Industriarbetarnas tidning

Ledarsidan i Dagens Arbete bildar opinion utifrån arbetarrörelsens värderingar.

Facket måste sluta snooza

27 februari, 2017

Skrivet av

Ledarkrönika Niotusen medlemmar. Helt utan sammanhang låter det kanske inte så mycket. Men lägg då till att dessa niotusen medlemmar ensamt organiseras av en person, så får siffran plötsligt en helt annan innebörd.

Om skribenten:

Sara Flink har varit fackligt aktiv inom IF Metall och jobbat på Toyota Material Handling Europe Mjölby. Går under våren Aftonbladets ledarskribentutbildning och gör i samband med den praktik på Dagens Arbete under två veckor.

Jag fick äran att åka till Indien och bland annat träffa kvinnan som lyckats med denna fantastiska organisering. Hon kommer från den indiska fackföreningen Self Employed Women’s Association (SEWA) som på dryga 40 år har ökat från några tusentals medlemmar, till att nu vara närmre en och en halv miljoner individer. Det är svårt att inte bli inspirerad när en sitter och lyssnar på de berättelser som kvinnorna i SEWA har. De stöter på oerhörda motgångar, men lyckas ändå.

Så vad är nyckeln till deras vinnande koncept? Föga förvånande – organisering och aktivering. De är tydliga med att visa de missförhållanden som finns, hur de vill motarbeta dem och jobbar sedan tillsammans med sina medlemmar för förändring. Det finns en klar väg att gå, och de tvekar inte. (Läs mer i Dagens Arbetes reportage Kvinnorna tog makten över jobbet)

Jämför Indien och Sverige, så finner man ganska olika situationer. Vi i Sverige behöver oftast inte tänka på om vi överlever dagen. Finns det fortfarande någonstans att bo imorgon, eller behöver barnen också arbeta för att familjen ska ha råd med mat? Det är frågor som inte behöver ställas. Men vad många inte tänker på är att det som vi har mest gemensamt med Indien är att Sverige en gång också har varit där. SEWAs främsta motivation ligger i att överleva dagen, vilket är ett stadie som vi redan har passerat.

Det är viktigt att ha denna förändring i bakhuvudet. I dag finns det ett skyddsnät som gör att även om du inte har ett jobb, så finns ändå vetskapen om att du kommer att klara dig. Döden är inte längre lika nära som den var för ett par hundra år sedan, som den är i Indien i dag. Men fortfarande plågas det svenska samhället av en verklighet där medborgarna inte får leva sina liv fria, utan blir hårt fastkedjade till arbetsmarknadens förfogande. Där telefonen är vår gamla mössa som vi sträckte fram i hopp om att få tjäna vårt levebröd, där stressen är vår nya död. Ändå undrar fackens medlemmar varför de ens ska betala in en medlemsavgift.

Våra missförhållanden är inte längre lika tydliga för att rörelsen inte längre är lika tydlig. Istället för att det är en och en halv miljon människor som tillsammans driver sina ärenden, så har den svenska fackföreningsrörelsen blivit en liten klick personer med kunskapen om varför kampen överhuvudtaget pågår. Samtidigt funderar medlemmarna om varför facket ens ska involvera sig i politiken, eller vad ”de i Stockholm” egentligen håller på med.

När medlemskapet inte längre är en självklarhet och det ändå finns människor som lider så måste rörelsen granska sig själv och komma med något nytt. Att titta på hur de indiska kvinnorna jobbar i SEWA är nog inte helt fel, att ha en del av deras framtidstänk vore hälsosamt.

Det är dags att vakna ur dvalan och börja arbeta mot den förändring som krävs för att återuppväcka fackets idé. Väckarklockan ringer än, och vi börjar bli sena.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Arbetarna hamnar i frontlinjen

Arbetarna hamnar i frontlinjen

Under pandemin har många fackföreningar blivit tvungna att gå från traditionellt fackligt arbete till att bistå sina medlemmar med grundläggande humanitär hjälp, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

GS i Indien: ”De vågade inte prata med oss”

GS-facket reste till Indien för att träffa anställda på Tetra Pak, men de lyckades inte få tag på någon som vågade prata.
”De var rädda för att någon skulle se det”, säger Julius Petzäll på GS.

Våra kläder är ohållbara

”Bakom varje klädesplagg finns en livshistoria som alltför ofta handlar om rena slavarbetet. Vi måste börja fråga vem som sytt vår tröja”, skriver chefredaktör Helle Klein.

”Vi är här för att stanna”

”Vi är här för att stanna”

Det har upplevts både vinster och förluster, men jag tror ändå att många kommer att lämna kongressen 2017 med känslan av att det går en frisk fläkt igenom förbundet, skriver Sara Flink.

Flyg lilla fågel, flyg

Ganska ofta är IF Metall lite som ett fågelbo. Men om medlemmarna inte får lära sig att flyga, hur ska då industriarbetarnas röster kunna lyftas i debatten?, skriver Sara Flink.

Var är debatten, var är kraven?

”Bemanningsavtalet är mer eller mindre ett bevis på att facket har misslyckats med att kontrollera villkoren”, skriver Sara Flink om avtalet som löpte ut i dag.

Svenskt Näringsliv leker med lego

Svenskt Näringsliv leker med lego

Svenskt Näringsliv vill helst att arbetarna ska se sig själva som små formstöpta legobitar som passar in i produktionslinan. Men om du ställer dig själv frågan varför du egentligen arbetar, så är svaret aldrig ”för att min arbetsgivares produktionssiffror ska visa på vinst”, skriver Sara Flink.

Inför arbetslivskunskap i skolan

”Kunskaper om vad en har för rättigheter, såväl som skyldigheter, är egentligen A och O för att nå ett bra arbetsliv”, skriver Sara Flink, som gör praktik som ledarskribent på Dagens Arbete.

Så tog kvinnorna makten över sina jobb

Så tog kvinnorna makten över sina jobb

Sex dagar i veckan, året runt, tampas indiska kvinnor med vildhundar, giftiga sopor och vedervärdig stank på sin arbetsplats. Men de trivs. För de har organiserat sig och tagit makten över sina liv. Läs eller ladda ner och lyssna på reportaget.

Skillnaden mellan flexibel och effektiv

Sara Flink på Toyota i Mjölby.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.

Underbemanning tär på Samhalls personal

Samhall i Karlstad har varit framgångsrikt att vinna kunder. Men personalen räcker inte till. Varje morgon träffas driftledarna för att få ihop folk till alla uppdragen. ”Vi bara kör”, säger Robert Hallstensson.

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.

Samhall struntar i smittan

Människor i riskgrupp städar ­äldreboenden, mat­affärer och gym. Utan skydd. De trängs på bussar och i små fikarum. Samhalls städare glömdes bort under pandemin.

Dags att agera, närings­ministern

Helle Klein: ”Det sociala företaget blev ett vinstjagande bemanningsbolag som förstör både människor och marknad.”

HR styr allt men slipper ta ansvaret

Dagens Arbetes Elinor Torp om en yrkesgrupp som bestämmer allt mer, utan att behöva stå till svars. Det visar sig inte minst i granskningen av Samhall.