Spökstäderna fylls med paket
I centrumen byts affärerna ut mot mäklarkontor och boxar där vi hämtar våra varor, skriver författaren Anneli Jordahl.
Att håna någons hem är inte ok
16 november, 2018
Skrivet av Anneli Jordahl
Krönika ”’Sveriges fulaste stad’ är utsedd. Men vilka är det som har gjort det?” Författaren Anneli Jordahl reagerar på att det nästan alltid är arbetarstäder som utnämns till något nedsättande.
För 13 år sedan flyttade jag från Stockholm. Att bli stående i vägkorsningen Götgatan/Folkungagatan på Södermalm en grå januarieftermiddag blev för mig sinnebilden av depression. Allt var fult. Folk var tvära och jäktade.
Aldrig hade jag bott så vackert som i den sörmländska byn dit jag flyttat. När jag gjorde ärenden i Katrineholm hörde jag folk skämta lite sårat att staden utnämnts till ”Sveriges tråkigaste”. Det satt som en tagg hos invånarna, särskilt hos de unga. Mycket snart blev jag själv förolämpad av påståendet. Platsen där man bor blir en del av ens självbild.
Typiskt att det nästan alltid är arbetarstäder som utnämns till något nedsättande. För ett tag sedan var det Borlänges tur att mobbas som ”fulast”, efter en webbomröstning av föreningen Arkitektupproret. Vilken arrogans! Människor som sällan hörs och syns i storstadsmedierna och i public service – där de kan få möjlighet att ge sin syn på saken – ska nu behöva leva med den smockan.
Som tur var gick musikern, före detta Mando Diao-medlemmen, och Borlängebon Gustaf Norén ut och röt. Den här typen av rangordning är ett farligt sätt att tänka, sa han till Dala-Demokraten. Han menar att föraktet glider över till att handla om ortsbefolkningen, eftersom ”byggnader och människor hör ihop”. Själv tröttnade han på Stockholm och återvände till barndomsstaden.
Alla som bor i innerstädernas våningar med stuckatur borde hålla sig för goda för att håna andra för adressen de bor på. För det mesta har de inte ens besökt platserna.
Ja, vem bestämmer vad som är snyggt? Jag tänker på det när jag läser Alexandra Pascalidous intervjubok Mammorna. Tjugo mammor som bor i storstädernas ytterområden berättar om sina liv. De har det tufft på många sätt, inte minst ekonomiskt. De gör allt de förmår för sina barn, men våldet rår de inte på. Flera av dem har förlorat en son i dödsskjutningar. Det svenska rättssamhället har mammorna slutat tro på.
Jag slukar bokens röster och levnadsöden. Kvinnorna är alla överens om att de aldrig skulle flytta från ”Orten”. De trivs i Alby utanför Stockholm eller i Kronogården i Trollhättan. De känner sig hemma, folk är bussiga och hjälpsamma. I stark kontrast till medierna där deras hemmiljöer stämplats som ”no-go-zones”.
Alla som bor i innerstädernas våningar med stuckatur borde hålla sig för goda för att håna andra för adressen de bor på. För det mesta har de inte ens besökt platserna. Det skulle inte förvåna mig om många av de fördomsfulla bor något stenkast från korsningen Götgatan/Folkungagatan. Rakryggade korsar de gatan, övertygade om att ingen skulle utse just deras kvarter som ovärdigt att bo i.
Hemmablinda och självgoda sänker de andra människors självkänsla. Hoppas fler än Borlänges popstjärna får möjlighet att bita tillbaka.
Anneli Jordahl är författare.
I Tyskland rev britterna och amerikanerna städernas centrala delar på 40-talet och tyskarna byggde upp dem igen på femtiotalet. I Sverige rev svenskarna själva på 50- och 60-talen och byggde nytt sedan. Därför likheten mellan svenska städer och tyska bombade dito!
Gustaf Norén bodde i en fin lägenhet i en fin gammal del av Stockholm. Varför bosatte han sig där? Kan det ha varit för att det var … fint? Varför ska inte vanligt folk också få bo fint? Är det odemokratiskt och farligt att vilja det?
Som återvändare valde Norén inte att bosätta sig bland den betong och asfalt han så hyllar. Nej, flyttlasset gick till en villa på behörigt avstånd från Borlänge bland prunkande grönska och med betagande kilometervid vy över älven.
Själv bor jag i den norrländska, ”arbetarstaden” Sundsvall. Samma stad som utsågs till Sveriges vackraste i en omröstning av Arkitekturupproret. Hur går det ihop med Anneli Jordahls resonemang egentligen?
Jordahls hela argumentation är svag och oärlig. Trist.
För övrigt bor Sveriges arkitekter till övervägande del i förmodernistiska hus. Någon undersökning har inte gjorts på vart kommunpamparna eller byggentreprenörerna bor, men vi kan nog vara extremt säkra på att det inte är i nån betongbunker i resterna av centrala Borlänge i alla fall.
Ingen hånar någons hem. Det är detta århundradets fyrkantiga, enformiga, likartade, gråa, trista arkitektur som kritiseras och den växer fram överallt i vårt land, även i Stockholm. Fråga istället varför mammorna som bor i storstädernas ytterområden inte är värda lika vacker arkitektur som de som bor i innerstäderna. Fråga varför man fortfarande har samma otrygga, segregerande stadsplanering som under miljonprogrammets era. Det är inga stora förändringar som krävs för att göra vackra städer och trygga miljöer. Småskaliga, slutna kvarter med mysiga innergårdar, varierande höjd på husen, brutna tak, fasadindelningar, varma färger, symmetri och harmoni. Vi måste komma bort från modernismens människofientliga ideologi och gå vidare.
Snälla rara Annelie Jordal! Du har komplett missuppfattat alltsammans. Facebookgruppen Arkitekturupproret organiserade ingen omröstning om de fulaste eller fattigaste människorna som du tycks tro, utan de fulaste och mest människofientliga miljöerna och husen i Sverige, miljöer vi inte tycker några människor ska behöva bo i! Folk i hela landet var med och röstade. De som röstade på Borlänge var naturligtvis folk som varit länge eller bott i stan, för annars vet man ju inte hur det ser ut där. Så överklassen i Stockholms stuckaturvåningar är sannolikt helt oskyldiga till att Borlänge vann. Själv röstade jag på Umeå pga att jag bott där och sen dess sett situationen bli ännu värre. Så gå ut och försök fånga förrädarna i Borlänge som enligt dig hängde ut sin egen stad, för det var sannolikt det som hände!
Funktionalismen tog tag i något som saknades. Den släppte in ljus och hygien, funktionellt planerade och vackert formgivna byggnader. Lika lite som den gamla 1800-tals arkitekturen bara byggde vackra hus är det med funktionalismen som Arkitektupproret ondgör sig över. De anser att det bara ska finnas vackra hus. Precis så tycker jag också. Vackra hus i en vackert planerad stad eller på landsbygden. Översittarna som ser på andras städer eller boenden och dömer gör inget gott. Däremot de arkitekter och stadsplanerare som skapar livsmiljöer i miljömässig hållbarhet, med goda estetiska ansatser, för alla människors lika berättigande till en god bostad och så vidare. Om det är Arkitektupprorets syfte är det bara bra. Men är det syftet?