Här vilar Ture – som fick höra att arbetslivet var tryggt
Läsarberättelse: Om en man på ett sågverk som hoppades på livet och litade på Försäkringskassan och våra trygghetssystem.
Industriarbetarnas tidning
Debattartiklar är texter som tar ställning. Åsikterna är skribenternas egna.
Debatt Målen för regeringens nya landsbygdsproposition har många vettiga delförslag. Men de medel som utlovas är så knappa att det blir svårt att se att landsbygdens hotfulla trender kommer att rubbas, skriver Ronny Svensson, forskare i regional planering.
Ronny Svensson har bland annat varit lärare och forskare i regional planering vid KTH och under 23 år kanslichef i kommunorganisationen SmåKom. Har gett ut flera debattböcker om landsbygd och regional utveckling.
2016 reste reportern Harald Gatu runt i Värmland, och skildrade hur folkrörelserna bestämt sig för att vända den negativa trenden för landsbygden.
Innan Riksdagen tar semester ska den fatta beslut om regeringens förslag om landsbygdens framtid – om man nu med hjälp av en proposition kan påverka något som formats av sju decenniers relativt ensidiga omvandling av det regionala Sverige?
Innan jag försöker ge någon form av svar på den frågan vill jag kommentera vikten av att ha en regional balans mellan land och stad.
Vi vet rätt så väl varför vi haft en omfattande strukturomvandling sedan andra världskrigets slut. Jordbruket är kraftigt rationaliserat – kanske alltför mycket med tanke på att vi bara har en självförsörjningsgrad på cirka 50 procent ifråga om livsmedel. Skogsbruket är högmekaniserat och sysselsättningen i dessa primärnäringar är bara en bråkdel av antalet på 1940-talet.
De många bruksorterna i så gott som hela landet har präglats av samma utveckling och vi har varken haft förmågan eller tilltron till att sysselsätta människor i nya näringar i de regioner som präglats av stark utflyttning.
De nya näringarna har krävt välutbildade medarbetare. Det är framför allt de unga som har flyttat till högskole- och universitetsorterna. Där har de sedan oftast blivit kvar, eller bosatt sig på nära pendlingsavstånd till en växande och bred arbetsmarknad.
Detta har vi att förhålla oss till. Sedan 1965 har främst S-ledda regeringar formulerat önskemål om en någorlunda regional balans och gjort viktiga insatser för att minska eller förhindra regionala skillnader ifråga om jobb, kommunikationer och service. Högskoleutbyggnaden från 1975–1977 och skatteutjämningssystemet från 1990-talet är centrala milstolpar i denna strategi. Men insatserna har trots allt inte förmått minska de klyftor mellan länen/regionerna som vi ser i dag.
Att uppnå någon form av regional balans kan motiveras efter flera linjer. Samhällets totala sårbarhet minskar om varje region har stor förmåga att utvecklas på sina särskilda villkor. Det ser vi i en region som Norrbotten. Men nästan utan undantag är det residensorterna som utvecklas och växer – inte landsbygdsdistrikten.
Med en rimlig balans skulle samtliga gröna näringar i dag varit väl utvecklade på landsbygden men kommunerna och småföretagen har inte fått tillräckligt bra villkor för att lyckas.
Om landsbygdsregionerna har utmärkta förutsättningar, som i första hand staten måste garantera, kan entreprenörskapet bidra till att vidareförädla en stor del av landsbygdens råvaror på plats och ge stabilare arbetsmarknader. Besöksnäringarna kan utvecklas till växande åretruntverksamheter och möjligheterna att välja permanenta boendemiljöer i hela landet kan kraftigt vidgas.
Tar vi tillvara landsbygdens totala utvecklingspotential har vi dessutom en stor och nödvändig beredskap för att både möjliggöra för fler människor att byta livsmiljö och erbjuda mänskor från andra länder oerhörda etableringsmöjligheter. Vem vet vilka värderingar som styr befolkningens grundläggande val i nästa generation?
Målen för regeringens nya landsbygdsproposition ser bra ut på pappret. Man vill ge landsbygdens entreprenörskap en påtaglig stimulans, främja en cirkulär, biobaserad och fossilfri ekonomi samt jämställa boende, arbetsliv och service för mänskor i hela landet. Denna framtidsvision har drag av tidigare skrivningar. Men frågan är om de föreslagna insatserna gör målen uppnåbara?
Det som talar för att man kan nå en bit på vägen är att samtliga partier i riksdagen på olika sätt formulerat krav på att hela Sverige ska leva. Att det sedan är möjligt att under ett valår nå denna samsyn och en stark och hållbar majoritet kan ifrågasättas. Vanlig överbudspolitik i ett för stunden populärt ämne kan rasera många önskvärda framtidsbyggen.
Tidigare var samarbetet mellan S och C något av en garant för progressiva satsningar utanför storstäderna men dagens blockpolitik har gjort det mesta osäkert. De rödgröna kan inte ensamma åstadkomma underverk för de drygt 2 miljoner medborgare som under decennier väntat på elementära resurser och möjligheter för ett önskat vardagsliv utanför metropolerna.
Många delförslag i propositionen är vettiga. Som 10 000 utlokaliserade statliga jobb, särskilt stöd till 23 extra utsatta kommuner, fler och bättre distansutbildningar, forcerad utbyggnad av bredbandsnätet och utökat stöd till lanthandeln. Dessa insatser kan medverka till att något mildra den akuta kris som vi ser på landsbygdens arbets- och servicemarknad. De medel som regeringen utlovar för hela satsningen är dock så knappa att det blir svårt att se att landsbygdens hotfulla trender kommer att rubbas.
De enligt min mening viktigaste bristerna i proposition 2017/18:179 är i korthet:
Utan kraftfulla satsningar på infrastrukturen är det omöjligt att skapa en ny Sverigekarta!