”EU-valrörelsen behöver andas framtidstro om den ska entusiasmera väljarna”DA:s chefredaktör Helle Klein om LO:s valplattform.

”I Chiles huvudstad Santiago samlas män för att gå kurser i stickning.”Anneli Jordahl om att bryta påtvingade könsroller.

Ur reportage om arbetslaget som skulle ta sig upp på Kebnekaise fjällstation, 2017. Foto: David Lundmark.
Klockan är tio över fem på morgonen. Tältare runt fjällstationen väcks av dagens tidigaste toppbestigare. Foto: David Lundmark
Prognoserna har lovat snö och blåst, men än så länge skiner solen på Erik Karlsson. Foto: David Lundmark
Två timmar senare och betydligt brantare. Ett tungt steg i taget för att nå målet. Foto: David Lundmark
Portionssnus, plåster och powerbars. Sista pausen innan snön faller. Foto: David Lundmark
”Hä va ju nå jävla påhitt de här!” Fredric Lund undrar vad han tänkte när han föreslog att de skulle bestiga Kebnekaise. Foto: David Lundmark
På krönet av berget Vierranvarri har tidigare toppbestigare byggt små torn av sten. Här vänder många när de ser att de måste gå ner 200 meter till Kaffedalen innan de börjar slutbestigningen av Kebnekaise. Den här dagen var det ingen som såg hur djup dalen framför dem var. Foto: David Lundmark.
Äntligen! Niklas Marklund och Mattias Marklund har nått Sveriges högsta punkt. Molnen gömmer stupet till höger. Foto: David Lundmark
Just när Susanne Johansson och Agneta Boman Andersson kommer upp öppnar molnen en glipa för solen. Foto: David Lundmark
Klart de måste nå toppen när de släpade på segerbubbel hela vägen upp. Linus Lundström, Mattias Marklund och Agneta Boman Andersson. Foto: David Lundmark
Molnen släpper taget om bergen under den långa vägen ner. För första gången kan de nästan se Kebnekaises topp längst upp till höger. Foto: David Lundmark
Hej då fjällen, för den här gången. Flera känner sig sugna på att vandra igen. Fast utan toppbestigning. Simon Brandell, Magnus Andersson och Susanne Johansson. Foto: David Lundmark
Helikoptern har landat i Nikkaluokta och nu väntar fem timmar hemresa i bil. Susanne Johansson, Linus Lundström, Bernt Olovsson, Magnus Andersson, Niklas Marklund och Simon Brandell väntar in resten av gänget. Foto: David Lundmark

Sammanhållning på hög nivå

Ladda ner eller lyssna på reportaget här:

Det har blivit dags. Efter månader av planering och träning ska laget från Lindbäcks husfabrik bestiga Kebnekaise. De har bara en dag på sig. Då blåser snön in från väst.

Sveriges topp krymper

Kebnekaise har två ­toppar. Sydtoppen 2 098,5 meter (2017) och nord­toppen 2 096,8 meter.

Sydtoppen består av en glaciär, som har krympt från 2120 meter för 50 år sedan,  vilket troligen kan kopplas till den globala uppvärmningen. Årets kalla ­sommar gjorde dock att den växte i tjocklek.

10 000 personer beräknas bestiga sydtoppen i år. De flesta går den västra ­leden (som beskrivs i reportaget). 9 kilometer lång och 1 800 höjdmeter.

Den östra leden är kortare, men går över en glaciär
och innebär en del klättring. Här går guidade turer.

Läs också:

De ska ge Kebnekaise en match

”Gäller att ha karaktär över semestern”

Klockan är 05:06. Tio personer har samlats utanför Kebnekaise fjällstation. Magarna är fyllda med frukost och solen kommer inom några minuter att kravla sig över horisonten i öster. Arbetslaget från Lindbäcks husfabrik i Piteå ska åt andra hållet, mot bergsmassivet i väster.

– Men hör ni. Vi kör! Hä bli fränt, säger lagledaren Fredric Lund och de ger sig av.

Dimman vältrar sig morgontrött längst ned i dalen, medan solen förgyller toppen av berget Duolbagorni som reser sig rätt i blickfånget.

– Vilket väder vi fick, utropar Agneta Boman Andersson.

Prognoserna har lovat snö, dimma, blåst och regn, men just nu är känslan ljuvlig och stegen lätta att ta.

Piteå, fyra månader tidigare. Snön låg ännu ­knädjup på sina håll i skogen. Arbetskamraterna från Lindbäcks var ute på sin första träningsrunda inför höstens utmaning – att bestiga Kebnekaise tillsammans. För att de trivs ihop, och för samman­hållningens skull. Snart kommer de att splittras. Hälften av dem flyttar till den nya fabriken som byggs i Piteå.

06.03

Paus och samling i backen utmed Kittelbäcken. Agneta tar fram sin gps för en rapport.
– 2,74 kilometer har vi gått redan. Men vi har inte tagit så många höjdmeter än.
Chokladbitar, nötter, vatten och någon powerbar slinker ner och mobilkamerorna förevigar skönheten i dalen de just lämnat. En kylig vind slinker ner från bergen. Tio minuters paus får räcka.

Smältvattnet från Björlings glaciär ger sista chansen att fylla flaskorna som ska räcka hela vägen till toppen och ner igen. Först nu blir det riktigt brant och de stora kliven suger i lårmusklerna.

– Nu sitter det bara i skallen. Kondisen är borta för länge sen, flämtar Susanne Johansson när det är dags för en andra paus.

Hon har aldrig vandrat i fjällen förut, och erkänner att hon önskar att hon hade tränat lite mer.

Molnen som hela tiden har dolt Kebnekaise släpar i backen just där gruppen småpratar om hur bra det är med stavar, sätter på skavsårs­plåster, bjuder på portionssnus och fångar skräp på vift innan det far i väg med vinden.

Agneta ger en ny rapport: 4,9 kilometer. 1 383 meters höjd.

– Är det någon som har en resorb, undrar hon sedan.

– Jag kände att jag fick sendrag.

Simon Brandell känner av sin astma och slänger sig platt över ett stenblock för att ta igen sig. Men vinden kyler och gruppen vill röra sig vidare för att hålla värmen.

– Jo. Man får ta små, små steg åt gången, konstaterar Göran Renlund och spejar uppåt i den grå ovissheten.

Molnen slukar allt vad utsikt heter och släpper nu ifrån sig små snökristaller som blästrar hans vänster kind. Branten upp mot toppen på berget Vierranvarri tycks aldrig ta slut. Det är tyst nu, blickar i backen och ansträngda andetag. Tio sekunders paus för att hämta andan och sedan på det igen. Steg för steg.

Vallsberget, tre månader tidigare. De lade in backträning. Gick upp och ner, upp och ner i skidbackens liftspår. ­Sista biten var riktigt brant. Simon Brandell hade aldrig tränat så förut, men nu ­gjorde han sitt femte pass i backen. Det var kul, bara att kämpa på, och det gick lite lättare för varje gång.

08.38

1 711 meter över havet. På toppen av Vierranvarri har folk staplat hundratals små torn av sten. Ungefär så här långt har Linus Lundström gått förut. Sedan vände han. Gav fan i det. Han är i gott sällskap av många som har varit på väg mot Sveriges högsta topp.

Härifrån går det nämligen nerför igen i 200 höjdmeter, innan man på allvar börjar ta sig upp mot toppen. De senaste 45 minuternas kamp uppför är som förgäves.

Den här gången fortsätter Linus över krönet.
Halvvägs ner ringer Fredrics telefon.

– Ska han vända? Jaha. Är han okej att gå själv?

Det är Simon som måste ge upp. Trots alla träningspass i slalombacken gör den branta terrängen och astman att det blir för tungt att andas i kylan. Det tar emot att vända, men om han inte gör det nu är han inte säker på att han tar sig ner.

Så ringer telefonen igen. Göran Renlund har halkat i snön och ryggen som redan tidigare var tjurig säger ifrån. Han vågar inte fortsätta.

Gänget söker upp ett stenblock för att få lite lä och väntar huttrande på att alla kommer i kapp.

Piteå, en vecka tidigare. En sista träff och genomgång av planeringen. Alla måste ta med mat, kläder och utrustning för att klara tolv timmar i snö, kyla och regn. De dansade för vädergudarna och skrev även upp ”bubbel” på packlistan.

Kaffedalen. De hade sett framför sig en grön oas att äta lunch på. Nu står de här och har nästan 600 meters stigning framför sig, men kan inte se längre än tio meter. Snöflingorna har vuxit i storlek och ingenting kan skydda mot vinden som drar in från väst. De har varit på väg i fem timmar, men fortsätter utan mat.

– Hä va ju nå jävla påhitt de här, säger Fredric Lund, som var den som drog i gång det hela.

Gänget glider isär i två grupper. Agneta väntar in de som har det tuffast. Ingen får gå ensam nu. Snön lägger sig i drivor och gömmer ledmarkeringarna. Spåren från de som gått före suddas snabbt ut.

Plötsligt dyker den gamla toppstugan upp som en räddning undan vädret. Inne i lä kan de äntligen plocka fram lunchen som de har burit hela vägen.

Snöfallet tunnas ut, men molnen hänger kvar. Nu återstår bara den sista biten till toppen. Ett otåligt gäng skyndar uppåt, medan de andra kämpar med kalla händer och plågade ben. Hur många steg till?

12.02

Så är den bara där, mitt framför näsan, utan förvarning. Molnen har hållit presenten gömd in i det längsta. Toppen!

Med en sista kraftansträngning tar de sig upp för den branta glaciärkanten, och där uppe är det som om någon knäpper av den dånande fläkten. Det blir helt tyst och vindstilla.

– Solen! utropar Agneta, när en liten glipa öppnas i molntäcket just ovanför dem.

Bakom henne ligger nu tvivlet som funnits på vägen upp, krampen i benen och tankarna på att hon kanske inte kommer att lyckas.

Fredric drar fram Lindbäcks-fanan. Småflaskor med bubbel skickas runt för att fira. Allt är inbäddat i en vit dimma, och ingen ser hur det stupar hundratals meter ner på sidorna om toppen.

Då återstår bara vägen ner. Det är den som gör ont. Till en början är det skönt med snön. Den jämnar ut och fötterna slipper hitta rätt bland stenblocken. Men snart blir det brant och snön är slirig. Benen får parera och bromsa i timmar.

Kaffedalen igen. Lika grå, lika stenig, lika kall. Lika omgiven av uppförsbackar som sist.

– Alltså. Kaffedalen. Hur kan de kalla den här platsen så? Det är ju bara jobbigt åt vilket håll man än tittar, ska Fredric utropa lite senare när de sitter i värmen på Kebnekaise fjällstation.

Men än är de flera timmar därifrån och nu har de 200 branta höjdmeter att kämpa sig upp för igen.
– Jäääklar vad sega ben, säger Agneta och talar för fler än sig själv.

Det är ingen som hurrar när de passerar Vierranvarris krön den här gången heller, men stämningen lättar framme i täten. Nu är det bara utför hela vägen till fjällstationen. Fredrics röst hörs oavbrutet, men de flesta orden blåser iväg och går inte att tyda. Ett ”Mordor” följt av ett galet skratt hittar dock uppför branten till eftersläntrarna.

Där är det mer sammanbitet. Flera gamla knäskador har gett sig till känna och varenda steg hugger smärtsamt. 1 000 meter brant utförsbacke är inget att hurra för.

16.55

Tillbaka vid fjällstationen. Inom en timme har alla gått i mål. Långt senare, efter dusch, middag, segerdricka och en natts djup sömn väntar de på helikoptern som ska lyfta dem ut ur fjällvärlden.

Ett och annat knä gnäller och träningsvärken är på väg att ockupera varenda benmuskel. Men alla är väldigt nöjda. De pratar om vad de ska hitta på nästa gång.

– Spa, föreslår Agneta, men det skulle de helst göra redan här och nu.
– En tredagars ridtur, prövar Agneta igen.
– Ja, eller nu när vi har varit högst upp, kanske vi ska längst ner. Till en gruva, tänker Fredric.

Är det någon som kan tänka sig att gå upp på toppen igen?

– Ja. Det måste jag. Jag ska upp när det är fint väder så jag får se den där utsikten, säger Mattias Marklund.


me@da.se

Vad tycker du?

Håll god ton, håll dig till ämnet och skriv gärna kort.

Läs mer från Dagens Arbete:

Metals are going to lift Mongolia

In the middle of the Gobi Desert the world’s largest copper mine is developing. Some people have been given the chance to start small, legal mines. With the help of the deposits discovered under Mongolia’s soil, the country is going to rise from poverty. For our English readers we have translated our long read from the mines in Mongolia.

Ditt ansikte öppnar dörrar! 

SkruvatNär jag letade andrahandslägenhet hittade jag en sajt som matchar hyresvärdar med hyresgäster på ett klassiskt Tindermanér. Jag tackar min vän för att han lyckats ta en så oförskämt smickrande bild.

15 till 45 millimeter är bredden på remsorna – kantlisterna – som bland annat används på Ikeas kända bokhylla Billy. Foto: Adam Daver

Laddar kantlistmaskinen

ÖgoblicketUlrika Öhrling är operatör på konverteringen i Billingsfors

GS: Politiken skapar byggkrisen

Efter storvarslet på Hjältevadshus vill GS-facket sätta press på den nya bostadsministern. ”Politiska beslut lägger en våt filt över branschen”, enligt GS förbundsordförande Per-Olof Sjöö.

Annika Rahm är sömmerska på Woolpower Östersund. Foto: Adaam Daver

”Passa på när det är rejält kallt”

Proffset tipsarNu är tiden inne för gosiga ylleunderställ. Annika Rahm på Woolpower i Östersund tipsar om hur du bäst tar hand om dem. 

Leandro Steinnagel, till vänster, gillar plåtlådorna. Bra för kall mat, tycker han. Här bredvid Monica Jalonen och Gabriel Banor. Foto: Adam Daver

Billiga lådor håller tätt

Da testarVad är bästa sättet att förvara den medhavda lunchen? DA lät några anställda på Astra Zeneca testa sju matlådor under lika många dagar.

Inkomstskillnaderna fortsätter att öka i landet

59,2 industriarbetarlöner. Så mycket mer tjänade Sveriges näringslivstoppar år 2017 enligt en ny rapport från LO.

2

Det sista skriet?

BildreportagetFotografen Ragnar Axelsson har de senaste trettio åren genomkorsat Arktis, Grönland och Kanada och skildrat bland annat jägarbefolkningens levnadsvillkor. Hans bilder från Grönland berättar om det få har upplevt med egna ögon, men som många talar om: en kommande klimatkatastrof.

100 varslas på Hjältevadshus

Mer än var tredje anställd varslas på Hjältevadshus. Överklagade bygglov och slopat investeringsstöd för hyresrätter ligger bakom.

Illustration: Rebecca Elfast

Bli stark av bönor

KlimatkollenDina muskler behöver varken proteinpulver eller extra kött för att växa. Och både hälsa och ekonomi mår bra av proteiner från växtriket ibland. Samtidigt gör du en riktigt stor insats för klimatet.

Farliga vibrationer

Ett livslångt lidande

UTSLAGNINGVibrationsbesvär är Sveriges vanligaste arbetssjukdom, trots att det finns teknik för att förebygga skador. Läs eller lyssna på DA:s reportage om hur unga i industrin ­bara hinner börja arbetslivet innan de sliter sönder sina händer.

Inga fler vita fingrar på gjuteriet

MätbartEfter flera fall av arbetssjukdom tvingades ledningen på Xylems gjuteri att tänka om. Ett nytt mätsystem håller reda på att du inte utsätts för alltför mycket vibrationer under ett skift.

I en enkel maskinverkstad i Ulvsunda i västra Stockholm tillverkar Pheenix Alpha vinylpressar. Foto: Adam Daver

Ny snurr på vinylskivan

Älskade plattaDen var dödförklarad för bara lite drygt 10 år sedan, men sedan har försäljningen av vinylskivor exploderat. DA:s Ricardo Burrows har skrivit och läst in ett reportage om diskjockeys, kultförklarade skivbutiker och vinylpressfabrikanter.

1

”Gör det dyrare att visstidsanställa”

Det bör vara dyrare för arbetsgivare att visstidsanställa, kompetensutveckling ska gynnas och anställningstryggheten bör öka för dem som arbetar länge på korta tidsbegränsade jobb. Det föreslår Anders Wallner som utrett ett mer hållbart arbetsliv.

”Jag cyklar 500 mil om året, både landsväg och mountainbike”, berättar Tomas Olsson. Foto: David Lundmark

”Jag har avverkat några cyklar”

ProfilenI sommar cyklar truckföraren Tomas Olsson Vätternrundan för trettionde gången.

Ny krönikör

”Man behöver inte vara stor och stark för att jobba som ­svetsare. Är det tunga lyft är det bara att be om hjälp.” säger Maria Höök. Foto: Maria Höök

”Det vidriga är chefer som inte gör något”

DA MÖTERVia sociala medier tar svetsaren Maria Höök kampen för medsystrar som blir sexuellt trakasserade i industrin. Men främst brinner hon för att locka fler tjejer till yrket. 

40 000 fotbollsplaner brann upp

Riskfyllt städjobbI somras kämpade Magnus Björk för att stoppa eldens framfart. Nu är han en av alla skogsmaskinförare som fäller miljontals svartbrända stammar. Ett sorgligt arbete som kräver extra säkerhetsrutiner.

DA:s fotograf prisas igen

Han vann en klass i fjol, nu har han åter gått till final i Årets Bild. DA:s David Lundmarks fotograf gör allt från djuplodande granskningar till vardagsskildringar av svenska industriarbetare.

Rökpaus i Red Dead Redemption 2.

Datorspel som tar tid och berör

LÅNGSAMTDen nya vågen av datorspel innehåller inte bara kickar, här görs också stor sak av livets måsten: äta, sova och spara ihop pengar till tågbiljetten.

Skuldfällan

Färre fångade i långvarig skuldfälla

Trots att skulderna ökar i samhället i stort minskar antalet som har varit skuldsatta i mer än 20 år i Kronofogdens register. En förklaring är att konsekvenserna av 90-talskrisen börjar klinga av.

Blir Kjell någonsin fri?

Kjells firma gick i konkurs för 27 år sedan. Huset såldes med tvång och skulderna började växa. Han hoppades bli ”förlåten” vid pensioneringen – i stället kom ett brev från Kronofogden. Läs eller lyssna på DA:s reportage.

”Det minst onda är inte nog!”

DEBATT Är ”det minst onda alternativet” tillräckligt skäl till att förlama nödvändig kamp mot samhällets orättvisor, skriver Jan-Olov Carlsson, ordförande för IF Metallklubben vid Volvo Lastvagnar i Umeå. 

5
Simon Lindh. Foto: Privat

”Jag hade tänkt ta det lugnt”

Vad hände sen?Då ägnade Simon Lindh fritiden åt att övningsköra med två utländska tjejer. Han tänkte ta det lugnt efter ett diskbråck men nu är i gång med ideellt arbete igen.

DA:s reporter får prestigefullt stipendium

Dagens Arbetes arbetsmiljöreporter Elinor Torp har fått det prestigefulla Hiertastipendiet av Publicistklubben. Hon får det för att fortsätta granska svensk arbetslivskriminalitet.

Ladda ner DA nr 1 här!

Dagens Arbete finns som gratis e-tidning. Här finns också ett sökbart arkiv två år bakåt, du når lätt våra inlästa reportage och kan länka till spännande vidareläsning. Här kan du ladda ner appen.

2

Robotbranschens nya kunder: småföretagen

BÅDE VÄN OCH FIENDERobotiseringen i världen har exploderat de senaste åren – men Sverige har halkat efter. Nu mobiliserar leverantörer och staten för att väcka småföretagen. För facket blir det en ny stor utmaning. Läs eller lyssna på vårt reportage.

”Det var inte svårt att få jobb”

NY I SVERIGE.Många arbetsplatser skriker efter kvalificerade arbetare. Samtidigt har många nya människor kommit till Sverige de senaste åren, och letar nu jobb. Bilia i Stockholm har försökt lösa den ekvationen.

”Helt okej att luncha med chefen”

Ny i Sverige.Är det möjligt att vara nyanländ och få arbete i Sverige? Absolut. Ali Alabdallah, journalist som flytt Syrien, har skrivit boken Nytt jobb i nytt land. Med den vill han göra upp med myter – och tipsa!

”Ångrar inte att jag tog fighten”

Vad hände sen?Våren 2017 fick Ove Pettersson sparken från Benteler i Skultuna för att han vägrade arbeta övertid. AD gav Ove skadestånd men inte jobbet tillbaka. Nu har han börjat om.

2

Så får du rätt pengar efter olyckan

FÖRSÄKRINGARHar du skadat dig på jobbet? DA:s expert Lennart Stéen guidar dig genom försäkringsdjungeln.

2
Hämta mer

Jag förstår DA använder cookies enbart för att läsa av besöksstatistik. Läs mer om vår integritetspolicy här​. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du insamlandet av din IP-adress.