Nu måste vi kämpa för Las!
I nästa nummer av Dagens Arbete har Matts Jutterström skrivit sin sista krönika. Med anledning av hans bortgång publicerar vi den nu. I krönikan slår han fast att det är dags att stå upp för Las.
Krönika20 år av växande klyftor har urholkat förtroendet för samhället. Nu måste arbetarrörelsen ta ett samlat grepp om jämlikhetsfrågan.
Jag har skrivit tidigare om detta: Sverige var fram till 1990-talet ett av de mest jämlika länderna, men sedan har något hänt – inkomstskillnaderna ökar. Och frågan man kan ställa sig är varför?
När ett samhälle dras isär genom ökade skillnader händer någonting, med oss människor, med våra samhällen, med våra värderingar. Stora inkomstklyftor urholkar den sociala sammanhållningen, raserar tilliten mellan oss, och undergräver medborgarnas förtroende för olika samhällsinstitutioner.
I spåren av de växande klyftorna skapas en otrygghet som är grogrunden för många av våra sociala problem, som till exempel en ökad social oro och instabilitet i de hårt segregerade förortsområdena. Det är också ett faktum att ojämlika och otrygga samhällen ger utmärkt näring åt framväxten av högerextrema och främlingsfientliga partier.
I allt detta så står ofta politiken utan svar. Vi i fackföreningsrörelsen har ett stort ansvar att driva på en progressiv politik för att utjämna skillnader i vårt land.
En av några förklaringar till de ökade klasskillnaderna är att vi har haft 25 år med en ökad förmögenhetskoncentration till de rikaste hushållen. Vi har fått en gradvis försvagning av välfärdsstatens omfördelande effekter, en urholkad progressivitet i skattesystemet, en lägre organisationsgrad, och därmed ett minskat inflytande för facket. Löneskillnaderna mellan olika löntagargrupper har vuxit. Vi kan se att skillnader mellan tjänstemän och arbetare ökar, inte bara i lön utan också i anställningstrygghet.
Allt detta är utmaningar för en arbetarrörelse, och tar inte arbetarrörelsen dessa frågor på allvar så börjar kräftvandringen. Precis som den gjort i andra europeiska länder där socialdemokratiska partier närmast har blivit utplånade av väljarna. Jag är ganska så övertygad om att denna utveckling i mångt och mycket beror på att det har bedrivits en alldeles för utsuddad politik.
Jämlikhet i betydelsen social och ekonomisk utjämning har kraftigt tonats ned i flera partiers program. Det har ersatts av ett rättvisebegrepp som tar sin utgångspunkt
i enskilda individer med betoning på lika möjligheter och chanser. Det pratas ofta om livspusslet ur ett individuellt perspektiv. Det talas i dag aldrig om klasskillnader.
Efter mer än 20 år av ständigt växande klyftor är det hög tid för arbetarrörelsen att ta ett samlat grepp om jämlikhetsfrågan. Det är viktigt att dagspolitiken på centrala områden kan bidra till minskade orättvisor.
För övrigt så anser jag att det finns alldeles för många arbetarfientliga och fascistiska partier.
