Eva Burman: Systemet hänger inte med
”Arbetslivet blir tuffare – men varken pension eller trygghetsförsäkringar hänger med”
Ledarsidan i Dagens Arbete bildar opinion utifrån arbetarrörelsens värderingar.
Publicerad 2017-02-27, 08:00 Uppdaterad 2020-09-07, 12:19
Ledarkrönika Niotusen medlemmar. Helt utan sammanhang låter det kanske inte så mycket. Men lägg då till att dessa niotusen medlemmar ensamt organiseras av en person, så får siffran plötsligt en helt annan innebörd.
Sara Flink har varit fackligt aktiv inom IF Metall och jobbat på Toyota Material Handling Europe Mjölby. Går under våren Aftonbladets ledarskribentutbildning och gör i samband med den praktik på Dagens Arbete under två veckor.
Jag fick äran att åka till Indien och bland annat träffa kvinnan som lyckats med denna fantastiska organisering. Hon kommer från den indiska fackföreningen Self Employed Women’s Association (SEWA) som på dryga 40 år har ökat från några tusentals medlemmar, till att nu vara närmre en och en halv miljoner individer. Det är svårt att inte bli inspirerad när en sitter och lyssnar på de berättelser som kvinnorna i SEWA har. De stöter på oerhörda motgångar, men lyckas ändå.
Så vad är nyckeln till deras vinnande koncept? Föga förvånande – organisering och aktivering. De är tydliga med att visa de missförhållanden som finns, hur de vill motarbeta dem och jobbar sedan tillsammans med sina medlemmar för förändring. Det finns en klar väg att gå, och de tvekar inte. (Läs mer i Dagens Arbetes reportage Kvinnorna tog makten över jobbet)
Jämför Indien och Sverige, så finner man ganska olika situationer. Vi i Sverige behöver oftast inte tänka på om vi överlever dagen. Finns det fortfarande någonstans att bo imorgon, eller behöver barnen också arbeta för att familjen ska ha råd med mat? Det är frågor som inte behöver ställas. Men vad många inte tänker på är att det som vi har mest gemensamt med Indien är att Sverige en gång också har varit där. SEWAs främsta motivation ligger i att överleva dagen, vilket är ett stadie som vi redan har passerat.
Det är viktigt att ha denna förändring i bakhuvudet. I dag finns det ett skyddsnät som gör att även om du inte har ett jobb, så finns ändå vetskapen om att du kommer att klara dig. Döden är inte längre lika nära som den var för ett par hundra år sedan, som den är i Indien i dag. Men fortfarande plågas det svenska samhället av en verklighet där medborgarna inte får leva sina liv fria, utan blir hårt fastkedjade till arbetsmarknadens förfogande. Där telefonen är vår gamla mössa som vi sträckte fram i hopp om att få tjäna vårt levebröd, där stressen är vår nya död. Ändå undrar fackens medlemmar varför de ens ska betala in en medlemsavgift.
Våra missförhållanden är inte längre lika tydliga för att rörelsen inte längre är lika tydlig. Istället för att det är en och en halv miljon människor som tillsammans driver sina ärenden, så har den svenska fackföreningsrörelsen blivit en liten klick personer med kunskapen om varför kampen överhuvudtaget pågår. Samtidigt funderar medlemmarna om varför facket ens ska involvera sig i politiken, eller vad ”de i Stockholm” egentligen håller på med.
När medlemskapet inte längre är en självklarhet och det ändå finns människor som lider så måste rörelsen granska sig själv och komma med något nytt. Att titta på hur de indiska kvinnorna jobbar i SEWA är nog inte helt fel, att ha en del av deras framtidstänk vore hälsosamt.
Det är dags att vakna ur dvalan och börja arbeta mot den förändring som krävs för att återuppväcka fackets idé. Väckarklockan ringer än, och vi börjar bli sena.