Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Länge leve byfilosoferna!

13 juli, 2018

Skrivet av

Anneli Jordahl är författare.

Krönika Politikerna har tappat nerven som gör det knepiga glasklart.

”Den där bussföraren tycker om att köra över katter.”

Jag sitter i busskuren och ser att bussen till pendeltåget svänger in på min gata. Kvinnan bredvid mig på bänken bor i trappuppgången intill min. Nästa morgon när himlen är svartprickig av skränande kajor säger hon stillsamt: ”Vi vet var skator bygger bo. Men var bor kajorna?”

En annan hade sagt att det är hemskt att två katter blivit överkörda av bussen. Men det är under hennes värdighet. Det vanliga småpratet för inte hon.

Jag kallar henne byfilosofen.

Vissa använder ordet förklenande. Inte jag. Byfilosoferna förhöjer vardagen med kärnfulla tankar. De säger den råa sanningen, på ett klurigt vis. Grannen bryter lite vagt på finska. Ibland är det roligt att generalisera över folkslag så att hästarna skenar. Jag hävdar att finländare är mer filosofer än svenskar.

Jag tänker på en intervju Sara Lidman gjorde i boken Gruva. Gruvarbetarna i Kiruna och Svappavaara berättade anonymt för henne om missförhållandena på arbetsplatsen. Smutsen, bullret och värken. En av männen säger: ”… om två timmar ska du till jobbet … om fem år är du döv … om tie känner ingen igen dig …”

Formulerar sig så att en författare avundas. Så talar en byfilosof.
Boken kom ut 1968 och året efter utbröt den stora gruvstrejken i Kiruna. Byfilosofen lyckas komma åt just den där nerven som gör att det knepiga blir glasklart. Politikerna har tappat allt det byfilosofiska, de borde verkligen fila på det i valspurten. Palme hade det. Tage Danielsson. Och Ulf Lundell, definitivt.

Han sitter på sin Skånegård och håller koll på vädret, fåglarna och världspolitiken. Jag läser hans över 600-sidiga Vardagar. Det blir som ett gift. Han funderar precis som jag var all el ska tas från ifall vi ska gå över till elbilar och elcyklar. Om elen är smutsig, hur bra är den då? Jag tänker på när jag själv bodde i en sörmländsk by i en träkåk. De där regnfattiga åren då elkostnaderna blev horribla. Jag har varit med om många elransoneringar i mitt 58-åriga liv. Varför ställer inte journalisterna denna väsentliga fråga till politikerna?

Det är här, i detta tomrum, som byfilosofen träder in.

Häromdagen i tunnelbanan på färd mot Stockholms södra orter klev det på en ung tjej som var hemlös. Hon var arton år och fick mig att dra i alla fickor och vända ut och in på plånboken. Så gick hon besviket förbi.

Då lutade sig en kvinna i mogen ålder fram mot mig och sa: ”Kan du begripa varför de tryckte upp alla dessa nya sedlar när vi går mot ett kontantfritt samhälle?”

En sann byfilosof talade.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Morfar hade stått på skogens sida

Morfar hade stått på skogens sida

Där granarna planterats i sina täta rader kan inget annat växa, skriver Anneli Jordahl.

Skulle Boden bota min resångest?

Den värsta resfebern lugnas av ett nattåg mot Norrland, skriver Anneli Jordahl.

”I stället för c-ordet – låt oss prata om sexkurvan”

Varje gång jag hör c-ordet nämnas på nyheterna tänker jag säga klitorisollon högt, skriver författare Anneli Jordahl.

Det här borde väl alla chefer fatta

Att ha lite kul på jobbet gynnar inte bara tjänstemän, skriver Anneli Jordahl.

Skulle spelningen göra mig ung igen?

Några håller fast vid det ungdomliga, andra har släppt fram tanten och farbrodern, skriver Anneli Jordahl.

Med tåg – och tid – genom Europa

Anneli Jordahl: När maken föreslog fjällvandrarryggsäck slog jag bakut. Jag ville anlända till en ny stad med stil.

Du går inte ensam

Det där att en författare har satt ord på läsarens eget liv och arbete kan ge en självförtroende, skriver Anneli Jordahl.

När börjar Putin sticka?

När börjar Putin sticka?

”I Chiles huvudstad Santiago samlas män för att gå kurser i stickning.” Anneli Jordahl skriver om att bryta påtvingade könsroller.

Att håna någons hem är inte ok

”’Sveriges fulaste stad’ är utsedd. Men vilka är det som har gjort det?” Författaren Anneli Jordahl reagerar på att det nästan alltid är arbetarstäder som utnämns till något nedsättande.

Ungdomarna som inte räknas

Att bo i ytterområden och vara ung är att behöva räkna med att inte få hjälp, skriver författaren Anneli Jordahl.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Samhall­anställda känner sig svikna av facket

År efter år betalar medlemmarna in pengar till facket. Men när jobbet gör dem sjuka finns ingen där. Samhalls vittnen berättar hur fackförbunden slutat agera i arbetsmiljöfrågor.

”Jag är så arg på att facket inte agerar”

Magnus hade det så stressigt på jobbet att han inte orkade längre. Då blev sambon Catharina svårt sjuk i Covid. Nu kämpar de för att komma vidare.

De utsatta på Samhall behöver fackets stöd

Anställda på Samhall vittnar om att fackförbunden gör för lite för att hjälpa dem. Som en röd tråd i berättelserna från Samhallgolvet kommer facket in, fackets svek, skriver DA:s Elinor Torp.

Marie Nilsson, IF Metall: Vi slänger inte ut någon

Vi måste ta till oss av kritiken, säger IF Metalls ordförande Marie Nilsson om den besvikelse på facket som anställda på Samhall gett uttryck för.

Skapa ett Samhallfack

Alltför många Samhallarbetare far illa. Det är en politisk skandal men också en facklig, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.