”Jag ville ut på gatorna och föra liv”
Möt sångaren och aktivisten Anne Feeney. Inspiration hittar hon bland vanligt folk, sin farfar – och Joe Hill. I dagarna är det 100 år sedan arbetargrabben från Gävle avrättades i USA.
Hon befriar Karlfeldt
2 november, 2018
Skrivet av Harald Gatu
Tonsatta dikter.Sångerskan Anna Ihlis gav sig på det svåra. Att ge nytt liv åt den storvulna och pompösa nationalskalden Erik Axel Karlfeldt.
Anna Ihlis
Född 1982 i Gagnef. Sångerska, textförfattare och kompositör som debuterade med albumet I stay awake … Good morning 2010. Nya albumet är hennes fjärde. Hon tvekade länge över att tonsätta Karlfeldts dikter.
Till DN har hon sagt att ”han hade den bacill i sig som så många män med stor makt verkar få. Men när jag förstod att det också fanns en helt annan karaktär inom honom
än den uppblåst manliga så tog jag det på största allvar att rättfärdiga den poesi som också fanns inom honom”.
I skolan läste vi Karlfeldt. Hans dikter var som att dra i sig malmedel från en ovädrad hembygdsgård. Gubbigt, mossigt, nattståndet. Utanför skolsalen låg ett helt annat landskap än den idealbild som förknippades med bygdens egen Nobelpristagare i litteratur, Erik Axel Karlfeldt. Vi kände inte igen oss.
Karlfeldts Dalarna konstruerades i Stockholm. Ett förskönat hitte-på-landskap. Måhända idealiserat som följd av poetens egen hemlängtan. Men definitivt i samklang med den nationalkonservativa anda som fyllde den tidens punschverandor för hundra år sedan.
Där fruktades det moderna. Där oroades man över industrialismen som rev ner det gamla och lät den framväxande arbetarrörelsens demokratiska jämlikhetsvärderingar slå rot. Mot detta försökte de konservativa fabricera en motbild av flitiga och nöjda bönder med välfyllda lador, raka ryggar och inga krav på allmän rösträtt.
Längtan heter min arvedel
slottet i saknadens dalar.
Sakta ett underligt strängaspel
tonar igenom dess salar.”Dikt från samlingen Fridolins Lustgård och Dalmålningar på rim (1901) som tonsatts av Anna Ihlis.
Karlfeldts poesi går till synes opåverkad genom den dramatiska tid han levde i – en uppslitande rösträttsstrid, storstrejk, bondetåg, världskrig, hungerår, demokratins genombrott. Hans dikter doftar dagg och honung. Den som läser Karlfeldt hör folkvisan. Språket sjunger.
Men bortom solnedgången över det nyhässjade höet skymtar något bräckligt i hans dikter. När han vandrar i den svenska artfloran anar vi det sköra. Längtan och saknad. ”Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda.” Sångerskan Anna Ihlis fångar den Karlfeldt som finns bakom bygdefernissan. Hon, själv uppvuxen i Gagnef i Dalarna, har inget behov av att förstärka några schabloner.
På albumet Avskedet 1864–2018 närmar hon sig Karlfeldt på sitt eget sätt. Som om hon vore en Joni Mitchell, Laura Nyro eller en Cat Power. Hon finner det ömtåliga i hans dikter och tar dem ut ur de inpyrda, nationalkonservativa salongerna och låter orden tumla runt i sommarängen under de bleka stjärnorna.
Som sagt, i skolan läste vi Karlfeldt. Om han ändå hade kommit i Anna Ihlis sällskap.
Erik Axel Karlfeldt
Föddes 1864 i Karlbo utanför Avesta.
Diktare som blev ständig sekreterare i Svenska Akademien där han såg till att välja in den första kvinnliga ledamoten, Selma Lagerlöf.
Karlfeldt vägrade ta emot Nobelpriset i litteratur med hänvisning till sin ställning, men tilldelades priset efter sin död 1931.
