Flykten från nuet borde få ett slut
Jag kanske aldrig växer upp helt, men det är dags att glänta på dörren till det verkliga livet, skriver frilansskribenten Carl Linnaeus.
KrönikaJag är evigt tacksam att jag kan äta mig mätt.
Jag glider in i ett transliknande tillstånd. Det blir lätt så när jag skriver hårdrocksbok. Under de mörka vintermånaderna är mitt inre en ganska okej plats att befinna sig på. Där har jag min glöd. Den som gör livet värt att leva. Det är för den här glöden som jag jobbar. Kreativitet framför pengar. Just nu har jag råd att betala hyran. Äta mig mätt. Hålla mig varm. För det är jag evigt tacksam.
För ett tag sedan var jag på Malmöfestivalen där jag signerade och sålde en bok som innehöll mina bästa och längsta hårdrocksreportage. Det kom fram en man. Han var lite äldre än jag. Byxorna var beige. Han tummade i min bok. Frågade om den var bra. Annars pratade han mest om sig själv. Om hur fiffig han var som läste om sina favoritartister på internet. Där är nämligen allt gratis. Jag sa att sådana texter oftast är snuttifierade. Den färglöse mannen var en dålig lyssnare. Han fortsatte prata om hur härligt det var att kunna se artister uppträda på festivalen. Gratis. Han verkade triumferande i sin spararglädje. Han köpte ingen bok.
Alla vill ha kultur. Få vill betala för det. Allra minst politiker på högerflanken. De ska nu ge ett par hundra miljoner kronor mindre till kulturlivet. Det gör mig ledsen.
Efter varje gig får jag tjata på arrangören om bensinpengar så att vi kan ta oss hem igen. Det är inte kul.”
Jag har spelat i band i en herrans många år. Det är kul. Det ger mig något. Det verkar ge andra något. Publiken ser åtminstone glad ut när den applåderar. Efter varje gig får jag tjata på arrangören om bensinpengar så att vi kan ta oss hem igen. Det är inte kul. Men jag ska inte klaga. Det finns alltid de som har det värre.
Jag befinner mig i Nashville. På huvudgatan är det ett evigt brus från alla barer som ligger vägg i vägg. Överallt erbjuds det levande musik. Framme vid scenen står det en kopp avsedd för dricks. Det är musikernas enda lön. Samtliga av dem bär pistol efter spelningen. På vägen hem blir de ofta överfallna då det är allmänt känt att de har på sig kontanter. Sångerskan som berättar det här för mig rycker på axlarna. Hon säger att det är ett smutsigt jobb, men någon måste göra det. Sedan sjunger hon. Hon är bra. Jag stoppar en sedel i koppen. Hoppas hon får behålla den.
Carl Linnaeus är musikjournalist, författare och förläggare.
