Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Hobo: Tough Life – pixlar som slår i magen

19 september, 2017

Skrivet av

Daniel Mathisen är frilansjournalist och skribent, bland annat som ledarkrönikör på Dagens Arena.

Krönika ”Det mest orättvisa som kan drabba en människa är att födas.” Daniel Mathisen försöker överleva som hemlös i dataspelet Hobo: Tough Life, och spelet dröjer sig kvar.

En tilltufsad figur rör sig utmed stadens gator och avenyer. När solen når över horisonten bryter morgonljuset oregelbundet runt siluetten, bildar fladdriga skuggor på asfalten. Nattens kyla har slagit rot långt in i märgen, tycks omöjlig att undfly. Magen svider av hunger.

Det är du.

I spelet Hobo: Tough Life, utvecklat av den tjeckiska spelstudion Perun Creative, kliver du in i rollen som hemlös i en centraleuropeisk stad. Din enda uppgift är att överleva — en dag i taget.

Och det är inte enkelt.

För att klara dig behöver du rota runt bland sopor, för att hitta något mer eller mindre ätbart, och hitta bråte och kartonger till en eld. Varje gång du går bland människor möts du av granskande blickar som klistrar sig fast i minnet. Men du har inget val. För att överleva måste du ta kontakt med främlingarna som tar sig fram över stadens gator med samma självklarhet som din närvaro är oönskad. Genom finkalibrerade dialog, och en hel del tur, kan du övertala den där stressade stadsbo med lattemugg i handen att ge dig en slant. Även om han helst av allt vill slippa se dig.

Dagarna är frustrerande, förnedrande.

Du ryms inte är. Är en illaluktande avvikelse från den städade stadens kliniska rutnät och polerade fasader. Din blotta existens skaver.

Att klara dagen är en ångestladdad balansakt på en knivsegg. Ömsom hopp, ömsom förtvivlan. Misslyckas du blir den där okuvliga hungern nattens sällskap.

Perspektivet i Hobo: Tough Life är unikt. Medan andra spel, inte minst Grand Theft Auto V, fokuserar på framgång och uppgång riktar spelutvecklaren i stället linsen mot samhällets bortglömda och oönskade. Tvingar oss att konfronteras med samhällets skuggsidor.

Att spela Hobo: Tough Life gör ont. Under trettio minuter studsar mina tankar mellan empati och en uppflammande medvetenhet om mina egna privilegier. Något knyter sig. Det är nämligen omöjligt att inte slås av att det mitt ibland oss, just nu, just här, lever generationer av människor som kämpar för att tillvaron ska fungera.

För samtidigt som jag sitter framåtlutad mot datorskärmen, med en varm kopp kaffe intill, demonstrerar afghanska ungdomar vid Norra Bantorget i Stockholm mot utvisningar till ett land där döden lurar runt nästa hörn. Vid matbutiken nere på hörnet sitter en kvinna från Bulgarien för att samla ihop slantar till familjen i hemlandet. Och någonstans i Sverige plågas den som flytt Syriens helvete av minnena som bränts in på näthinnan.

Nöden är vår granne.

Det brukar sägas att kulturens viktigaste uppgift är att provocera. Jag håller inte med. Den mest intressanta kulturen, oavsett om det är finteater eller datorspel, slår rakt genom känslopansaret och stannar hos dig. Hobo: Tough Life är motsatsen till verklighetsflykt, det är i själva verket ett slags social väckarklocka. Manar till handling.

Det mest orättvisa som kan drabba en människa är att födas. För ingen av oss väljer vilken familj eller vilket sammanhang vi hamnar i. Akademikerfamilj i mångmiljonvilla, sprucken loftgång i förort, sönderbombade huskroppar i Damaskus. Livets lotteri är varken rättvist eller valbart.

Fattigdomen och utsattheten från skärmens pixlar har sin spegel i människoödena jag ser framför mig dagligen. En tanke gör sig påmind, fastnar, när jag promenerar genom verklighetens stad: det kunde varit jag.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också vill läsa…

Ensamheten är inte jämlik 

Ensamheten är inte jämlik 

Coronakrisen fungerar som ett förstoringsglas över känslor vi redan bär på. Ensamhet är inget naturtillstånd – vi kan organisera ett samhälle som inte splittrar oss, skriver Daniel Mathisen.

När löpbandet blir vår nya skärseld

Det finns något djupt sorgligt i att vi ställer allt större krav på oss själva samtidigt som förväntningarna på samhället omkring oss sjunker, skriver Daniel Mathisen.

Under den digitala snuttefilten

”Det som har potentialen att knyta samman människor ökar i själva verket avstånden”, skriver frilansskribenten Daniel Mathisen efter att ha läst om vilken makt tekniken har över vår gemenskap.

”Jobbet ska inte ge dig hjärtklappning”

”Om så många mår så dåligt, är det verkligen människorna eller samhället – och arbetsmarknaden – det är fel på?”, skriver Daniel Mathisen.

”Vi kan bygga något bättre”

”Någonstans längs vägen glömde vi helt enkelt bort hur viktigt det gemensamma är. Ett motmedel till kapitalismens isärdragning, alternativ till rasismens splittring”, skriver DA:s krönikör Daniel Mathisen.

”Din framtid står inte mot min”

”Din framtid står inte mot min. Tvärtom blir den större om fler är med och formar den”, skriver krönikören Daniel Mathisen, som har läst Fatemeh Khavaris bok ”Jag stannar till slutet”.

Ingen väljer flykten

”Samhällen med tvärbrant ojämlikhet och permanent fattigdom skapar dem: människorna i rörelse. Att tvingas fly från det bekanta är en djupt mänsklig erfarenhet”, skriver Daniel Mathisen.

”Fler måste våga sträcka på ryggen”

Klasskomplexet lyser rakt igenom under en anställningsintervju. Men med större självförtroende kommer modet att ställa krav. Så mycket av den kollektiva organiseringen handlar om att stärka det där självförtroendet, skriver krönikören Daniel Mathisen.

Är vi redo för den nya tiden?

”Oavsett om det handlar om smarta algoritmer, artificiell intelligens eller något ännu okläckt måste vi klura ut hur vi ska bygga det nya samhället”, skriver Daniel Mathisen i en spaning inför det nya året.

Stick hål på nationalismens bubbla

”Arbetare i Sverige har mer gemensamt med europeiska löntagare än, säg, Svenskt Näringslivs Leif Östling. Samhällen behöver inte existera i en nationell tvångströja”, skriver Daniel Mathisen.

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen