Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Hobo: Tough Life – pixlar som slår i magen

Publicerad 2017-09-19, 10:47   Uppdaterad 2020-09-07, 11:58

Daniel Mathisen är frilansjournalist och skribent, bland annat som ledarkrönikör på Dagens Arena.

Krönika ”Det mest orättvisa som kan drabba en människa är att födas.” Daniel Mathisen försöker överleva som hemlös i dataspelet Hobo: Tough Life, och spelet dröjer sig kvar.

En tilltufsad figur rör sig utmed stadens gator och avenyer. När solen når över horisonten bryter morgonljuset oregelbundet runt siluetten, bildar fladdriga skuggor på asfalten. Nattens kyla har slagit rot långt in i märgen, tycks omöjlig att undfly. Magen svider av hunger.

Det är du.

I spelet Hobo: Tough Life, utvecklat av den tjeckiska spelstudion Perun Creative, kliver du in i rollen som hemlös i en centraleuropeisk stad. Din enda uppgift är att överleva — en dag i taget.

Och det är inte enkelt.

För att klara dig behöver du rota runt bland sopor, för att hitta något mer eller mindre ätbart, och hitta bråte och kartonger till en eld. Varje gång du går bland människor möts du av granskande blickar som klistrar sig fast i minnet. Men du har inget val. För att överleva måste du ta kontakt med främlingarna som tar sig fram över stadens gator med samma självklarhet som din närvaro är oönskad. Genom finkalibrerade dialog, och en hel del tur, kan du övertala den där stressade stadsbo med lattemugg i handen att ge dig en slant. Även om han helst av allt vill slippa se dig.

Dagarna är frustrerande, förnedrande.

Du ryms inte är. Är en illaluktande avvikelse från den städade stadens kliniska rutnät och polerade fasader. Din blotta existens skaver.

Att klara dagen är en ångestladdad balansakt på en knivsegg. Ömsom hopp, ömsom förtvivlan. Misslyckas du blir den där okuvliga hungern nattens sällskap.

Perspektivet i Hobo: Tough Life är unikt. Medan andra spel, inte minst Grand Theft Auto V, fokuserar på framgång och uppgång riktar spelutvecklaren i stället linsen mot samhällets bortglömda och oönskade. Tvingar oss att konfronteras med samhällets skuggsidor.

Att spela Hobo: Tough Life gör ont. Under trettio minuter studsar mina tankar mellan empati och en uppflammande medvetenhet om mina egna privilegier. Något knyter sig. Det är nämligen omöjligt att inte slås av att det mitt ibland oss, just nu, just här, lever generationer av människor som kämpar för att tillvaron ska fungera.

För samtidigt som jag sitter framåtlutad mot datorskärmen, med en varm kopp kaffe intill, demonstrerar afghanska ungdomar vid Norra Bantorget i Stockholm mot utvisningar till ett land där döden lurar runt nästa hörn. Vid matbutiken nere på hörnet sitter en kvinna från Bulgarien för att samla ihop slantar till familjen i hemlandet. Och någonstans i Sverige plågas den som flytt Syriens helvete av minnena som bränts in på näthinnan.

Nöden är vår granne.

Det brukar sägas att kulturens viktigaste uppgift är att provocera. Jag håller inte med. Den mest intressanta kulturen, oavsett om det är finteater eller datorspel, slår rakt genom känslopansaret och stannar hos dig. Hobo: Tough Life är motsatsen till verklighetsflykt, det är i själva verket ett slags social väckarklocka. Manar till handling.

Det mest orättvisa som kan drabba en människa är att födas. För ingen av oss väljer vilken familj eller vilket sammanhang vi hamnar i. Akademikerfamilj i mångmiljonvilla, sprucken loftgång i förort, sönderbombade huskroppar i Damaskus. Livets lotteri är varken rättvist eller valbart.

Fattigdomen och utsattheten från skärmens pixlar har sin spegel i människoödena jag ser framför mig dagligen. En tanke gör sig påmind, fastnar, när jag promenerar genom verklighetens stad: det kunde varit jag.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.

Du kanske också vill läsa…

Ska vi erövra framtiden igen?

Ska vi erövra framtiden igen?

Daniel Mathisen läser Ulf Lundells Vardagar och känner sorgen blandas med hopp.

Du sköna nya spelvärld

Du sköna nya spelvärld

Banbrytande ljussättning och nästan obefintliga laddningstider kan förändra hur tv-spel ser ut och fungerar. Förhoppningarna efter att Xbox Series X och Playstation 5 lanserades…

”Inte konstigt att vi är rädda – vi är ju människor”

”Inte konstigt att vi är rädda – vi är ju människor”

Kanske kan våra inre känslostormar peka oss i en ny riktning, skriver Daniel Mathisen.

”Coronakrisen fungerar som ett förstoringsglas över känslor vi redan bär på”

Daniel Mathisen om att ensamheten inte slår jämlikt.

När fabriken invaderas av fiender

När fabriken invaderas av fiender

Smältugnar, kraftstationer och maskinverkstäder. Ibland hämtar tv-spelen inspiration från välkända fabriksmiljöer.

”När samhällets hälsa sviktar får vi tukta oss med smoothies”

Daniel Mathisen om hur hälsan blivit en fråga var och en ska lösa på egen hand.

”Vi behöver fundera över vilken makt vi har över teknologin – och den över oss”

Daniel Mathisen om digital ensamhet.

Datorspel som tar tid och berör

Vardagen kliver in i datorspelen

Den nya vågen av datorspel innehåller inte bara kickar, här görs också stor sak av livets måsten: äta, sova och spara ihop pengar till…

Julens bästa kulturklappar

Julens bästa kulturklappar

Sällskapsspel, böcker, tid - eller ett gåvokort för fem fotbollslag i Kenya. Kolla in våra förslag till under-granen-presenter som inte kostar skjortan.

”Är det verkligen människorna eller samhället – och arbetsmarknaden – det är fel på?”

Krönika, Daniel Mathisen.