Industriarbetarnas tidning

Sammanhållning på hög nivå

13 oktober, 2017

Skrivet av

Det har blivit dags. Efter månader av planering och träning ska laget från Lindbäcks husfabrik bestiga Kebnekaise. De har bara en dag på sig. Då blåser snön in från väst.

Sveriges topp krymper

Kebnekaise har två ­toppar. Sydtoppen 2 098,5 meter (2017) och nord­toppen 2 096,8 meter.

Sydtoppen består av en glaciär, som har krympt från 2120 meter för 50 år sedan,  vilket troligen kan kopplas till den globala uppvärmningen. Årets kalla ­sommar gjorde dock att den växte i tjocklek.

10 000 personer beräknas bestiga sydtoppen i år. De flesta går den västra ­leden (som beskrivs i reportaget). 9 kilometer lång och 1 800 höjdmeter.

Den östra leden är kortare, men går över en glaciär
och innebär en del klättring. Här går guidade turer.

Läs också:

De ska ge Kebnekaise en match

”Gäller att ha karaktär över semestern”

Klockan är 05:06. Tio personer har samlats utanför Kebnekaise fjällstation. Magarna är fyllda med frukost och solen kommer inom några minuter att kravla sig över horisonten i öster. Arbetslaget från Lindbäcks husfabrik i Piteå ska åt andra hållet, mot bergsmassivet i väster.

– Men hör ni. Vi kör! Hä bli fränt, säger lagledaren Fredric Lund och de ger sig av.

Dimman vältrar sig morgontrött längst ned i dalen, medan solen förgyller toppen av berget Duolbagorni som reser sig rätt i blickfånget.

– Vilket väder vi fick, utropar Agneta Boman Andersson.

Prognoserna har lovat snö, dimma, blåst och regn, men just nu är känslan ljuvlig och stegen lätta att ta.

Piteå, fyra månader tidigare. Snön låg ännu ­knädjup på sina håll i skogen. Arbetskamraterna från Lindbäcks var ute på sin första träningsrunda inför höstens utmaning – att bestiga Kebnekaise tillsammans. För att de trivs ihop, och för samman­hållningens skull. Snart kommer de att splittras. Hälften av dem flyttar till den nya fabriken som byggs i Piteå.

06.03

Paus och samling i backen utmed Kittelbäcken. Agneta tar fram sin gps för en rapport.
– 2,74 kilometer har vi gått redan. Men vi har inte tagit så många höjdmeter än.
Chokladbitar, nötter, vatten och någon powerbar slinker ner och mobilkamerorna förevigar skönheten i dalen de just lämnat. En kylig vind slinker ner från bergen. Tio minuters paus får räcka.

Smältvattnet från Björlings glaciär ger sista chansen att fylla flaskorna som ska räcka hela vägen till toppen och ner igen. Först nu blir det riktigt brant och de stora kliven suger i lårmusklerna.

– Nu sitter det bara i skallen. Kondisen är borta för länge sen, flämtar Susanne Johansson när det är dags för en andra paus.

Hon har aldrig vandrat i fjällen förut, och erkänner att hon önskar att hon hade tränat lite mer.

Molnen som hela tiden har dolt Kebnekaise släpar i backen just där gruppen småpratar om hur bra det är med stavar, sätter på skavsårs­plåster, bjuder på portionssnus och fångar skräp på vift innan det far i väg med vinden.

Agneta ger en ny rapport: 4,9 kilometer. 1 383 meters höjd.

– Är det någon som har en resorb, undrar hon sedan.

– Jag kände att jag fick sendrag.

Simon Brandell känner av sin astma och slänger sig platt över ett stenblock för att ta igen sig. Men vinden kyler och gruppen vill röra sig vidare för att hålla värmen.

– Jo. Man får ta små, små steg åt gången, konstaterar Göran Renlund och spejar uppåt i den grå ovissheten.

Molnen slukar allt vad utsikt heter och släpper nu ifrån sig små snökristaller som blästrar hans vänster kind. Branten upp mot toppen på berget Vierranvarri tycks aldrig ta slut. Det är tyst nu, blickar i backen och ansträngda andetag. Tio sekunders paus för att hämta andan och sedan på det igen. Steg för steg.

Vallsberget, tre månader tidigare. De lade in backträning. Gick upp och ner, upp och ner i skidbackens liftspår. ­Sista biten var riktigt brant. Simon Brandell hade aldrig tränat så förut, men nu ­gjorde han sitt femte pass i backen. Det var kul, bara att kämpa på, och det gick lite lättare för varje gång.

08.38

1 711 meter över havet. På toppen av Vierranvarri har folk staplat hundratals små torn av sten. Ungefär så här långt har Linus Lundström gått förut. Sedan vände han. Gav fan i det. Han är i gott sällskap av många som har varit på väg mot Sveriges högsta topp.

Härifrån går det nämligen nerför igen i 200 höjdmeter, innan man på allvar börjar ta sig upp mot toppen. De senaste 45 minuternas kamp uppför är som förgäves.

Den här gången fortsätter Linus över krönet.
Halvvägs ner ringer Fredrics telefon.

– Ska han vända? Jaha. Är han okej att gå själv?

Det är Simon som måste ge upp. Trots alla träningspass i slalombacken gör den branta terrängen och astman att det blir för tungt att andas i kylan. Det tar emot att vända, men om han inte gör det nu är han inte säker på att han tar sig ner.

Så ringer telefonen igen. Göran Renlund har halkat i snön och ryggen som redan tidigare var tjurig säger ifrån. Han vågar inte fortsätta.

Gänget söker upp ett stenblock för att få lite lä och väntar huttrande på att alla kommer i kapp.

Piteå, en vecka tidigare. En sista träff och genomgång av planeringen. Alla måste ta med mat, kläder och utrustning för att klara tolv timmar i snö, kyla och regn. De dansade för vädergudarna och skrev även upp ”bubbel” på packlistan.

Kaffedalen. De hade sett framför sig en grön oas att äta lunch på. Nu står de här och har nästan 600 meters stigning framför sig, men kan inte se längre än tio meter. Snöflingorna har vuxit i storlek och ingenting kan skydda mot vinden som drar in från väst. De har varit på väg i fem timmar, men fortsätter utan mat.

– Hä va ju nå jävla påhitt de här, säger Fredric Lund, som var den som drog i gång det hela.

Gänget glider isär i två grupper. Agneta väntar in de som har det tuffast. Ingen får gå ensam nu. Snön lägger sig i drivor och gömmer ledmarkeringarna. Spåren från de som gått före suddas snabbt ut.

Plötsligt dyker den gamla toppstugan upp som en räddning undan vädret. Inne i lä kan de äntligen plocka fram lunchen som de har burit hela vägen.

Snöfallet tunnas ut, men molnen hänger kvar. Nu återstår bara den sista biten till toppen. Ett otåligt gäng skyndar uppåt, medan de andra kämpar med kalla händer och plågade ben. Hur många steg till?

12.02

Så är den bara där, mitt framför näsan, utan förvarning. Molnen har hållit presenten gömd in i det längsta. Toppen!

Med en sista kraftansträngning tar de sig upp för den branta glaciärkanten, och där uppe är det som om någon knäpper av den dånande fläkten. Det blir helt tyst och vindstilla.

– Solen! utropar Agneta, när en liten glipa öppnas i molntäcket just ovanför dem.

Bakom henne ligger nu tvivlet som funnits på vägen upp, krampen i benen och tankarna på att hon kanske inte kommer att lyckas.

Fredric drar fram Lindbäcks-fanan. Småflaskor med bubbel skickas runt för att fira. Allt är inbäddat i en vit dimma, och ingen ser hur det stupar hundratals meter ner på sidorna om toppen.

Då återstår bara vägen ner. Det är den som gör ont. Till en början är det skönt med snön. Den jämnar ut och fötterna slipper hitta rätt bland stenblocken. Men snart blir det brant och snön är slirig. Benen får parera och bromsa i timmar.

Kaffedalen igen. Lika grå, lika stenig, lika kall. Lika omgiven av uppförsbackar som sist.

– Alltså. Kaffedalen. Hur kan de kalla den här platsen så? Det är ju bara jobbigt åt vilket håll man än tittar, ska Fredric utropa lite senare när de sitter i värmen på Kebnekaise fjällstation.

Men än är de flera timmar därifrån och nu har de 200 branta höjdmeter att kämpa sig upp för igen.
– Jäääklar vad sega ben, säger Agneta och talar för fler än sig själv.

Det är ingen som hurrar när de passerar Vierranvarris krön den här gången heller, men stämningen lättar framme i täten. Nu är det bara utför hela vägen till fjällstationen. Fredrics röst hörs oavbrutet, men de flesta orden blåser iväg och går inte att tyda. Ett ”Mordor” följt av ett galet skratt hittar dock uppför branten till eftersläntrarna.

Där är det mer sammanbitet. Flera gamla knäskador har gett sig till känna och varenda steg hugger smärtsamt. 1 000 meter brant utförsbacke är inget att hurra för.

16.55

Tillbaka vid fjällstationen. Inom en timme har alla gått i mål. Långt senare, efter dusch, middag, segerdricka och en natts djup sömn väntar de på helikoptern som ska lyfta dem ut ur fjällvärlden.

Ett och annat knä gnäller och träningsvärken är på väg att ockupera varenda benmuskel. Men alla är väldigt nöjda. De pratar om vad de ska hitta på nästa gång.

– Spa, föreslår Agneta, men det skulle de helst göra redan här och nu.
– En tredagars ridtur, prövar Agneta igen.
– Ja, eller nu när vi har varit högst upp, kanske vi ska längst ner. Till en gruva, tänker Fredric.

Är det någon som kan tänka sig att gå upp på toppen igen?

– Ja. Det måste jag. Jag ska upp när det är fint väder så jag får se den där utsikten, säger Mattias Marklund.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen

Tio avtal inom IF Metalls områden – så mycket blir det i kronor

Tio avtal inom IF Metalls områden – så mycket blir det i kronor

Här är tio avtal inom IF Metalls avtalsområden som är färdiga. Dagens Arbete visar vad det innebär i procent och kronor.

IF Metalls avtalsråd sa ja till nya avtalet

IF Metalls avtalsråd sa ja till nya avtalet

Låglönesatsning, retroaktiva löner och arbetsskadeförsäkringen debatterades när IF Metalls avtalsråd skulle anta de nyligen tecknade avtalen.

Låglöne­satsningen, nu var vi där igen

Låglöne­satsningen, nu var vi där igen

LO har fått sin låglönesatsning men parterna är oense om vad den betyder, precis som för tre år sedan. Konflikt hotar. Hur kunde det bli så här – igen?, frågar sig Dagens Arbetes Anna Julius.

Stor besvikelse i Pappers avdelningar

Stor besvikelse i Pappers avdelningar

”Jag vill ge en saftig känga till dem som satte märket”, säger Claes Nöid på Fiskeby Board.

Inga extra pengar till Pappers

Inga extra pengar till Pappers

Pappers var nära att gå ut i konflikt, men gav till slut upp kampen om högre löneökningar.

Nya avtal för industrin – vad betyder det för dig?

Nya avtal för industrin – vad betyder det för dig?

I helgen kunde fack och arbetsgivare till sist enas om ett nytt avtal för svensk industri. Det här innebär det för dig.

Pappers förhandlar fortfarande

Pappers förhandlar fortfarande

Är det klart vilka nya löner som gäller nu inom industrin? Nej, Pappers förhandlar fortfarande. Avtalsrörelsen är ännu inte över. Ett dygn efter att det normerande Industriavtalet skrevs under saknas det fortfarande ett avtal för massa- och pappersindustrin. Igår förhandlade Pappers avtalsdelegation med Industriarbetsgivarna till långt in på kvällen, dock utan resultat. Förhandlingarna ajournerades och […]

Höjda nivåer viktigare än retroaktiva löner

Höjda nivåer viktigare än retroaktiva löner

Det handlar om långsiktighet och strategi. Därför väljer facket att höja lönenivån före retroaktiva löner, skriver DA:s reporter Harald Gatu.