Industriarbetarnas tidning
7 december, 2018
Skrivet av Pontus Ohlin
Nostaligi Många prylar man har skulle man inte ens få en spänn för. Men för en själv kan de ju vara närmast ovärderliga. DA:s Pontus Ohlin rotar fram sju grejer som får honom att tänka på sin …
Den här kantstötta lilla porslinstallriken målade hon på en kurs någon gång. Kan få mig att tänka på alltifrån julknäck och stuvade makaroner till domherrar och Cliff Barnes. Förvarar den längst in i ett skåp.
Hon brukade klippa mig. Mig och många andra. Ja, mormor drev en frisersalong i Avesta, och decennier
senare skulle jag upptäcka salongens neonskylt och delar av dess interiör inne på ett kafé med uttalat femtiotalstema. Den här saxen, den är hon.
En fotbollsmedalj som han vann i sin ungdom. Glömmer aldrig hur nöjd han var när han bänkade sig framför Tipsextra, då åkte Bridge-karamellerna fram. Eller när han berättade om gamla tider. Som när han sa upp sig från en sulfatfabrik i Hälsingland för ett byggjobb i Dalarna. Från en dag till en annan hade han därmed fördubblat sin timlön – från 60 öre till en krona och 20 öre. ”Det var mycket då, må du tro!”
En sjuttiotalssommar gjorde vi som Fideli och Hampus, hon och jag. Ja, som barnen i tv-serien Den vita stenen, som ni kanske minns. Utförde man ett uppdrag åt den andre fick man den här stenen. Inget märkvärdigt. Om jag hojade till Konsum och handlade, så fick jag den. Och om hon lät mig ta en glasspinne ifrån frysboxen, så fick hon den. Typ.
Som liten pojk fick han sin ena arm skjuten i slamsor. Vådaskott. Amputation. Men livet gick vidare, och med en arm och ett lappländskt jävlaranamma skulle han långt senare lära barnbarn hur man minsann både bygger vindskydd och klyver ved. Och så täljde han den här kåsan till mig – för hand. En hand.
Smeden som hon brukade svarva blev något av Smedjebackens eget signum några år. Lokalpressen rapporterade. Jag minns sportloven – istapparna, snölyktorna och patienserna som upptog halva köksbordet. Men särskilt minns jag doften av bränt trä från hennes lilla verkstad.
Två dörrhandtag, det var det sista han gav mig innan han försvann den där augustinatten. Dem och ett svartvitt fotografi på honom när han var i sin krafts dagar. Jag är säker på att det var hans sätt att säga farväl.
Orden är den gamla Metallordföranden och socialdemokraten Fritjof Ekman som trodde på att alla på en arbetsplats skulle tillhöra samma fack. Men varför, och hur ser det egentligen ut i dag?
Därför blev den internationella metallfederationen IMF ett verktyg för den amerikanska säkerhetstjänsten.
I det här avsnittet får du lära känna Ernst Wigfors, riksdagsmannen och ideologen som var en huvudperson i den socialdemokratiska framgångssagan på 1900-talet.
Hett arbete. Hackås, Jämtland, en julidag 1983. Det är sommar. Om det är varmt ute förtäljer inte bilden, men inne på Hackås Precisionsgjuteri – i gjuteriets hjärta – torde det vara det. Där står i alla fall Bert Olsson och häller flera hundra grader hett och smält aluminium i gipsformar medan kollegan Mikael Eriksson hämtar […]
Lessebo, Småland, en tidig aprildag 1978. Sveriges kung, 31-årige Carl XVI Gustaf, får lära sig konsten att göra papper på traditionellt gammalt vis.
I det här avsnittet berättas historien om en kvinna som haft stor påverkan på historien, men som också valde fel strider och därför fick sitt arbete sopat under mattan för att glömmas bort.
I slutet av 1800-talet strejkade arbetare för att hindra anställning av kvinnor. 2022 blir IF Metall ett feministiskt fackförbund. Vad hände däremellan?
När den svenska arbetarrörelsen växte fram var Ungdomsmarschen hiten nr 1. En sång som då slog både Internationalen och Arbetets söner, och som sjöngs på alla möten.
1968 fick Socialdemokraterna 50,1 procent av rösterna i riksdagsvalet. Men det var knappast tack vare kampanjlåten ”Hej Socialdemokrat!”. Kalle Lind berättar.
Lyssna på Linje 2-sången från kärnkraftsomröstningen 1980. Dagens Arbetes reporter Jonas Nordling har grävt i arkivet – och pratat med linje 2-generalen.
