Kärleken till stora motorer
12 juli, 2018
Lyssna eller ladda ner det inlästa reportaget:
Farten i blodet.Barndomen var till stor del raggarträffar och biltävlingar, och som elvaåring började Angelica Larsson köra själv. Nu tävlar hon i dragracing – precis som mamma Annica. Pappa Lollo är mekaniker.
Lars-Olov ”Lollo” Larsson smekte mjukt ner bromspedalen på sin hemmabyggda hot rod och gled in vid vägkanten hemma i Mora. I det lilla baksätet satt frun Annica Larsson på mittplatsen. I passagerarsätet fram huserade några månader gamla bebisen Angelica i en bakåtvänd bilbarnstol. För att göra det bekvämt för den lilla spändes hennes bilbälte upp när de stod still.
Lollo lutade sig ut och småpratade med några gamla raggarkompisar. 355-motorn med sina 500 hästkrafter tuggade på tomgång. När det blev dags att åka vidare var det någon som kommenterade hur det egentligen var med kompressionen, hur det stod till med pulvret under huven.
Något väcktes till liv hos Lollo. Som nybliven och ansvarstagande småbarnsfarsa hade han förändrats en smula under vintern. Det fanns annat i livet än meckande i garaget och raggarrundor i Mora. Han smålog för sig själv. Han skulle minsann visa polarna att han inte blivit någon trist Svensson.
Angelica har en förmåga att koppla bort strul med bilen, precis som när hon sitter bakom ratten inför en start. ”Jag rensar tankarna. Är helt tom. Om någon frågar vad ett plus ett är kan jag inte svara.” Foto: David Lundmark
Utan att riktigt tänka och utan att förvarna Annica i baksätet rullade han fram en bit och tryckte gaspedalen i botten för att vissa grabbarna hur mycket som fanns under motorhuven.
Vad Lollo glömt var att spänna fast Angelica i bilbarnstolen. Den häftiga accelerationen gjorde att hon flög ut från bilbarnstolen, slog en volt genom luften, nuddade det låga taket innan hon landade i mamma Annicas knä i baksätet.
– Jag vågar inte ens tänka på vad som hänt om det varit en cabriolet, säger Lollo.
– Då stod han inte högt i kurs, minns Annica.
Dottern Angelica, som nu är 22 år, ler. Själv har hon inget minne från händelsen men hon förstår att hon fått kärleken till jänkare och stora motorer med blodet. Som den gången Angelica skulle flyga för första gången, en semesterresa till Kanarieöarna. Mamma och pappa hade berättat att det kunde suga i magen när flygplanet accelererade. Angelica väntade spänt på att den där känsla skulle infinna sig. När föräldrarna förklarade att de redan startat och var upp i luften började hon gråta. Det var inte alls som hon hade tänkt sig.
– Jag var inte många år men jag minns att jag var besviken.
Jag hade extrem otur förra året. Bilen strulade hela tiden.”
Angelica Larsson.
Så länge Angelica kan minnas har hon följt med mamma och pappa på raggarträffar och biltävlingar runt om i Sverige. Vid elva års ålder var det dags att själv börja köra. Barnen hon växt upp och lekt med runt racerbanorna blev nu hennes motståndare i juniorklasserna. När det blev dags för gymnasiet var valet enkelt. I Tierp där Sveriges största dragracingarena ligger fanns ett motorsportgymnasium med inriktning mot dragracing. Angelica tvekade inte.
– Jag är enda tjejen i Europa som gått den utbildningen, säger hon.
Nu är hon tillbaks i Tierp med föräldrarna. Den stora Scaniahusbussen står uppställd en bit från arenan. I fjärran hörs vrålet från dragracerbilar med tusentals hästkrafter.
Lollo häller upp en kopp kaffe, sträcker på sig och tar sig en munk. Det är fredag, han är ledig och kan se fram emot en hel helg med motorsport. Till vardags jobbar han med underhåll på Moraknivs fabrik i Mora där han även är IF Metall-klubbens ordförande. Också Angelica tjänar sitt uppehälle på Morakniv när hon inte sitter försjunken i studier – hon läser till förskolelärare på distans.
Annica och Lollo med Angelica som liten. Foto: David Lundmark
Mamma Annica sitter i en campingstol och sneglar bort mot sin stolthet. En röd Ford Falcon från 1963 med en motor på lite drygt 700 hästar. Bilen har tjänat henne väl under många år. Licens för att tävla skaffade hon redan i slutet på 80-talet.
– Men jämfört med Angelicas är det en bebisbil.
Hon syftar på dotterns Ford Fairlane som står bredvid. Också den från 1963. Angelicas kärra har hela 860 hästkrafter.
– Men det går att klämma ut runt 900 hästar, säger Lollo.
Själv tävlar han inte alls, för mycket nerver. Han är i stället mekaniker i familjens eget racingstall Team Fordever racing. Säsongen 2017 hade han mycket att göra. Växellådan i Angelicas bil plockades ut i sju av åtta tävlingar.
– Jag hade extrem otur förra året. Bilen strulade hela tiden, säger Angelica.
Det är här vi träffar många vänner och bekanta. I år ska vi försöka komma iväg på några raggar-träffar också.”
Lars-Olov ”Lollo” Larsson.
Bättre gick det för Annica. Hon blev totalsegrare i Super gas, en av klasserna inom dragracing. I Super gas, där både mor och dotter Larsson tävlar, handlar det om att köra 402 meter och komma så nära tiden 9:90 sekunder som möjligt. Bilarna kommer upp i farter över 200 kilometer i timmen på den korta sträckan.
– Det var skönt att sätta alla ”trottlare” på plats.
Med trottlare menar Annica bilar där inflöde av bränsle och luft till motorn styrs av en dator. Förarna kan då med automatik styra bilen för att den så optimalt som möjligt kommer nära tiden 9:90 sekunder.
Angelica och Annica fnyser åt tekniken. Som de själva vägrar använda. I stället är det Lollo som med hjälp av plattor som förs in i förgasaren försöker hitta en optimal blandning av bränsle och luft. Sedan ställer det också stora krav på förarna och deras egen känsla.
Angelicas bil är egentligen lite för snabb för Super gas, den behöver strypas ner en hel sekund för att det inte ska gå för fort. Det är en av anledningarna till att Angelica kommer att växla upp till den snabbare klassen Street under den här säsongen. Där gäller det att hålla sig till tiden 8:60 sekunder.
Den högre farten är inget som skrämmer henne, farten är snarare drivkraften i tävlandet.
– Det går inte att beskriva ruset jag känner.
Inför årets säsongstart var det stressigt i garaget utanför Mora. Beställda delar från USA var försenade. Ett fel i bakaxeln på Angelicas Ford upptäcktes också. ”Jag är van, det är alltid något som jävlas”, säger Lollo. Foto: David Lundmark
Att byta till dragster i värstingkategorin Top fuel är inget som riktigt lockar. Däremot finns en klass som heter Pro modified där bilarna fortfarande ser ut som riktiga bilar – om än med stora variationer.
– Drömmen är att någon gång kunna köra i Pro modified, säger Angelica.
Utmaningen är finansieringen. Bilar med större motorer och effekt innebär högre kostnader. Team fordever racing har flera sponsorer som hjälper till men det räcker inte till för att betala alla omkostnader. Familjen Larsson lägger en stor del av familjebudgeten på racingintresset.
– Samtidigt är det här vi träffar många vänner och bekanta. I år ska vi försöka komma iväg på några raggarträffar också, säger Lollo.
Fotnot: I säsongens första tävling på hemmabanan i Orsa kom både Angelica och Annica tvåa i finalen i sina respektive klasser Street och Super gas.
Foto: TT Nyhetsbyrån
Korta sträckor – höga hastigheter
Dragracing kommer från USA och körs med olika typer av fordon. Den första svenska tävlingen kördes i Anderstorp 1968. I dag finns banor i bland annat -Piteå, Mantorp och Tierp, där EM-tävlingar kördes i början av juni.
Det finns mängder av klasser med olika regelverk. Ofta handlar det om att köra en fjärdedels engelsk mil (402,336 meter) så fort som möjligt. I vissa klasser handlar det i stället om att köra så nära en viss tid som möjligt.
Värstingklassen är Top fuel dragster, som körs i över 500 kilometer i timmen.
Läs mer: DA rekommenderar | Reportage
