När oron blir till hot och slag

Våld i hemmet I tider av oro och kris är det extra lätt att bli frustrerad, ledsen och arg. De absolut flesta kan hantera det. Men vissa klarar det inte, och somliga till och med hotar och slår sina närmaste.

Så hjälper du din arbetskamrat

Jonas Mosskin, leg psykolog och organisationskonsult:

”Om du misstänker att din arbetskamrat är våldsam är det viktigt att vara tydlig, men samtidigt erbjuda stöd. Om du har en bra relation med arbetskamraten kan du säga: ’Jag märker att du har problem, jag bryr mig om dig och jag vill gärna hjälpa dig. Ska vi prata om det?’ Eller: ’Jag vill vara din arbetskamrat även om jag vet att du har gjort fel. Men då vill jag att vi tillsammans pratar om hur du kan få hjälp att sluta.’

Förbered dig på att det ofta behövs flera samtal. Och sluta inte att prata om sådant som också ger lust och glädje.

För den som har svårt med impulskontroll handlar det ofta om att undvika triggers som gör att man slåss. Samtal med en professionell behandlare kan hjälpa. Ofta har problembeteendet en lång historia och det är svårt att bryta mönstret.”

Utsatthet hemma påverkar arbetet

Åsa Witkowski, enhetschef på Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK:

”Vi vet att den här ökade isoleringen leder till ökad oro och utsatthet. Vi vet också att våld och hot om våld utanför arbetet påverkar den utsattes arbetsinsats. Och då ligger det ju verkligen i arbetsgivarens intresse att ha en beredskap för hur man ska agera när man misstänker att ens medarbetare blir utsatt för våld. Det är arbetsgivarens ansvar.

Arbetet tjänar dessutom som en oerhört viktig fristad för väldigt många kvinnor, en plats där man får vara fri från våld och får känna att man är värdefull och uppskattad.

Vi på NCK är tydliga med att alltid säga att våld är kriminellt, och vår främsta uppgift just nu är att se till att vår nationella stödtelefon Kvinnofridslinjen är öppen dygnet runt som vanligt, så att våldsutsatta ska kunna ringa.”

Alla är skyldiga att agera

Stein Begby, samordnande huvudskyddsombud på Pappers avdelning Billingsfors:

”Det är oerhört viktigt att man agerar. Det är ens skyldighet som medmänniska. På både jobbet och fritiden. Jag minns en sommarkväll för några år sedan när jag var ute med hunden. Plötsligt hörde jag en massa skrik från en lägenhet.

Jag bestämde mig för att ringa på dörren varpå tre små barn öppnade.

De såg rädda ut, jag såg det i deras ögon. Men mamman bedyrade att det inte var någon fara alls.

Efter en stund ringde jag på dörren igen. Då kom även pappan ut. Alkoholpåverkad, men samtidigt väldigt mån om att framställa alltihop som så normalt som möjligt.

Av flera skäl gjorde jag ingen orosanmälan då, men det skulle jag definitivt ha gjort i dag. En tid efter den händelsen träffade jag barnen igen. Då bjöd de mig på godis. Kanske för att de var tacksamma för att jag tidigare hade gjort det enda självklara – ringt på deras dörr.”

”Många känner sig lättade”

Stödsamtal Den senaste tiden har socionomen Johan Hildén tagit emot fler samtal från våldsutövare.

Män i fyrtioårsåldern. Ofta är det de som ringer, berättar Johan Hildén. Men åldern varierar stort, likaså utbildningsnivå och socioekonomisk bakgrund. Arbetare är inte mer våldsbenägna än tjänstemän – eller tvärtom.

– Det är helt vanliga och välfungerande människor i övrigt, men när de blir aggressiva och tappar impulskontrollen blir de en risk för sina nära och kära.

Vad handlar samtalen om?

– Att man utövar någon form av våld. Fysiskt, psykiskt eller både och. Eller att man hotat om våld. De flesta som ringer har också kommit till någon form av insikt. De vet att de har ett problem och att det är de själva som är huvudproblemet. Ofta säger de att de har tröttnat på sig själva och sitt beteende. ’Vad är jag för far?!’ ’För man?!’ ’Varför gör jag så här?!’

Ja, varför? Vad säger de själva?

– Många beskriver det som en kontrollförlust. Att de känner sig missförstådda, inträngda i ett hörn och inte vet hur de ska ta sig därifrån och då tar de till våld.

Hur brukar telefonsamtalen oftast sluta?

– Många känner sig lättade. Dels har de fått sina egna problem bekräftade, dels kan de gå vidare med de problemen genom att ta nästa steg – att kontakta en lämplig terapeut eller behandlare. Det hjälper vi dem med.