”Jobbet ska inte ge dig hjärtklappning”

Krönika ”Om så många mår så dåligt, är det verkligen människorna eller samhället – och arbetsmarknaden – det är fel på?”, skriver Daniel Mathisen.

Så snart klockan ringer lägger sig trycket över bröstet, magen knyter sig. Sedan släpper det inte, håller i sig under dagen. En pendelrörelse mellan panikkänslor och utmattning.

Jag minns hur varje tanke på jobb utlöste stress och ibland paralyserande ångest. Och jag minns hur jag tänkte att det var mig det var fel på. Att jag liksom inte klarade av det som alla andra klarade. De som, till synes obekymrat, gick till jobbet och fick saker gjorda.

Bilden var falsk. När jag öppnade upp mig inför vänner och bekanta kom berättelserna om hur stressen och pressen knäckt dem. Ofta på grund av jobb.

Jag var inte ensam – vi var inte ensamma. En tredjedel av alla som jobbar, 1,4 miljoner svenskar, mår i själva verket dåligt av sitt jobb. Siffrorna från Arbetsmiljöverket tecknar en smärtsam bild.

Särskilt utsatta är unga på arbetsmarknaden – de som ännu inte etablerat sig. Många får, med mössa i hand, nöja sig med osäkra jobb och tillfälliga anställningar. Att ställa krav eller kräva bättre villkor känns ofta omöjligt i utsatthetens ensamhet.

Panorerar vi ut från var och en av oss, vrider och vänder på strukturerna, klarnar bilden. Under tre decennier har samhället dragits itu, de ekonomiska och sociala murarna blivit brantare. Sverige är faktiskt det land i hela västvärlden där klyftorna ökat som snabbast.

Samtidigt har alltfler det allt mer pressat på jobbet. Mer ska hinnas med, marginalerna är så små att många jobbar med andan i halsen.

Det får konsekvenser.

Anställda har också fått allt mindre att säga till om. Du förväntas göra ditt jobb, vara tacksam och inte kräva mer. Jag tror att en viktig pusselbit till det psykiska måendet finns just där: makten och vanmakten. Hur den upplevs och vilken kugge du eller jag blir på en arbetsmarknad som skiktar och sorterar. Alldeles oavsett om du jobbar i en verkstad, trampar runt på cykel som gigjobbare eller är ofrivillig f-skattare.

En tanke dyker upp. Om så många mår så dåligt, är det verkligen människorna eller samhället – och arbetsmarknaden – det är fel på? Den där tryckkänslan över bröstkorgen viftas ofta undan som ett personligt problem. Bit ihop, skärp dig.

Stigmat har lagt locket på.

Författaren Franz Kafka, som led av livslång ångest och depression, beskrev en gång läsandet som ”en yxa för det frusna havet inom oss”. Det är vackert, tycker jag. Tillvaron ska inte vara något vi tvingas stå ut med, som vi genomlider under enorm påfrestning. Vare sig det är på jobbet eller hemma. Varningssignalerna om hur vi mår gör att det är kritiskt – den psykiska ohälsan är en folksjukdom.

Som samhälle, summan av människorna som bor här, måste vi dra slutsatser av förändringarnas underströmmar. Det händer nämligen något med oss alla när skillnaderna blir för stora, när de mångas makt minskar. De där stormarna inom oss syns inte alltid utåt. Ansvaret för hur vi mår är gemensamt, en förpliktelse vi delar.

En gång i tiden väcktes en diskussion om hur ”det goda arbetet” kunde göra människor delaktiga, få demokratin att växa också på jobbet. Kanske ska vi börja där? Och kanske kan vi tillsammans bygga något bättre, som tillåter oss att andas lite lättare när klockan ringer om morgonen.