Hur mycket är samhällets trygghetssystem värt?

LedarkrönikaInkomsttrygghet var tidigare en levande princip, men vad står den för i dag? Jeanette Herulf har tittat närmare på Per Molanders senaste rapport.

Är bristen på jämlikhet en naturlag? Fattiga och rika – kommer det alltid att var så? Sverige är ett ovanligt jämlikt land, jämfört med andra. Vi har progressiv inkomstskatt, just nu har vi en ekonomi som går bra.

Och många har det väldigt bra. De har jobbat ett antal år, tjänat in allmän pension (som är beroende av hur mycket du tjänar). De flesta har dessutom arbetat på arbetsplatser med kollektivavtal , vilket innebär att de också kommer att få avtalspension när det är dags att sluta. Blir de sjuka gäller oftast en extra sjukförsäkring genom avtalet som blir ett bra tillskott till sjukpenningen.

Det låter väl okej? Vi har ett generellt välfärdssystem som ska garantera inkomsttrygghet till alla, på papperet. Vilket betyder att alla medborgare som tappat sin förmåga att försörja sig ska få samhällets stöd. Samhället rycker in och ersätter så att ingen behöver hamna på gatan. Det finns en sjukförsäkring, en a-kassa och en allmän pension.

Men faktum är att Sverige blivit alltmer orättvist. Mycket beroende på en skev kapitalbeskattning, men också på grund av att samhällets trygghetssystem för de allra svagaste holkats ur.

Vi brukar tala om inkomsttrygghet. En fin princip som gäller i den svenska socialförsäkringen. I verkligheten, i dag, är det som kallas inkomsttrygghet egentligen inte mer än en grundtrygghet – ett slags minimigräns som ingen ska behöva leva under.

Försörjningsstödet, som kallades socialbidrag tidigare är cirka 3 000 kronor i månaden plus hyra. Lägsta sjukpenning är runt 1 000 kronor i månaden. Inom pensionssystemet gäller garantipensionen för den som inte tjänat in någon allmän pension genom att jobba, cirka 6 000 kronor i månaden för en ensamstående.

Om vi har kvar våra ideal om ett jämlikt samhälle där vi stöttar de svagaste kanske vi ska återerövra principen inkomsttrygghet. En trygghet även för en person som bara varit kort i Sverige och inte fått något arbete, eller någon som aldrig fått något arbete av andra skäl.

Författaren och före detta chefen på Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, Per Molander har nyligen lagt fram en rapport (på uppdrag av finansdepartementet) om den offentliga sektorn. Molander har granskat en mängd studier som gjorts under åren för att undersöka effekterna av privatisering av den offentliga sektorn och socialförsäkringen.

Den visar att hyllningen av valfriheten, privatiseringen, anlitandet av entreprenörer inte alltid är den bästa lösningen för medborgarna. Ett exempel är PPM, systemet som innebär att vi själva kan välja hur vi vill investera en liten del av den allmänna pensionen.

I början blev det rusning. Vanligt folk skulle få större valfrihet. Nu är det bara en liten del av medborgarna som väljer själva. Numera väljer de absolut flesta det statligt styrda alternativet, som dessutom är billigast för staten. Valfriheten smäller inte högst i alla lägen.

Det finns massor av olika former att ”privatisera” men samtidigt behålla det moraliska rättesnöret, strävan efter ökad jämställdhet. Per Molander går igenom olika varianter som finns, och konstaterar att många val i dag görs av gammal vana, myter. En vanlig uppfattning är att privatisering i stort sett alltid innebär en effektivare och billigare verksamhet. Kan det vara så?

Molanders studie är nyttig läsning för alla som är intresserade på djupet. Och alla vi som undrar över framtiden. Hur ska det gå med jämlikheten och alla ”nya” invånare som inte kvalar in i den svenska modellen?