Vi rationaliseras bort – men får ingen del av kakan

Debatt.

”Är alternativet arbetslöshet blir det självklart att vi kommer slåss för det kortsiktiga. På kort sikt hade säkert samhället runt Ojnareskogen gynnats av ny industri. Men när kalken tagit slut, vattnet förstörts och jobben försvunnit, vad skulle ha hänt då?”

Det är lite märkligt att höra vår (IF Metalls) förbundsordförande gå ut och försvara förstörelsen av både natur och grundvatten på Gotland. Detta gör han för ungefär en 100 arbeten.

Om man sätter saken i lite perspektiv blir det nästan förunderligt, för IF Metall som förbund står ju ivrigt och hejar på varje rationalisering som sker.

Det rationaliseras bort tusentals arbeten varje år. Detta är givetvis inte bara av ondo, många rationaliseringar är väldigt positiva då maskiner i stället för människor får göra tunga och monotona sysslor.

Det borde vara positivt sak att tekniken går framåt och att färre människor klarar av att producera fler produkter. Att andelen människor som är sysselsatta i industrin hela tiden minskar är lika naturligt som att andelen som arbetar i jordbruket stadigt har fallit sedan industrialiseringens början. Ny teknik kan producera effektivare.

Vår paroll i IF Metall är och har varit, att så länge vi får en del av kakan ska vi själva vara drivande i rationaliseringen. Vi skall driva på förbättringar så att vi ökar produktionen, heter det.

Produktionen har ökat hela tiden – men får vi en del av kakan?

För de flesta av oss är svaret nej. Statens huvudsakliga inkomst kommer från skatter på arbete. När vi lönearbetare rationaliseras bort bidrar alltså företagen lite mindre till statskassan för varje person som försvinner, detta trots att de har fått en ökad produktivitet.

Eftersom vi idag saknar en politik för full sysselsättning blir det snarare en rent osolidarisk handling att kräva ökad produktivitet. Våra kamrater offras för produktivitetens skull.

På kort sikt är det säkert gynnsamt för samhället runt Ojnareskogen med ny industri, men på längre sikt när kalken är slut, vattnet förstört och jobben borta vad händer då?

Som det ser ut idag producerar företagen allt mer och bidrar allt mindre, trots att de i allra högsta grad nyttjar våra offentliga resurser. Vi är fortfarande en nation beroende av vår industri,  inget snack om saken, men vi det håller på att ställa om. Blir slutmålet att vi har fabriker utan anställda som står och spottar ut saker som ingen av oss har råd att köpa?

Vill vi vara en samhällsförbättrande organisation är det nog dags att vi lyfter blicken lite, och inte bara ser de omedelbara problemen med arbetslöshet (speciellt när vi är med och skapar den). En skatt på produktionen är väl här en helt rimlig tanke?

Vi industriarbetare blir allt färre och så kommer det nog att fortsätt. Detta borde vara en positiv sak, väldigt många har farit väldigt illa i fabrikerna genom åren. Att arbeta i fabrik är för många av oss ett nödvändigt ont och inget vi hade gjort om vi inte var tvungna.

Men är alternativet arbetslöshet och att ramla utanför blir det självklart att vi kommer slåss för det kortsiktiga.