”Det är hysch-hysch när någon tar livet av sig”

”Han svarade inte. Då körde jag dit.”

Barney hittade sin arbetskamrat död i hemmet. Nu träffas han, Håkan och Nicklas för att prata om det som hände två av deras arbetskamrater.

Från vänster: Håkan Carlsson, 62 år. GS-fackets ordförande på Derome. Anställd sedan 2001.

Nicklas Thörnberg, 52 år. Arbetsledare på Derome såg. Anställd sedan 1988.

Barney Johansson, 42 år. Tidigare sågare på Derome såg, numera slipare. ­Anställd sedan 2005. 

Nicklas: Med Kjell var allting lite knepigt. Han var vrång i slutet på den där veckan, men det är vi ju alla ibland. På måndagen visade det sig att han i stort sett åkt hem på torsdagskvällen och gjort det. Sedan var det bara otur att det var Barney som hittade honom.

– Vad vi förstått skedde det antingen på torsdagen eller på fredagen. Ingen var där och hälsade på honom på hela helgen. Han skulle arbeta det tidiga skiftet på måndagen, samma skift som Barney.

Håkan: Han kom väl aldrig någonsin för sent? Knappt varit sjuk en gång. Därför var det så märkligt när han inte kom på morgonen.

Nicklas: Och när han inte dök upp så ringde Barney till honom.

Barney: Men han svarade inte. Då körde jag dit. Skitkul att få väcka honom när han äntligen försov sig, tyckte jag. Det tog som mest fem minuter. Han bodde inte långt bort.

– Det var tänt i stugan och jag såg hur det glittrade från tv-n. Först knackade jag på dörren, sedan bankade jag på fönstret – då började det bli lite kusligt, så hårt kan ingen sova – och sedan tittade jag in genom köksfönstret och då såg jag honom i rummet innanför.

– Stugan är bara hundra meter ifrån vägen, men när jag stod där blev det rätt så ensamt. Jag såg honom genom fönstret. Men de svarade fan inte på SOS-alarm. Jag ringde hur länge som helst. Så ringde jag en gång till och då svarade de till slut.

– Dörren var låst. Jag tror att polisen, eller de på ettetttvå, sa att jag inte skulle göra någonting. Bara vänta. Sedan tror jag att jag ringde dig?

Nicklas: Jag hörde på Barney att han var uppjagad, och att det var kris. Men du sa inget direkt, utan först efter en stund förstod jag vad som hade hänt.

Barney: Jag tyckte att det tog en jävla tid – polisen körde kanske fort som fasen, det vet inte jag – men det kändes som en evighet.

– Inte en käft någonstans, inte svinkallt men kolsvart. Och skogen tätt inpå huset. Fast bilvägen var så nära var det som att stå mitt ute i skogen i innersta Norrland.

– Polisen sa till mig att jag inte fick komma nära, och det hade jag inget större behov av heller. Jag åkte tillbaka till jobbet när de kom.

– Ni frågade jättemånga gånger om jag verkligen skulle fortsätta jobba, och det tyckte jag var en bra idé. Men efter någon timme började jag må jävligt dåligt. Ni var noga med att jag inte skulle vara ensam.

Håkan: Det är inte alltid säkert att det bästa är att åka hem.

Barney: Jag var kvar på jobbet någon timme, sedan åkte jag hem och la mig.

* * * * *

Håkan: Jag var där några veckor ­innan och hjälpte honom med elen, kanske en månad innan? Han var stressad så in i helvete.

– Jag hade varit där några gånger tidigare och ordnat saker. Det var något år sedan sist och en dag sa han ”nu måste du komma, det är jättebråttom”.

– Han hade lagt fram två klammer, fyra skruv och borr. Kaffe var det inte tal om. Vi satte upp en ytterlampa och ett eluttag. Det var som att han skulle göra klart allt innan …

Barney: Han hade köpt ny bil och Sven-Olof hade köpt en ny traktor. Så när någon säger att de ska köpa ny bil, då ska man kanske fråga: ”Hur mår du egentligen?”

Nicklas: Det har blivit en snackis på jobbet. Ingen vågar köpa något nytt. Kjell hade precis hämtat ut bilen, en ny Golf, och sedan hände detta två veckor senare.

– Sven-Olof tog livet av sig på semestern, sista dagen innan vi skulle börja såga. Vi hade varit lediga och så hände det.

Barney: Kjell pratade bara någon vecka innan om hur skönt det var att åka hem och grilla och dricka en öl. Men kanske inte just den veckan? Det minns jag inte.

– Han visade inget över huvud taget, inte någonting alls. Jag kommer inte ihåg, men han måste ha ätit pizza på torsdagskvällen?

Nicklas: Han åt med mätaren, men han åt inte upp. Han var irriterad över någonting, sa mätaren. Han slängde halva pizzan. Han var arg. Han sa ”nu ska jag fan inte ha mer” och så slängde han ­pizzan och gick ut och körde timmertrucken. Det var det sista som mätaren såg av Kjell.

– Jag brukar alltid ha kontakt med den som kör timmertrucken vid tre­tiden på eftermiddagen, och det var lika­dant den här dagen. Men jag märkte ingen skillnad mot hur han brukade vara.

– Efteråt är det klart att det var nedstämt på sågen. Alla ställde sig frågan vad man hade gjort för fel. De tankarna kom.

Håkan: Det var ett samtalsämne rätt länge efteråt. Man behövde analysera. Varför och hur? Och så började spekulationerna komma i gång.

– Någon tyckte att han hade varit på ett särskilt sätt, men det var mycket efterhandskonstruktioner. Man läser in saker som egentligen kanske inte har haft någon betydelse.

– Men det är klart, att han slängde pizzan och att han var väldigt stressad när vi installerade elen är ett faktum. Jag kan tänka … kunde jag sett något?

– Ingen av oss hade en jättenära relation med Kjell. Vi kände honom via jobbet. Du umgicks väl inte heller med honom privat?

Nicklas: Jo, vi var ute och fiskade. Han var jädrigt duktig fiskare. Hummerfisket var stort för honom. Men det var jag inte med på så ofta, för det var fram på hösten när det var kallt och blåsigt.

– Vi hade lite sådana grejer för oss. Vi var nära. På sågen var jag väl den …

Barney: Du var den som stod honom närmast.

Nicklas: Så var det. Jag kände att det var jävligt tråkigt när han dog. Det var tungt den första veckan. Man frågade sig, som jag sa, om man hade gjort något fel. Men jag tror inte det.

* * * * *

Håkan: Pratade ni om det hemma? Du och din fru?

Nicklas: Kjell var ju hemma hos mig ibland. Så min fru visste vem han var. Även mina barn visste vem han var.

– Det är klart att barnen frågade just när det hade hänt. Men det är så det kan bli. De var inte så stora då.

– Vi pratade om det, men jag gjorde ingen stor sak av det.

Barney: Jag trodde inte att det skulle behövas, men det var rätt skönt att få prata av sig.

– Det var nog mest att jag kände mig så ensam där ute i skogen när jag ­hittade honom. Det fanns ingenting att göra, bara stå där som en stubbe och titta.

– Just det att räkna ut vilket jag skulle göra först. Skulle jag ringa och tala om varför jag inte kom tillbaka? Eller skulle jag ringa till Nicke och tala om vad som hade hänt?

– Eller skulle jag ringa … jag ­menar han var ju helt klart död. Så det var egentligen ingen nytta att ringa någon ambulans.

– Derome såg ligger där borta, stort och brötigt, och mellan sågen och ­stugan går en väg där det alltid passerar bilar. Men vid stugan var det helt tyst. Inte en bil passerade, ingenting.

– Och det var jävligt mörkt, det var det. Klockan var fem, eller tio i fem.

* * * * *

Vi skojar mycket om Kjell, om hans idéer och hans uttryck. Men vi pratar inte jättemycket om att han tog livet av sig och varför.

Niklas

Nicklas: På Sven-Olof märkte man ingenting heller. Det var semester. Vi skulle börja såga på måndagen och så tog han livet av sig på fredagen. Ingen vet egentligen varför.

Barney: Jag undrar … för sista veckan innan semestern satt han i lunchrummet när jag gick förbi och så pratade han om traktorn … men jag hann inte prata… det är ju så det är … men jag undrar ju och har undrat sedan dess om det var något … som gnagde i honom.

Nicklas: De letade länge efter honom. De visste inte var han hade blivit av. Jag tror att en granne hittade honom sittande mot ett träd i skogen.

Barney: Jag vet att när jag gick på Munka­gårdsskolan, så tog en på grannhusets elevhem livet av sig.

Håkan: Och så min granne, hans fru hittade honom i garaget. Precis nybyggt hus, allting var jättefint.

Nicklas: Vi hade ju en på verkstan också.

Håkan: Det stämmer. Han hade slutat hos oss då. Men det hade börjat ordna upp sig för honom och han hade hittat sin roll på det nya jobbet.

– Så går han och hänger sig. Det hade börjat fungera för honom … och så händer det här … fan vad många vi känner.

Barney: Jag tror det var farsan som sa det. Han är inte så jävla djupsinnig, men han sa ”tänk så jävla dåligt de måste må för att tycka att jorden blir bättre utan dem”.

* * * * *

Nicklas: Vi skojar mycket om Kjell, om hans idéer och hans uttryck. Men vi pratar inte jättemycket om att han tog livet av sig och varför, det är nästan uttjatat.

Barney: Det kommer ju inget svar …

Nicklas: Nej.

Håkan: Även om han var lite speciell, säger vi sällan något negativt om
honom. Han var pliktmedveten och trogen, han var ingen elak människa och skadade ingen.

– Han blev så arg en gång när man ­inte lyckades fixa kantverket. Då började han gråta. Han tyckte inte att det lagades tillräckligt snabbt. Han var så stressad att tårarna kom.

– Kjell var väldigt produktions­medveten. Han kom till och med ­tidigare till jobbet för att starta upp ­maskinerna utan att få betalt för det. Han var där en halvtimme innan, eller kanske till och med en timme.

Barney:  Så arg han blev på mig en gång. När han sågade och någon ringde in, lyfte han alltid på telefonen och la på igen direkt.

– En gång när han ringde in för att fråga varför sågen stod still, gjorde jag likadant och slängde luren i örat på honom. Och gud vad arg han blev.

– Jag vet inte … men om vi hade fått gå på begravningen hade kanske detta varit avslutat.

Nicklas: Vi fick inte veta någonting. Det var locket på.

Barney: Det är vad som är lite synd, att det är hysch-hysch när någon tar livet av sig.

Nicklas: Vi hade en insamling, det minns jag. Vi satte upp en lista på ­anslagstavlan på sågen. Det var rätt många som ville bidra. Timmerbilschaufförer och alla möjliga skulle vara med och lägga till den där insamlingen. Jag kommer inte ihåg vad pengarna gick till, det var något arbete mot någon sjukdom.

– På ett vis blev det avslutet som vi fick, att vi satte upp den där listan på s­ågen.