Ungdomarna som inte räknas

Krönika Att bo i ytterområden och vara ung är att behöva räkna med att inte få hjälp.

Häromdagen när jag var i Stockholm åkte jag tunnelbana mot Bagarmossen. Ju längre bort från innerstaden, desto mer snö. Mitt emot mig satt en ung kille. Ett bart knä kikade ut ur jeansrevorna.

Vissa moden begriper jag mig inte på. Håliga jeans i ett arktiskt klimat! Folk betalar dessutom dyrt för sönderrivna designerjeans. Ännu mer obegripligt är att blotta rödlila anklar vid tio minus. Det är ju på modet att gå strumplös, även för välbeställda i innerstaden. Vem faen började med idiotin? Det är inte ens snyggt.

Telefonsignal i killens jackficka. Han svarar och jag stirrar på mobilen. En mycket gammal modell som knappt några ungdomar har i dag. Unga människor skulle hellre sälja ut sina föräldrar än att mista sin smartphone. Jag föreställer mig att pojken framför mig mobbas. Söndriga kläder är ingen klassmarkör längre. Inte heller tatueringar. Men en mobiltelefon i stenåldersmodell säger mycket om ekonomiska förhållanden.

Hela jeans och strumpor hade de två ensamkommande afghaner som bodde någon månad hemma hos min käresta. Men den ena saknade vinterkängor. Pengar vägrade han ta emot, han ville klara sig själv. Han låg på golvet i gästrummet med olika papper utspridda framför sig. På sin utmärkta svenska ansökte han om 300 kronor till ett par varma kängor. Migrationsmyndigheten svarade med avslag.

Pojkarnas överlevnadsstrategi var råplugg och träning. Måtte det hårdpresterande löna sig. Måtte de klara sig. När detta skrivs har ännu en utvisningshotad ensamkommande tagit sitt liv. Det går en självmordsvåg bland skräckslagna afghaner.

Andra unga har valt – och många gånger hotats till – motsatt överlevnadsstrategi i en värld där mängden pengar är intimt förknippat med självförtroende och status. I storstädernas ytterområden skjuter arbetarklassens gängkriminella pojkar ihjäl varandra. Engagerade ensamstående mödrar är förtvivlade i sin ensamma kamp mot våldet.

Allt räknas i pengar, även människoliv. Inte konstigt att folk i ytterområdena anar att det finns en djävulsk agenda bakom myndigheternas påstådda hjälplöshet i att utreda morden. Alla vet att dödsskjutningar inte hade fått fortgå om de pågick i Vasastan.

En morgon när jag läser Dagens Nyheter får jag vatten på min kvarn. Unga på glid får mindre hjälp i Rinkeby än unga som hamnar snett på Östermalm. Det uppväxande släktet i rika bostadsområden får hjälp snabbare om de hamnat snett.

Mönstret är tydligt. Att leva som ung i Sverige utan välbeställda föräldrar kan vara ett liv i dödsfara.

Anneli Jordahl