Odla för dina drömmar, miljön – eller lite lugn och ro

Det är oroliga tider. Vi ska bunkra mat och vara redo för krisen. Men en egen täppa kan ge mer än bara reserver, den kan ge lugn och ro.

Tre enkla nybörjargrödor

För balkongen

Krispiga, söta, underbara sockerärtor går att så i en ordentlig balkonglåda. Välj en sort som är lagom hög (står på fröpåsen) och sätt pinnar eller snöre som växtstöd. Ju mer du skördar desto fler ärtskidor kommer. Är lådan stor kan du så sallat i kanten, eller sätta ner kryddplantan du köpt i affären. 

För pallkragen

Zucchini, squash eller courgette – olika namn för samma sak. Så direkt i jorden när den är varm och risken för frost är över. Det räcker med en planta! Du kommer att drunkna i zucchini. Plantan blir stor och tar så småningom upp hela lådan. Men du hinner så och skörda till exempel sallat, rädisor eller spenat på den andra halvan av lådan innan dess. Eller så en slingerkrasse som får bre ut sig och ramla över kanten.

För trädgården 

Varför inte testa det där med potatis? Den sköter sig i princip själv. Gräv upp en bit av gräsmattan och sätt ner potatisen, täck med jord och vänta. Kupa upp jord runt plantan när den tittat upp, så att inte potatisarna nås av solen och blir gröna. Det brukar sägas att potatisen är mogen efter blomning, men det är bara ett riktmärke. Stick ner en hand och känn efter. Köp sättpotatis i trädgårdshandeln – potatis i matbutiken är inte kontrollerad mot sjukdomar som kan sprida sig i jorden.

Jag som odlar min egen potatis får räkna med att bli ifrågasatt. ”Den kostar ju tre spänn kilot i affären”, finns det alltid någon som behöver påpeka. Som om det var värdet i pengar jag är ute efter när jag drar upp fårorna i jorden och måttar ett lagom avstånd mellan knölarna.

Det gör jag den tiden på året då solen värmer ordentligt, utan att ännu rå på kylan i skuggan. Näsan rinner lite. Jorden fastnar under skosulorna. Sedan stegar jag runt i min kvadrat av kolonilottsområdet. Drar upp lite våtarv. Rensar bort fjolårets torra kvistar från oreganoplantan. Längst ner finns ny grönska och klätterrosen intill har sprängfyllda bladknoppar.

Det snackas om en ny grön våg. Människor flyttar ut från städer. Folkhögskolor fyller varenda kurs om hållbar odling. På tv kan vi följa säsong efter säsong om en självförsörjande gård i Skåne och köerna till kolonilotter växer. 

Vad är det med småskalig odling som lockar så? Lite grovt – och fördomsfullt – kan man dela upp entusiasterna i tre grupper:

Preppern. Enormt insatt i Sveriges nedmontering av beredskapslagren, liksom i hur några få megastora företag kontrollerar hela världens livsmedelsproduktion. När – inte om – krisen kommer har preppern en jordkällare full med rotfrukter, lök, egna konserver och inläggningar. Självklart också en egen brunn och elproduktion. 

Miljögurun. Bekymrad över klimatförändringar och miljögifter. Föredrar gamla kulturarvssorter framför hårt förädlade grödor. Strävar efter att bli självförsörjande, åtminstone på någon grönsak. Vill äta så mycket hemodlat som möjligt för att slippa transporter, förpackningar och gifter. Inte ens tryckimpregnerat virke kommer in i den här trädgården.  

Drömmaren. Kliver in i sin trädgård och hamnar i en annan dimension. Pratar med sig själv och sina plantor. Brister ut i förtjusta små läten över något som grott, vuxit eller mognat. Säger ofta att hen ska till trägårn’ en halvtimme, men blir kvar halva dagen utan att sen kunna förklara vad hen har gjort. 

När jag skrev på arrendeavtalet och kunde gräva mitt potatisland, var det första gången på ett halvår som flera timmar flöt förbi utan att jag kände hur dåligt jag mådde.

Den lilla kvadraten mark som jag hyr sedan tio år har närapå räddat mitt liv. Inte för att den har gett mig mat att leva på. När jag skrev på arrendeavtalet och kunde gräva mitt potatisland, var det första gången på ett halvår som flera timmar flöt förbi utan att jag kände hur dåligt jag mådde. Genom åren har den många gånger varit min luftficka, räddningsplanka och kraftstation.

Min hemodlade potatis är ingen ekonomisk affär och min odlingslott har aldrig gått med vinst. Men det är klart – räknar jag in alla timmar av ro och mindfulness som har kommit på köpet så har jag något mycket värdefullt. 

Att utmattade själar får trädgårdsterapi på recept är inget hokus pokus. Något händer i oss när vi tar in naturen. Vi kan inte effektivisera en purjolök. Den växer i sin takt. Vi får slappna av och rätta oss efter den.

Jag räknar mig till gruppen drömmare, men nog finns även en bit av miljögurun och preppern i mig. Särskilt nu. Skenande bränslepriser gör att våra riktiga bönder inte har råd att odla lika mycket mat till oss som vanligt. 

Så när jag plockar upp min svindyra nypotatis runt midsommar behöver jag inte fundera på om det ens finns någon i affären. Eller vad den kostar. Min är ändå godast.