Pixlar som slår i magen

En tilltufsad figur rör sig utmed stadens gator och avenyer. När solen når över horisonten bryter morgonljuset oregelbundet runt siluetten, bildar fladdriga skuggor på asfalten. Nattens kyla har slagit rot långt in i märgen, tycks omöjlig att undfly. Magen svider av hunger.

Det är du.

I spelet ”Hobo: Tough Life, utvecklat av den tjeckiska spelstudion Perun Creative, kliver du in i rollen som hemlös i en centraleuropeisk stad. Din enda uppgift är att överleva — en dag i taget.

Och det är inte enkelt.

För att klara dig behöver du rota runt bland sopor, för att hitta något mer eller mindre ätbart, och hitta bråte och kartonger till en eld. Varje gång du går bland människor möts du av granskande blickar som klistrar sig fast i minnet. Men du har inget val. För att överleva måste du ta kontakt med främlingarna som tar sig fram över stadens gator med samma självklarhet som din närvaro är oönskad. Genom finkalibrerade dialog, och en hel del tur, kan du övertala den där stressade stadsbo med lattemugg i handen att ge dig en slant. Även om han helst av allt vill slippa se dig.

Dagarna är frustrerande, förnedrande.

Du ryms inte är. Är en illaluktande avvikelse från den städade stadens kliniska rutnät och polerade fasader. Din blotta existens skaver.

Att klara dagen är en ångestladdad balansakt på en knivsegg. Ömsom hopp, ömsom förtvivlan. Misslyckas du blir den där okuvliga hungern nattens sällskap.

Perspektivet i ”Hobo: Tough Life” är unikt. Medan andra spel, inte minst ”Grand Theft Auto V”, fokuserar på framgång och uppgång riktar spelutvecklaren i stället linsen mot samhällets bortglömda och oönskade. Tvingar oss att konfronteras med samhällets skuggsidor.

Att spela ”Hobo: Tough Life” gör ont. Under trettio minuter studsar mina tankar mellan empati och en uppflammande medvetenhet om mina egna privilegier. Något knyter sig. Det är nämligen omöjligt att inte slås av att det mitt ibland oss, just nu, just här, lever generationer av människor som kämpar för att tillvaron ska fungera.

För samtidigt som jag sitter framåtlutad mot datorskärmen, med en varm kopp kaffe intill, demonstrerar afghanska ungdomar vid Norra Bantorget i Stockholm mot utvisningar till ett land där döden lurar runt nästa hörn. Vid matbutiken nere på hörnet sitter en kvinna från Bulgarien för att samla ihop slantar till familjen i hemlandet. Och någonstans i Sverige plågas den som flytt Syriens helvete av minnena som bränts in på näthinnan.

Nöden är vår granne.

Det brukar sägas att kulturens viktigaste uppgift är att provocera. Jag håller inte med. Den mest intressanta kulturen, oavsett om det är finteater eller datorspel, slår rakt genom känslopansaret och stannar hos dig. ”Hobo: Tough Life” är motsatsen till verklighetsflykt, det är i själva verket ett slags social väckarklocka. Manar till handling.

Det mest orättvisa som kan drabba en människa är att födas. För ingen av oss väljer vilken familj eller vilket sammanhang vi hamnar i. Akademikerfamilj i mångmiljonvilla, sprucken loftgång i förort, sönderbombade huskroppar i Damaskus. Livets lotteri är varken rättvist eller valbart.

Fattigdomen och utsattheten från skärmens pixlar har sin spegel i människoödena jag ser framför mig dagligen. En tanke gör sig påmind, fastnar, när jag promenerar genom verklighetens stad: det kunde varit jag.