Så tog kvinnorna makten över sina jobb

Indien Sex dagar i veckan, året runt, tampas indiska kvinnor med vildhundar, giftiga sopor och vedervärdig stank på sin arbetsplats. Men de trivs. För de har organiserat sig och tagit makten över sina liv.

Stöttas av svenska fackförbund

SEWA, Self Employed Women’s Association bildades 1972 i Ahmedabad i nordvästra Indien. Endast fattiga kvinnor som jobbar i informella sektorer är välkomna som medlemmar. Det kan vara allt från sopplockare, hantlangare på byggen till försäljare på marknader.

Sewa organiserar 1,4 miljoner medlemmar i hälften av Indiens delstater. Över 700 000 av medlemmarna finns i delstaten Gujarat där mångmiljonstaden Ahmedabad ligger. I Ahmedabad finns också huvudkontoret.

Sewa stöttas av de svenska fackförbunden Unionen och IF Metall. Unionen leder projektet som bekostas av medel från Union to union.

De svenska förbunden hjälper Sewa att bygga upp ett kompetensutvecklingscenter och också med strategier för hur nya medlemmar ska organiseras. Det kommer också att ske utbyten mellan kvinnliga fackliga ledare i Sverige och Indien.

– Vi kom i kontakt med Sewa genom ett annat projekt i Indien. Sewa fungerar som ett riktigt fackförbund ska fungera. De blandar inte religion eller politik i sin verksamhet, säger Magnus Palmgren, ombudsman på IF Metall.

Soptippen Piranha. Lika stor som 118 fotbollsplaner och 22 meter hög.
Ögonen tåras och andhämtningen blir tyngre. Det luktar. En blandning av avföring, avlopp, brinnande bildäck och rutten mat. Utanför den fyrhjulsdrivna Mahindra-jeepen som klättrat uppför sopberget väntar en flock vildhundar. Några morrar. Andra stirrar aggressivt. Likt en flock hyenor som vankar runt ett potentiellt byte.

Då öppnar Kantaben Parmar bildörren och klättrar ut. Hon pratar högt, nästan skriker, så som hon gjort hela bilresan. Hundarna och männen som kör stadens sopbilar sänker sina blickar och väjer undan när hon banar väg mot sina medlemmar. Det här är Kantabens territorium.

Hon har varit med och rekryterat över 100 kvinnor till fackförbundet Sewa, Self Employed Women’s Association.

Endast kvinnor i Indiens informella sektor är välkomna som medlemmar i organisationen. Kvinnor som tjänar sitt levebröd genom att plocka sopor på gator och soptippar. Kvinnor som säljer grönsaker på marknader. Kvinnor som hantlangar på byggen. Kvinnor vars jobb är att bära tunga lass på sina huvuden. Kvinnor som inte har riktiga anställningar och saknar stadigvarande lön.

Över 94 procent av Indiens kvinnor jobbar i informella sektorer. De är en viktig kugge för att ekonomins hjul ska snurra i landet som beräknas passera Kina och bli världens folkrikaste nation år 2022

Kantaben använder sin starka röst igen. Det ekar över tippen. Hennes medsystrar lystrar och börjar leta sig fram genom matavfall, plastskrot och allt annat skräp som producerats i miljonstaden.

Plötsligt stannar arbetet på tippen upp för en stund. Två mullrande sopbilar är på ingång med värdefulla sopor. Först på plats är de snabba unga männen, migrantarbetarna. Det gnisslar när flaket lyfts. Baklemmen glider upp och en ny hög med ångande avfall töms ut. Stanken som redan innan stuckit i luftvägarna blir nu så intensiv att den framkallar kväljningar, för ovana.

– Det tog en månad innan jag vande mig vid lukten, säger Manjulaben Narendrablai Clavda, 37 år, en av de kvinnor som kommer till tippen sex dagar i veckan.

Överallt på avfallsberget pyr bränder som självantänts, röken innehåller mängder med farliga partiklar. Amerikanska forskare har kommit fram till att luften i soptippsmiljöer är så förorenad att mänskliga lungor börjar ta skada efter en minut.

Kantaben ler och vickar på huvudet. Huvudvickningen är vanlig bland indier och ibland svår att läsa av för västerlänningar. Nu menar Kantaben att det är okej att prata med medlemmarna. De har samlats en bit bort och breder ut en medhavd filt. Mitt på sopberget sätter de sig och plockar fram sina lunchlådor. Olika risrätter och chapati-bröd. Händerna tvättas med medhavt vatten. Egentligen är det bara den omgivande miljön som skiljer lunchrasten från vilken arbetsplats som helst, var som helst i världen. Arbetskamraterna skrattar och skämtar. De provsmakar varandras rätter. Någon hjälper en annan att spänna fast ett smycke i örat.

Deras saris åker upp en bit på smalbenen när de sitter ner, då syns ärr från glas- och metallavfall och efter hundbett.

Pengarna som SEWA-medlemmarna får ihop genom att plocka och samla plast, papper och metall ska räcka till att försörja en hel familj. Många har män som inte drar in några större inkomster. Trots det kommer inte männen till soptippen, de anser att jobbet är för smutsigt. De män som finns är migrantarbetare och infödda indier som rattar maskiner.

Kantaben blev så trött på sin man att hon hotade att kasta ut honom. Han hade förlorat sitt jobb och dövade ångest och olycka med hembränd sprit.

– Jag sa att han var värdelös, att jag tar hand om våra barn själv.

Kantaben giftes bort som 15-åring. Hon gick inte i skolan och fick aldrig lära sig läsa och skriva. När hon gick med i Sewa väntade inte bara ett systerskap med andra fattiga kvinnor. Hon fick självförtroende och insikt om sina egna rättigheter. Kantaben har kommit att bli en av ledarna både på soptippen och i slumområdet där hon bor.

Det var Kantaben som hjälpte släktingen Manjulaben när hon kom till storstaden.
Manjulaben växte upp i en by några timmars bussfärd från Ahmedabad. Som många andra kvinnor på den indiska landsbygden gifte hon sig ung, och fick två söner. Maken hade jobb på en liten industri i närheten och familjen hade ett tryggt liv bland släkt och vänner.

Allt förändrades den dagen maken kom hem och berättade att han blivit av med arbetet. Den unga familjens möjlighet till försörjning var borta. Manjulaben minns fortfarande rädslan och skräcken när flytten inte kunde skjutas upp längre. Men den var ingenting mot mötet med alla männi-skor, trafiken och ljuden i en storstad som aldrig tystnar.

– I början vågade jag inte gå ut själv.

Familjen försökte livnära sig på att sälja olika saker på marknaden. Inkomsterna var så magra att de inte fick tillbaka pengarna de satsat. Till slut fanns ingen annan utväg än Piranha. Före gryningen, när det fortfarande var mörkt, vandrade Manjulaben upp på avfallshögen.

Hundarna morrade och skällde i närheten, hon visste inte om de skulle attackera. Röken från bränderna stack i halsen. Ena benet sjönk ner till knät i den illaluktande sopvällingen. Den första tiden var värst. Hon kände sig smutsig och äcklig. Lukten satte sig på hud och i kläder. Efter hand kom det att bli som vilket arbete som helst.
Manjulaben har kommit till tippen i över tio år, i gruppen finns de som jobbat på Piranha i över 40 år. Sewa hjälper sina medlemmar med vaccinationer mot stelkramp, arbetshandskar och böjda pinnar för plockningen. Totalt har Sewa över 30 000 medlemmar som jobbar med sopor i Ahmedabad.

”Vi hjälper våra medlemmar att skapa en bättre framtid för sig själva.”

Manali Shah, ordförande Sewa.

I finare områden hämtas materialet direkt i hemmen. Men på senare tid har staten lagt ut mycket av den sophämtningen på privata entreprenörer. Vilket gjort att många Sewa-medlemmar fått gå tillbaka till att samla skräp på gatorna. Indien är inte i närheten av den sopsorteringskultur som växt fram i många i-länder. Däremot har industrin förstått värdet av återvinning. Sewas medlemmar är därför en viktig del i att materialet samlas in och tas om hand. Och inte minst är det en möjlighet för människor att bryta sig loss ur den värsta fattigdomen och hitta en försörjning.

Förutom att stötta sina medlemmar med insikter, självförtroende, vaccinationer och arbetshjälpmedel har Sewa startat egna små fabriker, skolor och en bank.

Just banken använder många kvinnor för att gömma undan pengar från sina män. Det finns många historier om hur män tar familjernas pengar och använder dem till att spela och dricka sig fulla.

– Vi hjälper våra medlemmar att skapa en bättre framtid för sig själva, säger Manali Shah, ordförande för Sewa i Ahmedabad.

Medlemmar kan få stipendium för skolväskor och skolböcker till sina barn. Ofta är det medlemmarnas döttrar som jobbar i de små fabrikerna.

– Jag är fast på soptippen, men mina barn kan få ett bättre liv. Det är min tröst, säger Manjulaben.

Hennes hem ligger i ett slumområde. Huset är ett skjul med murade väggar, plåttak och en dörr som går att låsa. De 15 kvadratmeterna delar hon med sin man, två söner och svärmodern.

Sängarna med madrasser av bundet rep ställs upp mot väggen på dagarna för att bereda plats åt matlagningen som sker på golvet. Vitlök, koriander och andra kryddor stöts i en mortel av stål. Kantaben är på besök och hjälper till. I dag vankas en vegetarisk gryta med ris och bröd, basmat i många indiska hem.

Manjulaben drömmer om att ha råd att köpa sitt eget hus och jobba åttatimmarsdagar på något kontor. I Indien är det ett mått på välstånd att ha råd att köpa ris och mjöl för ett helt år. Som läget är nu klarar familjen en månad åt gången.

– Barnen är större. De kostar mer pengar. Förr kunde jag spara mer.

Familjen hankar sig fram och har ett hyfsat liv i Ahmedabad. Manjulaben vill helst av allt flytta tillbaka till hembyn. Men där är möjligheten till försörjning ändå svårare.

På soptippen har lunchen precis avslutats. Filten viks ihop och några hundar borrar ner sina nosar och letar efter matsmulor. Flera av kvinnorna har en besvärlig hosta. Någon har astma. Värkande ryggar och leder är vanligt. Ännu återstår många timmars jobb.

Fram på eftermiddagen fraktas de tunga säckarna med sorterat material till skrothandeln som ligger strax nedanför soptippen. De yngre hjälper de äldre att väga in avfallet på en gammal våg. Skrothandlaren, en man, noterar i ett block under överseende av plockarna. Innan pengarna betalas ut sätter sig alla i en ring på golvet och dricker chai-te i små genomskinliga plastmuggar.

Kvinnorna börjar resa sig upp. I ett rum intill tvättar de sig med lite kallt vatten och byter till rena saris. Skrotmannen tar upp en bunt med sedlar och bläddrar fram pengarna han är skyldig. Varje rupie räknas noggrant av mottagaren. En bra dag blir det 12 till 13 kronor.

Det är ingen risk att kvinnorna luras på pengar av skrothandlaren och hans manliga medhjälpare. Kantaben förklarar:

– 50 män kan vara emot mig. Det spelar ingen roll. Jag vet att jag har 100-tals organiserade kvinnor i ryggen.

Fotnot: Reportageresan till Ahmedabad har betalats genom ett stipendium från organisationen Union to union.

Marcus Derland