Länge leve byfilosoferna!
13 juli, 2018
Anneli Jordahl är författare.
Krönika Politikerna har tappat nerven som gör det knepiga glasklart.
”Den där bussföraren tycker om att köra över katter.”
Jag sitter i busskuren och ser att bussen till pendeltåget svänger in på min gata. Kvinnan bredvid mig på bänken bor i trappuppgången intill min. Nästa morgon när himlen är svartprickig av skränande kajor säger hon stillsamt: ”Vi vet var skator bygger bo. Men var bor kajorna?”
En annan hade sagt att det är hemskt att två katter blivit överkörda av bussen. Men det är under hennes värdighet. Det vanliga småpratet för inte hon.
Jag kallar henne byfilosofen.
Vissa använder ordet förklenande. Inte jag. Byfilosoferna förhöjer vardagen med kärnfulla tankar. De säger den råa sanningen, på ett klurigt vis. Grannen bryter lite vagt på finska. Ibland är det roligt att generalisera över folkslag så att hästarna skenar. Jag hävdar att finländare är mer filosofer än svenskar.
Jag tänker på en intervju Sara Lidman gjorde i boken Gruva. Gruvarbetarna i Kiruna och Svappavaara berättade anonymt för henne om missförhållandena på arbetsplatsen. Smutsen, bullret och värken. En av männen säger: ”… om två timmar ska du till jobbet … om fem år är du döv … om tie känner ingen igen dig …”
Formulerar sig så att en författare avundas. Så talar en byfilosof.
Boken kom ut 1968 och året efter utbröt den stora gruvstrejken i Kiruna. Byfilosofen lyckas komma åt just den där nerven som gör att det knepiga blir glasklart. Politikerna har tappat allt det byfilosofiska, de borde verkligen fila på det i valspurten. Palme hade det. Tage Danielsson. Och Ulf Lundell, definitivt.
Han sitter på sin Skånegård och håller koll på vädret, fåglarna och världspolitiken. Jag läser hans över 600-sidiga Vardagar. Det blir som ett gift. Han funderar precis som jag var all el ska tas från ifall vi ska gå över till elbilar och elcyklar. Om elen är smutsig, hur bra är den då? Jag tänker på när jag själv bodde i en sörmländsk by i en träkåk. De där regnfattiga åren då elkostnaderna blev horribla. Jag har varit med om många elransoneringar i mitt 58-åriga liv. Varför ställer inte journalisterna denna väsentliga fråga till politikerna?
Det är här, i detta tomrum, som byfilosofen träder in.
Häromdagen i tunnelbanan på färd mot Stockholms södra orter klev det på en ung tjej som var hemlös. Hon var arton år och fick mig att dra i alla fickor och vända ut och in på plånboken. Så gick hon besviket förbi.
Då lutade sig en kvinna i mogen ålder fram mot mig och sa: ”Kan du begripa varför de tryckte upp alla dessa nya sedlar när vi går mot ett kontantfritt samhälle?”
En sann byfilosof talade.
