Hur stöttar man en sjuk arbetskamrat?

Mitt i vardagen inträffar det ofattbara – en arbetskamrat blir svårt sjuk. Hela arbetsplatsen påverkas. Här är några tankar om vad som händer och hur du kan agera.

”Viktigt att vara tydlig och öppen”

Sara Natt och Dag, kurator, Karolinska sjukhuset.

”Det viktigaste är att cheferna är tydliga från början, så man slipper rykten. De behöver inte berätta detaljer.

Man ska våga ta kontakt med den sjuka. Det är bättre att göra för mycket än för lite. Tycker man att det är svårt kan man gå ihop några stycken, kanske skicka en blomma.
I dag kommunicerar vi så mycket på sociala medier. Det blir falskt om vi slutar för att någon blir sjuk, om vi bara twittrar när vi är glada.

När man tar kontakt tycker jag att det ska vara diskret. Ett vykort i ett kuvert är bra. ”Jag hörde, jag tänker på dig, hör av dig om du vill.” Ibland blir människor positivt överraskade för att personer de aldrig trodde hörde av sig. ”

”Erbjud dig att lyssna och hjälpa”

Göran Andersson, kamratstödjare Swegon Kvänum.

”Det finns inte två människor som är lika. En del vill ha kontakt, andra drar sig undan. Man får känna av vad som gäller för den här människan.

Jag tycker man ska försöka ta kontakt med någon som är sjuk, men inte vara för framfusig. Man kan säga ’Jag finns här om du vill prata, men det bestämmer du själv’.

Det är inte säkert att jag som kamratstödjare är den som är bäst lämpad att ta kontakt. Står någon annan närmare ber jag den i stället. På jobbet kan jag informera så långt det går. Personen kan vilja att jag ska vara tyst om en del saker, det måste jag så klart respektera.

I dag vågar människor prata om hur de mår. För 25–30 år sedan var det tabubelagt.”

Människor reagerar olika

Cia Wadstein, präst och utbildare i själavård.

”Ett besked att någon är sjuk kan riva upp mycket hos en själv. Man kan bli påmind om egna förluster och därför reagera väldigt starkt. Fokus hamnar på en själv och man orkar inte lyssna så bra på den som drabbas. Då kan man behöva hjälp, till exempel sorge­terapi. Så mycket i våra liv handlar om förluster.

Vi reagerar olika, och det är ok. En del blir väldigt berörda, andra beklagar det som hänt, men tycker att det egna livet går vidare som förut. Det betyder inte att man är känslokall.
Det är viktigt att skapa förutsättningar för att prata på arbetsplatsen. Men folk är olika. En vill prata, en annan kanske hellre går och bygger på sitt garage.”

Anna Julius aj@da.se

 ”Fortsätt att höra av dig”

Vem ska få veta att du är sjuk? Hur mycket vill du berätta? Frågorna kom upp när Dagens Arbetes medarbetare Jeanette Herulf blev allvarligt sjuk.

Några av er som läser det här känner nog igen mitt namn. Jag har jobbat som journalist på Dagens Arbete under många år. Augusti 2014 fick jag veta att jag fått tillbaka min bröstcancer. Jag blev sjukskriven och påbörjade en tuff behandling. Det är orättvist, vidrigt att drabbas av ett sådant öde. Jag kände mig ensam.

Men för mig var det naturligt att vara öppen med min sjukdom. För vem kan visa medkänsla om hen inte vet? Det var skönt att få sms, mejl, musiktips och kort. Till och med en hälsning på Facebook värmde.

Alla människor är olika. Jag utgår från mig själv när jag ger några tips på vad du kan tänka på om en arbetskamrat blir sjuk:

• Hör av dig. Orden är mindre viktiga. Var dig själv. Det jobbigaste för mig var människor som försökte undvika mig. Man känner sig som en pestsmittad.
• Om du ringer eller träffar den som är sjuk var beredd på att lyssna, ta dig tid. Mitt behov av att prata om mig själv och min sjukdom var omättligt.
• Om du har möjlighet, erbjud praktisk hjälp. En arm att stödja sig på, ta med mat/fikabröd, erbjud hjälp att sätta på kaffe, skjuts till affären.
• Fortsätt att höra av dig. Du kanske slutar att oroa dig, vänjer dig vid att hen är sjuk. Men en kronisk sjukdom går aldrig över.

Jag valde att vara öppen, och jag vet att jag vann på det. Men jag orkade inte ha kontakt med alla mina arbetskamrater. Min chef och jag kom överens om hur vi skulle göra.

I början var det många som frågade om mig på personalmöten. Hon sa något kort om läget och erbjöd sig att berätta mer för den som ville, i enskildhet, i hennes rum. Det var bra. Jag ville inte tvinga någon att lyssna på berättelser om min sjukdom. Ingen behöver vara duktig. Alla vill inte veta, av olika skäl.

Till slut en liten hälsning till dig som blir sjuk: Det är hemskt att förlora krafterna, att inte kunna röra sig som tidigare, att må dåligt av mediciner, att tappa håret och känna sig ful.
Men livet går vidare, på andra vägar. Små saker som jag tidigare rusade förbi ger mig livskvalitet och glädje. I dag hörde jag vågorna klucka mot bryggan nere vid caféet.

Jeanette Herulf