Du ska inte veta din plats — du ska ta plats

Krönika

Den där känslan när du är i ett sammanhang och har en kvävande känsla av underläge. Folk som kallar möbler vid namn: Sjuan, Svanen, Karin. Som rör sig mellan sällskap och platser med en naturlig känsla av att vara hemma. Höra till. Som vet saker, sin ställning och kan de finkalibrerade koderna. Allt medan du själv har en klump av dåligt självförtroende i maggropen, känner dig som en katt bland hermelinerna.

Jag tänker på klassamhället.

Det kan vara lite svårt att fånga med ord eller enstaka meningar. I sin enklaste tolkning handlar det om hur mycket eller lite makt du har i samhället. Både ekonomiskt och socialt. Och vad du jobbar med.

Men också om inkomst, hälsa, boende — och smak.

För att vara ett begrepp som fångar så mycket pratas det väldigt lite om det. När Stefan Löfven läste upp sin regeringsförklaring i höstas nämndes ordet överhuvudtaget inte. Somliga tycker kanske till och med att det där med klass är lite ålderdomligt. Att vi kommit längre.

I själva verket är det precis tvärtom.

Debattören och kriminologen Magnus Hörnqvist släppte nyligen en bok som kort och gott heter just Klass. Boken knyter ihop vad klassbegreppet är med hur samhället vi lever i egentligen ser ut. Han vrider och vänder på teorier, diagram och siffror för att visa att klassamhället i alla högsta grad impregnerar människors liv. 1980 var Sverige världens mest jämlika land. Sedan dess har inget annat land haft så snabbt växande klyftor.

Läsningen är hisnande.

Korta nyhetscykler och ett uppmärksamhetsspann som ofta inte räcker längre än nästa fingersvepning över mobilskärmen skymmer ibland blicken.

Klassamhället lever, hur gärna vi än försöker slingra oss ur det. Den där känslan av underläge och förödmjukelse som kletar sig fast på huden bottnar i djupt rotade strukturer. Som hindrar människor från att växa. Som stänger dörrar och sätter upp murar för barn som drömmer och vuxna som vill mer.

Därför sticker det så mycket i ögonen när debattörer, politiker och tyckare menar att det bara är att bita ihop, kämpa lite extra och rycka upp sig. Att resan längs klasstegen finns tillgänglig för alla. Bara vi vågar ta risker och slita.

Vi vet att det inte är så. Det finns så många ensamstående föräldrar, särskilt kvinnor, som förtvivlat sparar varje krona från det underbetalda jobbet för att dagen och morgondagen ska gå ihop. Och det finns hela generationer av unga som är smarta och driftiga men aldrig får chansen.

Samtidigt utnyttjar nationalistiska och rasistiska ledare växande klyftor för att skapa påhittade motsättningar. Trump, LePen och Åkesson har gjort till det till politiskt hantverk att trycka in kilar mellan människor som i grunden delar intressen.

Vad vi ser är, som författaren Bim Clinell kallat det, “de hunsades revansch” mot decennier av växande skillnader och politiska ledare som blundat för utvecklingen. Grejen med klassamhället är att oavsett hur mycket som förändras på ytan — spektakulära uppfinningar eller ny teknologi — så finns det kvar. Vart vi än går så hemsöker det oss.

Men det går att vända utvecklingen och bygga samhället kring gemensamma intressen. För människor ska inte veta sin plats — de ska ta plats. Och rasisterna kan motas i grind. Men då måste vi börja med att erkänna att klassamhället inte bara lever utan också förvärrats.

På en valaffisch från fyrtiotalet står det: “Begåvad men fattig — ge honom lika chans”. Orden träffar lika rätt i dag. Nu behöver vi bara göra något åt det.

Daniel Mathisen