”Ett årsbloss skapar inte någon framtidstro”

Debatt Regeringens försiktiga regionalsatsning skapar inte någon långsiktig framtidstro i Bengtsfors, Älvdalen eller Sorsele. Utflyttningen av 10 000 statliga jobb från Stockholmsregionen måste bli av så snabbt som möjligt och de lokala sparbankernas jobb borde stödjas. Det skriver Ronny Svensson, forskare i regional planering.

Äntligen kom det för några dagar sedan en någorlunda tydlig signal från den S-ledda regeringen om att det krävs aktiva satsningar på landsbygden om vi inte skall skänka regionerna utanför storstäderna ett evigt utanförskap.

Klyftorna mellan stad och land har nämligen växt kraftigt sedan början av 1990-talet: Detta trots att landsbygdens resurser, kunskap och utvecklings-potential är mycket stor och behövs för landets fortsatta välfärd och nödvändiga förändringar. Särskilt 2000-talets insatser för landsbygden har som helhet varit erbarmligt svaga på gränsen till obefintliga sett utifrån partiernas försäkringar om att hela Sverige ska leva.

Om vi ser hela frågan om regional utveckling i syfte att ge varje region chansen att utvecklas maximalt under varje regions förutsättningar, har S-ledda regeringar sedan början av 1960-talet varit den enda ”garanten” för konkreta och kraftfulla insatser.

Gunnar Strängs användning av företagens investeringsfonder utgör även i dag grunden för exempelvis Volvos anläggning i Umeå och Scanias i Oskarshamn. 1970-talets utlokaliseringar av statliga verk med över 11.000 flyttade tjänster till orter som Sundsvall, Gävle, Borlänge, Norrköping och Karlstad spelar idag en viktig roll för dessa regioncentras arbetsmarknader och utveckling.

Utan det radikala och för Europa unika skatteutjämningssystem som flera S-regeringar varit de starkaste tillskyndarna till hade en stor del av Kommunsverige i dag inte fungerat, trots att det givetvis finns revor även i detta trygga segel.

Centern och dess föregångare har som regel stått på samma sida vid omröstningarna i Riksdagen, i likhet med Vänsterpartiets olika historiska varianter.

Men efter 1990-talets bank- och finanskris har de regionala löftena och politiska besluten knappast gått landsbygdens väg, om vi bortser från Göran Perssons kraftfulla insatser på att stärka de regionala högskolorna och uppgradera vissa av dem till universitet.

När regeringen Löfven aviserade sin nya linje i den regionala politiken fanns en del bra inslag. Exempelvis nya servicekontor på tio platser (ett förslag som kom redan 2009 och omfattade landets samtliga 290 kommuner) fler lokala lärcentra, bättre vägar och kollektivtrafik samt 3000 gröna jobb.

Totalkostnaden är 1, 2 miljarder för det paket som skall förverkligas nästa år. Förslagen hade inte några inslag av överraskningar om vi bortser från den i detta sammanhang något aparta propån om att satsa på Göta Kanal. Sett i relation till bland annat behovet att ge järnvägssträckan Mora–Stockholm och Bergslagens industritunga transportvägar en anständig standard, samt den nödvändiga upprustningen av E45 och Inlandsbanan kan kanalen på västgötaslätten te sig lite udda.

Man kan värdera detta landsbygdspaket utifrån olika perspektiv. Det som är uppmuntrande är att satsningarna bryter en lång period av en förlamande passivitet kring vad som händer utanför storstadstullarna. Att föra in det i valrörelsen är också utmärkt. Men det finns förstås också ett antal men som när man gör en helhetsvärdering av Löfvenpaketet.

När vi för inte så länge sedan fick Trafikverkets långtidsplan för investeringar de närmaste 12 åren såg vi inte så mycket av strukturellt viktiga investeringar utanför storstäderna. Länen ovanför Mälardalen och särskilt den stora inlandsregionen fick bara småsmulor från de flera hundra miljarderna fram till år 2029, även om Riksdagen kan ändra verkets förslag på strategiska punkter.

Att döma av de senaste decenniernas planer och beslut på trafikområdet brukar landsbygden slutligen få ge sig för storstädernas omättliga anspråk. När Sverigeförhandlingen, som fått i uppdrag att prioritera framtidens höghastighetslinjer (eller högre hastigheter) på järnvägen och bostadsbyggandets regionala profil, ser vi att det bara handlar om storstäderna och stråken dem emellan.

En annan statlig utredare presenterade för kort tid sedan ett likaledes kontroversiellt förslag om att bygga nio helt nya städer utanför Stockholm/Uppsala och Göteborg. Gävle fick också ett litet omnämnande med löfte om ett litet tillskott på 4000–6000 nya lägenheter.

Inte i något avseende ifrågasattes den fortsatta och i Europa unika snabbutbyggnaden av främst Stockholmsregionen, trots att satsningarna skulle fortsätta att dränera övriga Sverige på åtskilliga miljarder och framtidsutsikter om uppslagen blir verklighet.

Och inte nog med det. I början av september publicerade Stockholmsregionens eget planeringskontor en gigantisk expansionsplan för regionens befolkning och arbetsmarknad utan att ett ögonblick sätta det i relation till landets totala utveckling och resurser.

Regeringens trovärdighet kring landsbygdsfrågorna sätts nu onekligen på spel. För att öka tilltron till regeringens mycket försiktiga satsning utanför de av storföretagen gynnade större städerna krävs en kraftfull plan för satsningarna efter 2018. Ett årsbloss skapar inte någon framtidstro i vare sig Bengtsfors, Älvdalen, Åsele eller Sorsele.

Dessutom är det nödvändigt att så snabbt som möjligt realisera Landsbygdskommitténs propå om att flytta ut 10 000 statliga jobb från Stockholmsregionen. Och vad tänker regeringen göra åt bankdöden i större delen av Sverige, vilket idag hämmar småföretagens tillväxt? Varför inte krydda nästa landsbygdssatsning med ett utvecklingspaket till stöd för de folkligt förankrade 59 lokala sparbankerna? Utan säkra krediter kan ingen region växa!

Ronny Svensson