femman. Två stora kalkklumpar har satt sig på tvären inuti ugnen. De jobbar som i blindo. Så mycket ånga.

Varje gång kontrollrummet kör matarbordet kommer små puffar av kalk och ånga ut genom hålet i ugnen. Ryktet går att en arbetstagare fått en puff i ansiktet tidigare på dagen. Han brände sig lite, men inte så farligt. Bara de är försiktiga och inte står för nära hålet. När kontrollrummet anropar dem via komradion backar de därför undan och ställer sig på rad längs med ett räcke.

Gustaf tänder en cigarett. Egentligen snusar han. Röker gör han bara på jobbet, för att stressa ner. Pillan påstår att det är för att han jobbar för mycket, för att han aldrig kommer i säng, för att han vänder på dygnet. Han har lovat Pillan att ta det lite lugnare. Nu när de bor ihop och allt. Samtidigt är han inte i position att tacka nej till jobb, inte när han har hoppat av skolan.

Matarbordet körs. Mobilen vibrerar i Gustafs ficka. Pillan. Glöm inte sms:a när du kommer hem i morgon. Vill veta när jag vaknar att du är hemma. Sover hos mamma. Puss!!! Som vanligt kommer små puffar av kalk och ånga ut ur ugnen, men den här gången slutar de inte. Puffarna växer till ett moln som snabbt fyller hela våningsplanet

Gustaf tuggar på luften. Kalken gnisslar mellan tänderna. Han lyckas resa sig på alla fyra, men hamnar fel och kryper rakt in i en vägg. Gustaf spänner varenda muskel i hela kroppen, håller andan, lite till, lite lite till. Sedan går det inte mer. Han slappnar av och sjunker ner.

För Johan går det trögt att andas. Något har fastnat i halsen. Han sträcker sig efter kollegorna.
”Hjälp mig härifrån!”
Hissdörren öppnas.
”Duscharna? Var finns duscharna?”

Någon gnyr. Tommy sträcker sig efter ljudet och känner en kropp, tar tag i armarna och drar, men huden glider av. Han blir stående med vad han först tror är gummihandskar i händerna. Så förstår han att det är en annan människas hud.

Mannen i kontrollrummet tittar upp från sin datorskärm, gapar stumt och skakar på huvudet. Sedan tar han upp mobilen och trycker 112.

På våning sex släpper Tommy brandslangen. Han har haft på känn hela kvällen att något ska hända. Inga konkreta direktiv att ”så här ska ni göra”, utan ”testa er fram” och ”kör på det som funkar”. Ingen ordentlig genomgång. Ingen riskbedömning. Ingenting. Och en massa folk från olika firmor. Ingen av dem har han sett förut. Han rusar nerför trappan till femman.

En vit vägg.
Någon gnyr. Tommy sträcker sig efter ljudet och känner en kropp, tar tag i armarna och drar, men huden glider av. Han blir stående med vad han först tror är gummihandskar i händerna. Så förstår han att det är en annan människas hud.

Tommy trycker ner illamåendet i magen och suger tag om midjan, får hjälp av sin kollega från våning sex.
Tillsammans leder de Gustaf nerför trapporna.
I trappan möter Erik dem. Först tror han inte sina ögon. Allt är löst. Skinnet. Ansiktet. Huden rinner av Gustafs kropp. En vass otäck mardröm. Erik beordrar sig själv: Håll dig lugn! Så minns han SSAB:s brandman som varit med till och från under kvällen. Han hittar honom utanför anläggningen och de hjälps åt att fylla hinkar med vatten.
”Kalken fräter sig in i huden och tar kroppsvätska”, viskar brandmannen tyst så att bara Erik hör.    •

Sjukhuset

SUNDERBY SJUKHUS. ”Vad hade du tänkt? Ska han dö nu?”
”Det är livshotande.”
Aldrig hade hon träffat en så kall person, och konferensrummet läkaren tagit in dem i: Kalt. Vitt. Kyligt.
”Varför Uppsala?”

Uppsala var inte Umeå. Uppsala var ett annat land. Uppsala betydde att Gustaf skulle dö nu.
”Så han har tänkt lämna mig?”
”Det är livshotande, förstå.”

Sköterskan stack till henne en näsduk och höll om hennes axlar. Hon var mjuk och varm till skillnad från läkaren. På stolen bredvid satt Arvid och kramade henne medan tårarna föll som vassa gruskorn ner på sjukhusets bleka plastmatta. Det var inte rätt. Hon borde krama Arvid. Det var ju hans son som låg därinne med slangar och sprutor som drog och slet i hans kropp. För att inte tala om de tjutande apparaterna: Piiiip! Piiiip! Piiiip!

En minut i taget kunde hon vara i rummet. Sedan måste hon springa ut. Om Gustaf registrerade någonting överhuvudtaget fick han inte se hennes tårar och förstå hur rädd hon var.
Hon måste vara stark.
Inför Gustaf måste hon vara stark.

BRÄNNSKADECENTRUM, UPPSALA. Vägg i vägg ligger de. Ännu har ingen av dem vaknat. Men de lever.
”Vi får tänka så”, säger Johans flickvän Linda.

De sitter i väntrummet tillsammans. De är som en enda stor familj i det som har hänt. Flickvännerna. Bröderna. Mammorna och papporna som ingenting förstår. Vad gör de här? Vad har deras söner råkat ut för? Vad gjorde de på den där kalkugnen egentligen? Vad var det för jobb? Finns det ens såna jobb? Varför spolade de vatten med en brandslang? Varför?

Gustafs pappa Arvid har dragit igång en egen utredning. Han ska snart ringa runt till varenda kalkugn i Nordeuropa och fråga om olika metoder. Kan det verkligen stämma som Nordkalks kommunikationschef svarade honom i telefonen, att samma metod har använts på Gotland. Inget i hans utredning talar för att företagets påstående är sant. Till och med ugnstillverkaren i Schweiz kommer Arvid att kontakta.

Om Pernilla bara fick känna på Gustaf, stryka hans kind, någonting. Men hon får inte. Det är absolut förbjudet.

Något är uppåt väggarna fel. Nordkalk ljuger. Och varför kallades bara oerfaret folk in? Unga killar? Hade företagen ens riskbedömt jobbet? Arvid sitter med Johans pappa i väntrummet. Till honom, Johans familj, har ingen ringt. De köpte bananer och åkte till Sunderby sjukhus i tron att Johan skulle få åka hem dagen därpå. Pernilla orkar inte lyssna. Hon är inte där. Hon är här, hos Gustaf. Allt annat är obetydligt brus. Johans flickvän Linda känner nog likadant. Pernilla ser hur hon går till kranen för att fylla ett glas med vatten. Hon har träningskläder på sig. Kanske har hon varit ute och sprungit, tänker Pernilla. Så kommer Huss och säger att det är okej att besöka dem nu.

Linda går in till Johan.
Pernilla går in till Gustaf.
Där ligger de, uppsvällda till oigenkännlighet och omlindade till stora vita paket. Femårige Viktor kommer in i rummet. Han tittar på storebrorsan, och på pappa Arvid.
”En mumie!”
Sedan rusar han ut i teverummet och kollar på tecknat.
Om Pernilla bara fick känna på Gustaf, stryka hans kind, någonting. Men hon får inte. Det är absolut förbjudet. Hon känner på respiratorn istället, Gustafs lungor. En hård och kall pryl.
Pyyyysch.

Nästippen svartnar. Öronen svartnar. Nästippen skrumpnar. Öronen skrumpnar. Ansiktet varar. Gustaf är ett öppet sår. När han blir en skorpa, kanske kan hon då få stryka hans kind. Men nej. Pernilla får hejda sig själv mitt i rörelsen, gång på gång glömmer hon bort sig. Bakom glasrutor sitter sköterskor och övervakar dem. En av dem kommer in i rummet.
”Vet du vad?” säger hon.
Sköterskan lyfter på täcket.
”Tårna är hela. Du kan pussa på dem!”