Billingsfors byter beteende

ArbetsmiljöOrderböckerna är fulla på bruket, samtidigt som skyddsombuden vill vässa säkerheten. Deras verktyg kallas beteendebaserat säkerhetsarbete. DA for till Dalsland för att fatta vad det betyder.

Alla var inte där men alla minns den. Den där sena kvällen i augusti för sex år sedan när 66-årige Kent Karlsson föll igenom mesasilons tak och omkom i den frätande syran. Platschefen Ulf Maxén var hemma i Kungälv när telefonen ringde.

– Klockan var strax före tolv, och jag fick ganska snabbt klart för mig vad som hade hänt och vad som skulle göras.

Men, fortsätter han:

– Även om det finns en krisberedskap, så är det ju oerhört svårt att ställas inför en sådan här händelse. Det värsta tänk­bara … Jo, det berörde mig djupt, och det gör det än i dag.

Det är en tisdag i juni, solen skiner från klarblå himmel över dalsländska Billingsfors och vi befinner oss inne i Korpebacken, en faluröd gammal träkåk som i brukets begynnelse rymde ett flertal små arbetarbostäder. Nu, 2017, är huset uppkopplat med wifi och fyller mest administrativa och utbildningsrelaterade syften. Eller, som i ”Stora salen” en trappa upp, där det för dagen pågår en mindre skyddsmässa – med demonstration av hjälmar, skyddsskor, handskar och annat i skyddsväg. Saker som kan vara bra att ha om man exempelvis arbetar vid en rullmaskin eller någonstans i sodahuset.

En och annan besökare går fram, klämmer och frågar. Andra passar på att ta en kopp kaffe eller två.

Med det samordnande huvudskyddsombudet Stein Begby på andra änden av ett bord – och i väntan på en föreläsning om beteendebaserat säkerhetsarbete, BBS – fortsätter Ulf Maxén prata om dödsolyckan.

Ja, tänker på den, det gör han fortfarande. Men han är osäker på ifall han själv skulle agera så mycket annorlunda nu än han gjorde då. Arbetsmiljön har alltid varit en prioriterad fråga, menar han.

– Visst, vårt självförtroende föll rakt ner i källaren. På en sekund. Men jag tycker ändå att vi stegvis försökte förbättra arbetsmiljön och säkerheten även innan olyckan.

Stein Begby nickar och flikar in:

– Det gjorde vi. Vi har alltid haft stort fokus på arbetsmiljö och säkerhet, och det pågår ständigt diskussioner om hur vi kan bli bättre.

Men så tänkte och uttryckte han sig nog knappast 1975, misstänker jag. Året då han började på sulfatfabriken.

– Nä, då var det ju lite mer fritt val som gällde. Eller snarare machokultur. Många av de äldre gubbarna tyckte till exempel att det var lite fjantigt att ha skyddsmask på sig när man skulle in och göra rent i rökgaskanalerna.

– Tänk, de såg nästan ut som bagare i ansiktena när de kom ut därifrån!

Stein Begby och Ulf Maxén – två representanter för fack- respektive arbetsgivarsidan – tycks vara väl överens om det mesta som rör verksamheten här, inte minst arbetsmiljöarbetet. Dessutom är de eniga om att framtiden för Munksjö Paper och Billingsfors ser rätt så ljus ut. Inga farhågor alls som det verkar. Vad vårens sammanslagning med bolaget Ahlstrom kommer att innebära på sikt vill de inte sia om, men just nu är i alla fall de egna orderböckerna fulla.

Ja, bolaget tjänar pengar, förklarar de, och under det senaste året har bemanningen också ökat med 19 heltidstjänster. Tjänster som i sin tur har medfört att bruket kunnat öka på sin produktion ytterligare.

Men tillbaka till machokulturen, den där jargongen som innebär att man ska ta allt som har med säkerhet att göra med en axel­ryckning. Vad säger Ulf Maxén om den?

– Det har vi nog haft lite grand, ja.

Har det blivit bättre, menar du?

– Svårt att säga, ibland undrar jag ju. Men samtidigt får jag signaler om att det har blivit bättre. Och även om vi fortfarande har olycksfall med sjukskrivningar så är allvarlighetsgraden mindre i dag än för bara några år sedan.

En förklaring till det, tror både han och Stein Begby, bottnar i det så kallade säkerhetstänket BBS som infördes på bruket för ett par år sedan och som för övrigt skyddsombud och ledning nu mycket snart, om någon kvart bara, ska få vidareutbildning i.

– Det var en stor ögonöppnare även för mig, säger Ulf Maxén.

BBS, eller beteendebaserad säkerhet, är en metod som går ut på att förebygga och minska olyckor och skador på ett egentligen ganska enkelt och självklart sätt. I korta drag innebär det att arbetsgivaren svarar för att de anställda får all kunskap om säkerhet och arbetsmiljö som de behöver – mot att de själva medverkar i det dagliga arbetsmiljöarbetet genom att ständigt reflektera över det egna beteendet. Kort sagt, sätta sin egen och andras säkerhet först i alla sammanhang.

– Det är helt enkelt ett sätt att tänka och vara på, säger Ulf Maxén och Stein Begby nästan i mun på varandra.

Ungefär så som de tydligen beter sig på Jacarei, Ahlstrom-Munksjökoncernens bruk i Brasilien. Japp, där har man betydligt färre rapporterade skador och olyckor än man har på Billingsfors i Sverige. Hur kommer det sig? frågar jag platschefen.

– Det är en bra fråga men jag har inget bra svar på det. Men de är ju uppenbarligen duktiga och jag har ingen anledning att tro att det skulle vara något konstigt med de siffrorna.

Med under den här dagen i Billingsfors är också en grupp skyddsombud från Aspa bruk, däribland ­Yvonne Haag. Hon har arbetat där i drygt 30 år, och tycker att sådana här studiebesök är både roliga och givande, berättar hon senare under en paus.

– Det är jätteintressant att få träffa andra och höra hur de jobbar, se hur deras skydd är och hur det fungerar och så. Och vidareutbildning i BBS är ju också bra.

Är det?

– Jo, det är ju klart att man ibland behöver bli påmind om vad man ska tänka på innan man gör något på arbetet.

Finns det någon machokultur på ditt jobb?

– O ja, det gör det ju. Många killar kör helt sitt eget race!

Har det inte minskat ändå, sedan du började där på 80-talet?

– Nej nej, det minskar inte. Inte på den avdelning där jag jobbar i alla fall. När jag berättar för de yngre om BBS så är det mycket som går in i ena örat och ut genom det andra. De vill liksom bara köra på och att allt ska bli färdigt så fort som möjligt.

Ett par meter bredvid henne i skuggan står Alexander Hagman, en 28-åring från Bengtsfors, och tuggar på en ostfralla. Han började jobba på bruket i Billingsfors så sent som för åtta månader sedan. Vad säger han om machokulturen, finns den och märker han av den i så fall?
Han tuggar klart, sväljer och sedan ler han:

– Nä, inte där jag sitter i alla fall. Å andra sidan är jag mest själv på min arbetsplats och då har jag ju heller ingen att ”macha” mig emot!

– Men jag har också blivit upplärd att tänka på säkerheten i första hand, att ett jobb hellre får ta lite tid än att man ska stressa sig igenom det.

Han inväntar ingen följdfråga, utan fortsätter:

– För den yngre generationen tror jag inte att det är några problem. Den äldre däremot, där kan det nog vara lite si och så med säkerhetstänket.

Någon timme senare, vid ett bord i ”Stora salen”, träffar vi Pappers avdelningsordförande Jan Roger Wennersten, som sitter och tummar på en kopp kaffe samtidigt som han förklarar att ”det nog tog sin lilla tid” innan det här med BBS verkligen sjönk in och anammades bland alla som jobbar ute på golvet.

– Det har väl lite grand med brukskulturen att göra, kan jag tänka mig. ”Nämen, såhär har vi gjort i alla tider, och så ska vi även göra nu.”

– Men det har blivit bättre nu, mycket bättre. Vänta …

Han ser sig omkring, hittar ansiktet han letar efter och höjer rösten över ett par bord:

– Henrik!

Henrik Eriksson, huvudskyddsombud på sulfatfabriken, avbryter ett samtal som han har med en annan kollega och möter Jan Roger Wennerstens blick.

– Henrik! Hur länge sedan är det nu det blev hjälmtvång i produktionslokalerna?

Henrik Eriksson tar ett andetag, tittar på mig och hojtar därefter tillbaka över borden:

– För ett par tre år sedan. I början var det mycket protester, ska du veta, men nu är det ingen som säger något om det. Jo, förresten, alltid finns det ju någon som klagar. Men det är bara att gilla läget. Alla måste bära hjälm, oavsett om man vill det eller inte!

Pontus Ohlin