”Avtalet som bröt ett tabu”

ANALYS Industrins fack krokade arm med resten av LO och fick äntligen igenom en låglönesatsning. Banbrytande, sa facket. Helt okej, sa arbetsgivarna.

2017 års avtalsrörelse liknar ingen annan. Det som var tabu igår är i dag helt accepterat.

Ett avtal innebär alltid att arbetsgivarna får betala för arbetsfreden. Den här gången betalade de ett pris som de länge, länge inte varit beredda att betala. En låglönesatsning i kronor och ören som dessutom är kopplad till resten av LO-kollektivet.

Prislappen för facket var ett långt avtal i högkonjunktur. Annars brukar goda tider fresta facket att teckna korta avtal med chans att driva upp lönenivåerna för varje förhandlingstillfälle. Nu bjuder man arbetsgivarna på tre förutsägbara år, låt vara att det sista året kan sägas upp i förtid.

Det här var Anders Ferbes sista avtalsrörelse som IF Metalls förbundsordförande och det märktes på honom att han var rätt nöjd. Visst, lite mer pengar hade varit önskvärt men en kompromiss är en kompromiss sa han.

Och en av dem som tvingades svälja det beska låglönepillret, Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe, såg också nöjd ut men förnekade att låglönesatsningen uttrycktes i kronor och ören. Industriavtalets lönepotter ska anges i procent, inget annat.

Så här funkar låglönesatsningen på en verkstad med tio anställda där snittlönen ligger under 24 000 kronor:

En person tjänar 25 000 kronor i månaden. Hans nio arbetskamrater tjänar 22 000 kronor i månaden. Enligt avtalet ska arbetsplatsen få en pott på 2 procent första året. Han som tjänar mest bidrar till potten med 500 kronor (2 procent av 25 000 kronor). De nio lågavlönades bidrag till potten blir inte 2 procent av deras låga lön, utan 2 procent av 24 000 kronor. Det vill säga 480 kronor per person.

Det innebär att facket vid det företaget har en sammanlagd pott att förhandla om som är värd 4 820 kronor. Hur den potten sedan fördelas på de tio individerna beror på de lokala förhandlingarna och vilket lönesystem som finns på arbetsplatsen.

Den konstruktionen accepterade arbetsgivarna. Och enligt Anders Weihe är den konstruktionen i samklang med Industriavtalet.

Så facket lyckades med konststycket att sälja in en låglönesatsning som kunde accepteras av både arbetsgivarna och LO.

Om arbetsgivarna hade stretat emot och sagt nej – vad hade de riskerat då? Arbetsfreden? Kanske. Även om ett avtalslöst tillstånd inte lett till strejk så hade en övertidsblockad slagit hårt i den pågående konjunkturuppgången. Ungefär som 1995 när dåvarande Metall blockerade övertiden och därigenom bland annat skördade ett genombrott i arbetstidsfrågan.

Övertidsblockaden kostade inte förbundskassan många kronor men var dyrbar för företagen som levererar på en ”just in time”-marknad där hållna leveranstider är ett av de viktigaste konkurrensmedlen.

Fanns det någon annan riskfaktor för arbetsgivarna än arbetsfreden? Kanske industriavtalets legitimitet. Om industrins uppgörelse ska normera för resten av arbetsmarknaden kan det inte vara alltför magert. Det måste innehålla något som resten av arbetsmarknaden kan omfatta och respektera. Vem hade brytt sig om ett mediokert avtal inom industrin när hemmamarknaden går för högtryck med byggsektorn i spetsen?

Med fredagens uppgörelse kan arbetsgivarna hoppas att man räddat såväl arbetsfreden som industriavtalets legitimitet. Det kan ha sitt värde när den europeiska ekonomin tycks vakna till liv igen efter sju svåra år efter finanskraschen. Arbetsgivarna uppskattar stabilitet och att kunna förutsäga kostnadsutvecklingen.

Det är precis tio år sedan den senaste avtalsrörelsen i en någorlunda stabil högkonjunktur. Den gången hamnade det treåriga avtalet på 8,1 procent, övertidstaket sänktes och gruvarbetarna var ytterst nära att gå i strejk. Det var som en fläkt av gångna tiders avtalsrörelser där goda tider och sjunkande arbetslöshet gav en behaglig facklig medvind. Men den gången betalade facket ändå ett pris utöver avtalsperiodens längd: till exempel på Teknikavtalet förlängdes arbetstidskorridoren och arbetsgivarna fick utökade möjligheter att visstidsanställa.

Några sådana eftergifter gjordes inte den här gången. 2017 års löneavtal blev, för många stora avtalsområden, ett rent löneavtal. Dessutom med en klar låglöneprofil. Banbrytande, sa facket. Helt okej, sa arbetsgivarna.