Nu är det nog – branschen måste agera för att rädda liv
Minst tre bränder sker varje dag i industrin och ny teknik ökar riskerna ytterligare, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Eva Burman.
Ledarkrönika ”Den senaste tidens uppmärksamhet runt #metoo, mäns ofta nedvärderande och sexistiska syn på och beteendet mot kvinnor, är ett bra exempel på att det systematiska arbetsmiljöarbetet inte fungerar”, skriver Jeanette Herulf.
Om skribenten
Jeanette Herulf är mångårig DA-medarbetare som efter en längre sjukskrivning nu är tillbaka på redaktionen på deltid. Hon medverkar med ledarkrönikor varannan vecka.
”Det finns olika sätt att se på samhället. Kanske blir det annorlunda när man är långtidssjukskriven och en del av det så kallade ‘utanförskapet’. Detta, och annat som ligger mig nära, står nu i fokus för mitt skrivande.”
/Jeanette Herulf
En chock, kan man kalla det. Eller ett hårt uppvaknande från en skyddad tillvaro.
Jag talar om mina första år som fackförbundsjournalist. I stort sett alla jobb jag skickades ut på handlade om dålig arbetsmiljö. Livsfarligt hala trappor, isoleringsjobb där asbestdammet virvlade, bullriga lokaler med toaletter i andra ändan av fabriken, lättsmälta arbetskläder för oljchaufförer – i stor kontrast till bilsportens välskyddade utövare i eleganta svårantändliga dresser.
Att det råder usla villkor för många av landets industriarbetare var ingen svår slutsats att dra. Däremot var det svårare att smälta det dåliga skyddet.
Vilken artikel jag än höll på med strandade i intetsägande svar från den myndighet som skulle skydda arbetarna, Arbetsmiljöverket. Jag kopplades runt (på den tiden fanns det växeltelefonister!) till arbetsmiljöverkets olika handläggare och inspektörer. Oftast blev jag kopplad till ”någon som kunde området” eller någon lokal arbetsmiljöinspektör.
Mina intryck från arbetsplatsen var sällan en överraskning för ”specialisterna”. Men fanns det några regler? Lagtexter? Förbud? Nej.
De ambitiösa arbetsmiljöombudsmännen och inspektörerna kämpade på i bästa fall och tvingades förlita sig på arbetsgivarens omdöme.
Döm om min förvåning när jag läser Elinor Torps reportage i senaste Dagens Arbete ”Sämre koll på farliga jobb”. Arbetsmiljöverket, som är en statlig myndighet med uppdraget att skydda löntagarna från risker i sina jobb, monteras ned istället för att byggas ut. 30 år efter mina första erfarenheter. I dessa dagar då en myndighet som försvarar arbetarnas rättigheter behövs mer än någonsin. En växande del av arbetarna talar inte svenska och jobbar på lösa boliner utan vare sig en fast anställning eller ett fack som försvarar deras rättigheter.
Många år har gått sen jag började besöka arbetsplatser, många missförhållanden kvarstår och nu ska ”föreskrifterna rensas upp från otydligheter” genom att bli färre och kokas ned till krav på ett allmänt ”systematiskt arbetsmiljöarbete” på arbetsplatsen. Allt detta trots oro från fackföreningar och arbetsgivarorganisationer.
Det är inte mycket nytt på gång, krav på systematiskt arbetsmiljöarbete finns redan. Men vad betyder det? En ständig diskussion om förhållandena på jobbet? En ständig förbättringsprocess?
Den senaste tidens uppmärksamhet runt #metoo, mäns ofta nedvärderande och sexistiska syn på och beteendet mot kvinnor, är ett bra exempel på att det ”systematiska arbetsmiljöarbetet” inte fungerar.
Cheferna har inte en susning om (säger de i varje fall) hur kvinnor behandlas, den pressade stämningen på jobbet beror på andra saker.
Det vore bra om metoo-kampanjen leder till att fler chefer och anställda får upp ögonen för vad som händer på deras arbetsplats. Människors beteende mot varandra handlar också om arbetsmiljö.
