Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Ungdomarna som inte räknas

16 mars, 2018

Skrivet av

Anneli Jordahl är författare.

Krönika Att bo i ytterområden och vara ung är att behöva räkna med att inte få hjälp.

Häromdagen när jag var i Stockholm åkte jag tunnelbana mot Bagarmossen. Ju längre bort från innerstaden, desto mer snö. Mitt emot mig satt en ung kille. Ett bart knä kikade ut ur jeansrevorna.

Vissa moden begriper jag mig inte på. Håliga jeans i ett arktiskt klimat! Folk betalar dessutom dyrt för sönderrivna designerjeans. Ännu mer obegripligt är att blotta rödlila anklar vid tio minus. Det är ju på modet att gå strumplös, även för välbeställda i innerstaden. Vem faen började med idiotin? Det är inte ens snyggt.

Telefonsignal i killens jackficka. Han svarar och jag stirrar på mobilen. En mycket gammal modell som knappt några ungdomar har i dag. Unga människor skulle hellre sälja ut sina föräldrar än att mista sin smartphone. Jag föreställer mig att pojken framför mig mobbas. Söndriga kläder är ingen klassmarkör längre. Inte heller tatueringar. Men en mobiltelefon i stenåldersmodell säger mycket om ekonomiska förhållanden.

Hela jeans och strumpor hade de två ensamkommande afghaner som bodde någon månad hemma hos min käresta. Men den ena saknade vinterkängor. Pengar vägrade han ta emot, han ville klara sig själv. Han låg på golvet i gästrummet med olika papper utspridda framför sig. På sin utmärkta svenska ansökte han om 300 kronor till ett par varma kängor. Migrationsmyndigheten svarade med avslag.

Pojkarnas överlevnadsstrategi var råplugg och träning. Måtte det hårdpresterande löna sig. Måtte de klara sig. När detta skrivs har ännu en utvisningshotad ensamkommande tagit sitt liv. Det går en självmordsvåg bland skräckslagna afghaner.

Andra unga har valt – och många gånger hotats till – motsatt överlevnadsstrategi i en värld där mängden pengar är intimt förknippat med självförtroende och status. I storstädernas ytterområden skjuter arbetarklassens gängkriminella pojkar ihjäl varandra. Engagerade ensamstående mödrar är förtvivlade i sin ensamma kamp mot våldet.

Allt räknas i pengar, även människoliv. Inte konstigt att folk i ytterområdena anar att det finns en djävulsk agenda bakom myndigheternas påstådda hjälplöshet i att utreda morden. Alla vet att dödsskjutningar inte hade fått fortgå om de pågick i Vasastan.

En morgon när jag läser Dagens Nyheter får jag vatten på min kvarn. Unga på glid får mindre hjälp i Rinkeby än unga som hamnar snett på Östermalm. Det uppväxande släktet i rika bostadsområden får hjälp snabbare om de hamnat snett.

Mönstret är tydligt. Att leva som ung i Sverige utan välbeställda föräldrar kan vara ett liv i dödsfara.

En kommentar till “Ungdomarna som inte räknas

  • Provocerande. Denna djävulska agenda skulle vara att låta de ”gängkriminella arbetarpojkarna” skjuta ihjäl varandra? Är det det som läsaren ska komma fram till? I så fall är Sverige sämre än det ofta bespottade USA och ngt som grundlagts av S – regeringar, de har ju utan tvekan styrt mest och längst.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Skulle Boden bota min resångest?

Skulle Boden bota min resångest?

Den värsta resfebern lugnas av ett nattåg mot Norrland, skriver Anneli Jordahl.

”I stället för c-ordet – låt oss prata om sexkurvan”

Varje gång jag hör c-ordet nämnas på nyheterna tänker jag säga klitorisollon högt, skriver författare Anneli Jordahl.

Det här borde väl alla chefer fatta

Att ha lite kul på jobbet gynnar inte bara tjänstemän, skriver Anneli Jordahl.

Skulle spelningen göra mig ung igen?

Några håller fast vid det ungdomliga, andra har släppt fram tanten och farbrodern, skriver Anneli Jordahl.

Med tåg – och tid – genom Europa

Anneli Jordahl: När maken föreslog fjällvandrarryggsäck slog jag bakut. Jag ville anlända till en ny stad med stil.

Du går inte ensam

Det där att en författare har satt ord på läsarens eget liv och arbete kan ge en självförtroende, skriver Anneli Jordahl.

När börjar Putin sticka?

När börjar Putin sticka?

”I Chiles huvudstad Santiago samlas män för att gå kurser i stickning.” Anneli Jordahl skriver om att bryta påtvingade könsroller.

Att håna någons hem är inte ok

”’Sveriges fulaste stad’ är utsedd. Men vilka är det som har gjort det?” Författaren Anneli Jordahl reagerar på att det nästan alltid är arbetarstäder som utnämns till något nedsättande.

Länge leve byfilosoferna!

”Politikerna har tappat nerven som gör det knepiga glasklart”, skriver Anneli Jordahl.

”Förnekelsen svider för klassresenären”

”Förnekelsen svider för klassresenären”

Anneli Jordahl om att förneka sitt ursprung, förakt för kroppsarbete och en fransk författar­e som fått nog.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.

Underbemanning tär på Samhalls personal

Samhall i Karlstad har varit framgångsrikt att vinna kunder. Men personalen räcker inte till. Varje morgon träffas driftledarna för att få ihop folk till alla uppdragen. ”Vi bara kör”, säger Robert Hallstensson.

Dags att agera, närings­ministern

Helle Klein: ”Det sociala företaget blev ett vinstjagande bemanningsbolag som förstör både människor och marknad.”

Samhall struntar i smittan

Människor i riskgrupp städar ­äldreboenden, mat­affärer och gym. Utan skydd. De trängs på bussar och i små fikarum. Samhalls städare glömdes bort under pandemin.

HR styr allt men slipper ta ansvaret

Dagens Arbetes Elinor Torp om en yrkesgrupp som bestämmer allt mer, utan att behöva stå till svars. Det visar sig inte minst i granskningen av Samhall.