Industriarbetarnas tidning

Så tog kvinnorna makten över sina jobb

27 februari, 2017

Skrivet av

Indien Sex dagar i veckan, året runt, tampas indiska kvinnor med vildhundar, giftiga sopor och vedervärdig stank på sin arbetsplats. Men de trivs. För de har organiserat sig och tagit makten över sina liv.

Stöttas av svenska fackförbund
Manali Shah, ordförande Sewa.

SEWA, Self Employed Women’s Association bildades 1972 i Ahmedabad i nordvästra Indien. Endast fattiga kvinnor som jobbar i informella sektorer är välkomna som medlemmar. Det kan vara allt från sopplockare, hantlangare på byggen till försäljare på marknader.

Sewa organiserar 1,4 miljoner medlemmar i hälften av Indiens delstater. Över 700 000 av medlemmarna finns i delstaten Gujarat där mångmiljonstaden Ahmedabad ligger. I Ahmedabad finns också huvudkontoret.

Sewa stöttas av de svenska fackförbunden Unionen och IF Metall. Unionen leder projektet som bekostas av medel från Union to union.

De svenska förbunden hjälper Sewa att bygga upp ett kompetensutvecklingscenter och också med strategier för hur nya medlemmar ska organiseras. Det kommer också att ske utbyten mellan kvinnliga fackliga ledare i Sverige och Indien.

– Vi kom i kontakt med Sewa genom ett annat projekt i Indien. Sewa fungerar som ett riktigt fackförbund ska fungera. De blandar inte religion eller politik i sin verksamhet, säger Magnus Palmgren, ombudsman på IF Metall.

Soptippen Piranha. Lika stor som 118 fotbollsplaner och 22 meter hög.
Ögonen tåras och andhämtningen blir tyngre. Det luktar. En blandning av avföring, avlopp, brinnande bildäck och rutten mat. Utanför den fyrhjulsdrivna Mahindra-jeepen som klättrat uppför sopberget väntar en flock vildhundar. Några morrar. Andra stirrar aggressivt. Likt en flock hyenor som vankar runt ett potentiellt byte.

Då öppnar Kantaben Parmar bildörren och klättrar ut. Hon pratar högt, nästan skriker, så som hon gjort hela bilresan. Hundarna och männen som kör stadens sopbilar sänker sina blickar och väjer undan när hon banar väg mot sina medlemmar. Det här är Kantabens territorium.

Hon har varit med och rekryterat över 100 kvinnor till fackförbundet Sewa, Self Employed Women’s Association.

Endast kvinnor i Indiens informella sektor är välkomna som medlemmar i organisationen. Kvinnor som tjänar sitt levebröd genom att plocka sopor på gator och soptippar. Kvinnor som säljer grönsaker på marknader. Kvinnor som hantlangar på byggen. Kvinnor vars jobb är att bära tunga lass på sina huvuden. Kvinnor som inte har riktiga anställningar och saknar stadigvarande lön.

Över 94 procent av Indiens kvinnor jobbar i informella sektorer. De är en viktig kugge för att ekonomins hjul ska snurra i landet som beräknas passera Kina och bli världens folkrikaste nation år 2022

Kantaben använder sin starka röst igen. Det ekar över tippen. Hennes medsystrar lystrar och börjar leta sig fram genom matavfall, plastskrot och allt annat skräp som producerats i miljonstaden.

Plötsligt stannar arbetet på tippen upp för en stund. Två mullrande sopbilar är på ingång med värdefulla sopor. Först på plats är de snabba unga männen, migrantarbetarna. Det gnisslar när flaket lyfts. Baklemmen glider upp och en ny hög med ångande avfall töms ut. Stanken som redan innan stuckit i luftvägarna blir nu så intensiv att den framkallar kväljningar, för ovana.

– Det tog en månad innan jag vande mig vid lukten, säger Manjulaben Narendrablai Clavda, 37 år, en av de kvinnor som kommer till tippen sex dagar i veckan.

Överallt på avfallsberget pyr bränder som självantänts, röken innehåller mängder med farliga partiklar. Amerikanska forskare har kommit fram till att luften i soptippsmiljöer är så förorenad att mänskliga lungor börjar ta skada efter en minut.

Kantaben ler och vickar på huvudet. Huvudvickningen är vanlig bland indier och ibland svår att läsa av för västerlänningar. Nu menar Kantaben att det är okej att prata med medlemmarna. De har samlats en bit bort och breder ut en medhavd filt. Mitt på sopberget sätter de sig och plockar fram sina lunchlådor. Olika risrätter och chapati-bröd. Händerna tvättas med medhavt vatten. Egentligen är det bara den omgivande miljön som skiljer lunchrasten från vilken arbetsplats som helst, var som helst i världen. Arbetskamraterna skrattar och skämtar. De provsmakar varandras rätter. Någon hjälper en annan att spänna fast ett smycke i örat.

Deras saris åker upp en bit på smalbenen när de sitter ner, då syns ärr från glas- och metallavfall och efter hundbett.

Pengarna som SEWA-medlemmarna får ihop genom att plocka och samla plast, papper och metall ska räcka till att försörja en hel familj. Många har män som inte drar in några större inkomster. Trots det kommer inte männen till soptippen, de anser att jobbet är för smutsigt. De män som finns är migrantarbetare och infödda indier som rattar maskiner.

Kantaben blev så trött på sin man att hon hotade att kasta ut honom. Han hade förlorat sitt jobb och dövade ångest och olycka med hembränd sprit.

– Jag sa att han var värdelös, att jag tar hand om våra barn själv.

Kantaben Parmar är en av Sewas ledare. Foto: David Lundmark

Kantaben giftes bort som 15-åring. Hon gick inte i skolan och fick aldrig lära sig läsa och skriva. När hon gick med i Sewa väntade inte bara ett systerskap med andra fattiga kvinnor. Hon fick självförtroende och insikt om sina egna rättigheter. Kantaben har kommit att bli en av ledarna både på soptippen och i slumområdet där hon bor.

Det var Kantaben som hjälpte släktingen Manjulaben när hon kom till storstaden.
Manjulaben växte upp i en by några timmars bussfärd från Ahmedabad. Som många andra kvinnor på den indiska landsbygden gifte hon sig ung, och fick två söner. Maken hade jobb på en liten industri i närheten och familjen hade ett tryggt liv bland släkt och vänner.

Allt förändrades den dagen maken kom hem och berättade att han blivit av med arbetet. Den unga familjens möjlighet till försörjning var borta. Manjulaben minns fortfarande rädslan och skräcken när flytten inte kunde skjutas upp längre. Men den var ingenting mot mötet med alla männi-skor, trafiken och ljuden i en storstad som aldrig tystnar.

– I början vågade jag inte gå ut själv.

Familjen försökte livnära sig på att sälja olika saker på marknaden. Inkomsterna var så magra att de inte fick tillbaka pengarna de satsat. Till slut fanns ingen annan utväg än Piranha. Före gryningen, när det fortfarande var mörkt, vandrade Manjulaben upp på avfallshögen.

Hundarna morrade och skällde i närheten, hon visste inte om de skulle attackera. Röken från bränderna stack i halsen. Ena benet sjönk ner till knät i den illaluktande sopvällingen. Den första tiden var värst. Hon kände sig smutsig och äcklig. Lukten satte sig på hud och i kläder. Efter hand kom det att bli som vilket arbete som helst.
Manjulaben har kommit till tippen i över tio år, i gruppen finns de som jobbat på Piranha i över 40 år. Sewa hjälper sina medlemmar med vaccinationer mot stelkramp, arbetshandskar och böjda pinnar för plockningen. Totalt har Sewa över 30 000 medlemmar som jobbar med sopor i Ahmedabad.

”Vi hjälper våra medlemmar att skapa en bättre framtid för sig själva.”

Manali Shah, ordförande Sewa.

 

I finare områden hämtas materialet direkt i hemmen. Men på senare tid har staten lagt ut mycket av den sophämtningen på privata entreprenörer. Vilket gjort att många Sewa-medlemmar fått gå tillbaka till att samla skräp på gatorna. Indien är inte i närheten av den sopsorteringskultur som växt fram i många i-länder. Däremot har industrin förstått värdet av återvinning. Sewas medlemmar är därför en viktig del i att materialet samlas in och tas om hand. Och inte minst är det en möjlighet för människor att bryta sig loss ur den värsta fattigdomen och hitta en försörjning.

En av stadens sopbilar anländer till Piranha med avfall från mångmiljonstaden Ahmedabad i nordvästra Indien. Plockarna gör sig beredda att gå igenom den stinkande högen. Olika metaller är mest värdefullt. Men ofta plockar sopåkarna åt sig de bästa soporna innan de kör upp på tippen. Foto: David Lundmark

Förutom att stötta sina medlemmar med insikter, självförtroende, vaccinationer och arbetshjälpmedel har Sewa startat egna små fabriker, skolor och en bank.

Just banken använder många kvinnor för att gömma undan pengar från sina män. Det finns många historier om hur män tar familjernas pengar och använder dem till att spela och dricka sig fulla.

– Vi hjälper våra medlemmar att skapa en bättre framtid för sig själva, säger Manali Shah, ordförande för Sewa i Ahmedabad.

Medlemmar kan få stipendium för skolväskor och skolböcker till sina barn. Ofta är det medlemmarnas döttrar som jobbar i de små fabrikerna.

– Jag är fast på soptippen, men mina barn kan få ett bättre liv. Det är min tröst, säger Manjulaben.

Hennes hem ligger i ett slumområde. Huset är ett skjul med murade väggar, plåttak och en dörr som går att låsa. De 15 kvadratmeterna delar hon med sin man, två söner och svärmodern.

Sängarna med madrasser av bundet rep ställs upp mot väggen på dagarna för att bereda plats åt matlagningen som sker på golvet. Vitlök, koriander och andra kryddor stöts i en mortel av stål. Kantaben är på besök och hjälper till. I dag vankas en vegetarisk gryta med ris och bröd, basmat i många indiska hem.

Manjulaben drömmer om att ha råd att köpa sitt eget hus och jobba åttatimmarsdagar på något kontor. I Indien är det ett mått på välstånd att ha råd att köpa ris och mjöl för ett helt år. Som läget är nu klarar familjen en månad åt gången.

– Barnen är större. De kostar mer pengar. Förr kunde jag spara mer.

Familjen hankar sig fram och har ett hyfsat liv i Ahmedabad. Manjulaben vill helst av allt flytta tillbaka till hembyn. Men där är möjligheten till försörjning ändå svårare.

Manjulaben hjälper sin vän att spänna fast ett smycke under lunchrasten. Foto: David Lundmark

På soptippen har lunchen precis avslutats. Filten viks ihop och några hundar borrar ner sina nosar och letar efter matsmulor. Flera av kvinnorna har en besvärlig hosta. Någon har astma. Värkande ryggar och leder är vanligt. Ännu återstår många timmars jobb.

Fram på eftermiddagen fraktas de tunga säckarna med sorterat material till skrothandeln som ligger strax nedanför soptippen. De yngre hjälper de äldre att väga in avfallet på en gammal våg. Skrothandlaren, en man, noterar i ett block under överseende av plockarna. Innan pengarna betalas ut sätter sig alla i en ring på golvet och dricker chai-te i små genomskinliga plastmuggar.

Kvinnorna börjar resa sig upp. I ett rum intill tvättar de sig med lite kallt vatten och byter till rena saris. Skrotmannen tar upp en bunt med sedlar och bläddrar fram pengarna han är skyldig. Varje rupie räknas noggrant av mottagaren. En bra dag blir det 12 till 13 kronor.

Det är ingen risk att kvinnorna luras på pengar av skrothandlaren och hans manliga medhjälpare. Kantaben förklarar:

– 50 män kan vara emot mig. Det spelar ingen roll. Jag vet att jag har 100-tals organiserade kvinnor i ryggen.

Fotnot: Reportageresan till Ahmedabad har betalats genom ett stipendium från organisationen Union to union.

En kommentar till “Så tog kvinnorna makten över sina jobb

  • Superbra artikel och väldigt bra initiativ till internationell solidaritet. Men vad menar IF Metalls ombudsman med att en riktig fackförening inte blandar in politik i sin verksamhet?

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också vill läsa…

GS i Indien: ”De vågade inte prata med oss”

GS-facket reste till Indien för att träffa anställda på Tetra Pak, men de lyckades inte få tag på någon som vågade prata.
”De var rädda för att någon skulle se det”, säger Julius Petzäll på GS.

Facket måste sluta snooza

Facket måste sluta snooza

”Det är dags att vakna ur dvalan och börja arbeta mot den förändring som krävs för att återuppväcka fackets idé”, skriver Sara Flink och pekar på hur de jobbar i det indiska fackförbundet Sewa.

Två månader under jord

Två månader under jord

Sammanhållningen höll de 33 instängda gruvarbetarna vid liv. De lyftes upp till jordytan med löften om pengar och kändisskap. Tio år senare är de fattiga och besvikna.

Två månader under jord

Sammanhållningen höll de 33 instängda gruvarbetarna vid liv. De lyftes upp till jordytan med löften om pengar och kändisskap. Tio år senare är de fattiga och besvikna.

Så har Kina ökat sitt grepp om världen

Så har Kina ökat sitt grepp om världen

När Kina köper upp utländska företag och investerar i järn­vägar, kolkraftverk och hamnar knyter sig stor­makten närmare resten av världen – och andra länder blir mer beroende av Kina.

Arbetarna hamnar i frontlinjen

Arbetarna hamnar i frontlinjen

Under pandemin har många fackföreningar blivit tvungna att gå från traditionellt fackligt arbete till att bistå sina medlemmar med grundläggande humanitär hjälp, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Miljökata­strofen som flyttade

Miljökata­strofen som flyttade

Lädergarverierna i Bangladesh blev ökända för att ha förorenat en flod och en stadsdel. Staten tvingade dem att flytta från huvud­staden Dhaka. Nu förgiftas ytterligare en flod.

Kända skomärken döljer lädrets ursprung

Kända skomärken döljer lädrets ursprung

Filippa K, Acne studios och Rizzo skor redovisar inte öppet från vilka fabriker lädret till deras skor kommer. Det framkommer i en rapport från Fair action.

DA:s prover avslöjar gifter i vattnet

DA:s prover avslöjar gifter i vattnet

Reningsverket är för litet och gifter läcker ut i floden. Farligt avfall läggs på hög. Dagens Arbetes egna prover avslöjar en ny miljökatastrof. 

Han vill starta ett miljövänligt garveri

Han vill starta ett miljövänligt garveri

Mitt i miljökatastrofen finns en strimma av hopp. Tulin Hossain drömmer om att skapa världens miljö­vänligaste garveri i sin hemby, med maskiner från svenska Bölebyn.

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Harald Gatu är en av DA:s mest erfarna reportrar. Men hur många avtalsrörelser har han egentligen bevakat? Och vilken var den mest dramatiska? Lyssna på DA:s poddspecial om avtalsrörelsen.

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Facken inom industrin säger nej till första lönebudet för anställda inom industrin. De anser att opo:s förslag är ”oacceptabelt lågt”. Den första hemställan från opo, opartiska ordföranden, nådde fack och arbetsgivare igår. I den föreslogs ett så kallat ”avtalsvärde” på 4,5 procent över en avtalsperiod på 29 månader. Samtliga fackförbund inom industrin säger nej till […]

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Den bräckliga världsekonomin har legat som en våt filt över årets avtalsrörelse. Men i förra veckan hände det något.

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Medan vårdpersonal gör heroiska insatser för människors hälsa ser industriarbetare till att landet fortsätter att fungera samhällsekonomiskt, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Tuff väg till ett rättvist avtal

Arbetsmarknaden har drabbats på olika sätt av pandemin. Det blir svårt att hitta en lönenivå som fungerar för alla, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Industrin svarar på första avtalsskissen

De opartiska ordförandena föreslår ett 29 månader långt riksavtal för industrin. För att gå med på det kräver facken inom industrin en rad förbättringar.

Facket: Här förväntar sig folk löneökningar

Facket: Här förväntar sig folk löneökningar

På Skandinaviska byggelement går fabriken för högtryck, trots coronakris.

Wennemo: Det blir en komplicerad avtalsrörelse

Wennemo: Det blir en komplicerad avtalsrörelse

Risk att en redan krånglig avtalsrörelse blir nu ännu krångligare, tror Medlingsinstitutets Irene Wennemo.

Skyddsombudens dag DA uppmärksammar dem som värnar om din arbetsmiljö

Tre ombudsmän om Skydds­ombudens dag

Tre ombudsmän om Skydds­ombudens dag

21 oktober är det Skyddsombudens dag. DA frågade tre ombudsmän från tre fackförbund hur de tänker uppmärksamma dagen.

”Skydds­ombuden kan vara avgörande i mitt arbete”

”Skydds­ombuden kan vara avgörande i mitt arbete”

I över 15 år har Lotten Loberg varit den enda åklagaren i landet som arbetat heltid med arbetsmiljöbrott.
Nu när hon gått i pension tar ingen över hennes arbete på heltid.

Han har gått 75 fackliga utbildningar

Han har gått 75 fackliga utbildningar

Skyddsombudet Momodou Lamin Sanneh har 75 fackliga utbildningar i bagaget. Men han är fortfarande hungrig på kunskap.

Dagarna då livet förändrades

Dagarna då livet förändrades

”Jag upprepar allt ännu en gång i huvudet. Har vi missat något?” Regionala skyddsombudet Linda Forså skriver om när uppdraget att arbeta med vår säkerhet tog en ny vändning, och om att äntligen få fika i samma rum som andra människor.

Slitigt men meningsfullt – så mår skyddsombud i industrin

Slitigt men meningsfullt – så mår skyddsombud i industrin

Tre av tio skyddsombud har funderat på att avsäga sig sitt uppdrag på grund av svårigheter med att utföra det. Det visar en undersökning som Dagens Arbetsmiljö har gjort bland skyddsombud i industrin.

Psykosociala arbetsmiljöproblem bakom mer än var tredje 6:6a-anmälan

Psykosociala arbetsmiljöproblem bakom mer än var tredje 6:6a-anmälan

Fyra år efter att lagen skärptes – nu handlar mer än var tredje larm från skyddsombud om den psykosociala arbetsmiljön, visar en unik kartläggning från Dagens Arbetsmiljö.

Sätter stopp för smittan

Sätter stopp för smittan

Tredje året som skyddsombud ställs Jesper Johansson inför en oväntad fråga: Vad kan han göra för att hjälpa arbetskamraterna under en pågående pandemi?

Arbetsrätt Striden om las

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Fredagens besked från Svenskt näringsliv och PTK ställer frågan: Kan regeringen driva igenom en ny arbetsrätt trots att LO har sagt nej till förslaget? skriver DA:s reporter Rasmus Lygner.

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

En enig LO-styrelse säger nej till las-förslaget. ”Det gav allt för mycket makt åt arbetsgivarna”, säger GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Dra tillbaka utredningsförslaget och låt parterna förhandla igen efter avtalsrörelsen utan politiska hot, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

Industriarbetare styr ju inte marknaden, dollarkursen eller virusspridningen, skriver Håkan Wågvi.

Las-förhandlingarna återupptas

Las-förhandlingarna återupptas

För två veckor sedan kraschade las-förhandlingarna – nu återupptas de. Tidigast på fredag ska fack och arbetsgivare lämna besked.

Släpp laghotet – förhandla vidare om las

Helle Klein: ”Både fack och arbetsgivare har varit tydliga med att det inte är mer tid de behöver utan mindre av politiskt tvång.”

”Är inte politisk strejk en aktuell kampmetod?”

”Är inte politisk strejk en aktuell kampmetod?”

Utredningsförslaget kan inte tillåtas bli lag. I den kampen måste hela arbetarrörelsen ställa sig på rätt sida, skriver IF Metall-klubbens styrelse på AB Volvo i Umeå.

Wennemo: Det blir en komplicerad avtalsrörelse

Risk att en redan krånglig avtalsrörelse blir nu ännu krångligare, tror Medlingsinstitutets Irene Wennemo.