Under den digitala snuttefilten

krönika ”Det som har potentialen att knyta samman människor ökar i själva verket avstånden”, skriver frilansskribenten Daniel Mathisen efter att ha läst om vilken makt tekniken har över vår gemenskap.

En molande värk strålar genom handen medan jag kramar mobiltelefonen, med kinden mot kudden och blicken på flödet från sociala medier.

Många känner igen sig i bilden.

I den nyutkomna boken Bored, Lonely, Angry, Stupid – Changing Feelings about Technology, from the Telegraph to Twitter nystar forskarna Luke Fernandez och Susan J. Matt i hur de senaste seklernas teknologiska språng – posten, telefonen, internet – påverkat oss. Enligt författarna har nya sätt att kommunicera inte bara påverkat våra känsloliv, utan även skapat nya känslor.

Boken beskriver hur det upplevdes annorlunda att vara ensam i mindre uppkopplade samhällen. Förväntningarna var andra, samhällets stigma kring enslingen ett annat än i dag. Men varje nytt teknologiskt språng gav ensamheten en ny betydelse. Vår tids kommunikativa explosion har skapat helt nya möjligheter att se oss själva i andra. ”Behovet av att visa upp sina liv, framgång och lycka är ständigt närvarande under det tjugoförsta århundradet. [..] trots ångesten det skapar”, skriver Fernandez och Matt.

Teknologierna gör det möjligt att överskrida gränserna för det traditionella sociala utrymmet. Du och jag kan när som helst plocka fram den digitala snuttefilten för att värmas av en virtuell gemenskap. Få snabb bekräftelse, tillfälligt rycka undan den där gnagande känslan av ensamhet.

Det gör något med oss.

Psykologen Jean Twenge förklarar i boken iGen hur årskullarna födda efter 1995, trots oändliga möjligheter till kontakt, känner sig allt ensammare. I nittiotalets Japan myntades uttrycket hikikomori, att ”dra sig undan”, för att beskriva en generation som medvetet isolerade sig. Ny teknologi har gjort det allt lättare att välja ensamheten. I Sverige har så kallade hikikomori-föreningar bildats i bland annat Umeå, Uppsala och Knivsta, med syftet att erbjuda ensamma ungdomar stöd och vägledning.

Men vilken typ av ensamhet handlar det egentligen?

Engelskan gör skillnad mellan ensamhet som tillstånd, solitude, och ensamhet som känsla, loneliness. Den nyansen saknas i svenskan – ensamhet är ensamhet. Kanske skulle vi behöva ett nytt ord – typ självvaro – för att beskriva den aktiva handlingen. Den som handlar om att medvetet välja bort.

Ensamhet är svår att marknadsföra eller paketera till en kommersiell produkt, passar liksom inte in i vinstintressets logik. Därför porträtteras den ofta som en farlig sjukdom, något som vi till varje pris ska undvika. Räddningen finns bara ett svep eller knapptryck bort, lär vi oss. De nya teknologiernas företag bygger algoritmer och affärsmodeller på våra psykologiska behov av att delta, bekräftas och höra till.

Men för allt fler känns löftet om den digitala gemenskapen falsk. Mycket tyder snarare på, som Bored, Lonely, Angry, Stupid illustrerar, att de sociala mediernas spegelbilder varken ger självkänsla eller trygghet. Det som har potentialen att knyta samman människor ökar i själva verket avstånden. Gröper ur.

Det svider till i ögonen, jag trycker av mobiltelefonen för dagen och pluggar in den i laddaren. Överdosen, den påhittade gemenskapen, skapar en olustkänsla som inte vill lägga sig. Mönstret liknar det som Guy DeBord kallade ”skådespelssamhällets hypnotiserande effekt”. Det sociala paradis som projiceras via skärmens pixlar blir för många en ångestladdad hägring, en källa till magont snarare än möjligheter.

Så behöver det inte vara. Men då behöver vi nog fundera över hur vi organiserar teknologin i samhället, vilken makt vi har över den – och den över oss.

”Jobbet ska inte ge dig hjärtklappning”