Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Alla vill ha kultur men få vill betala

25 januari, 2019

Skrivet av Carl Linnaeus

Carl Linnaeus är musikjournalist, författare och förläggare.

KrönikaJag är evigt tacksam att jag kan äta mig mätt.

Jag glider in i ett transliknande tillstånd. Det blir lätt så när jag skriver hårdrocksbok. Under de mörka vintermånaderna är mitt inre en ganska okej plats att befinna sig på. Där har jag min glöd. Den som gör livet värt att leva. Det är för den här glöden som jag jobbar. Kreativitet framför pengar. Just nu har jag råd att betala hyran. Äta mig mätt. Hålla mig varm. För det är jag evigt tacksam. 

För ett tag sedan var jag på Malmöfestivalen där jag signerade och sålde en bok som innehöll mina bästa och längsta hårdrocksreportage. Det kom fram en man. Han var lite äldre än jag. Byxorna var beige. Han tummade i min bok. Frågade om den var bra. Annars pratade han mest om sig själv. Om hur fiffig han var som läste om sina favoritartister på internet. Där är nämligen allt gratis. Jag sa att sådana texter oftast är snuttifierade. Den färglöse mannen var en dålig lyssnare. Han fortsatte prata om hur härligt det var att kunna se artister uppträda på festivalen. Gratis. Han verkade triumferande i sin spararglädje. Han köpte ingen bok. 

Alla vill ha kultur. Få vill betala för det. Allra minst politiker på högerflanken. De ska nu ge ett par hundra miljoner kronor mindre till kulturlivet. Det gör mig ledsen.

Efter varje gig får jag tjata på arrangören om bensinpengar så att vi kan ta oss hem igen. Det är inte kul.”

Jag har spelat i band i en herrans många år. Det är kul. Det ger mig något. Det verkar ge andra något. Publiken ser åtminstone glad ut när den applåderar. Efter varje gig får jag tjata på arrangören om bensinpengar så att vi kan ta oss hem igen. Det är inte kul. Men jag ska inte klaga. Det finns alltid de som har det värre. 

Jag befinner mig i Nashville. På huvudgatan är det ett evigt brus från alla barer som ligger vägg i vägg. Överallt erbjuds det levande musik. Framme vid scenen står det en kopp avsedd för dricks. Det är musikernas enda lön. Samtliga av dem bär pistol efter spelningen. På vägen hem blir de ofta överfallna då det är allmänt känt att de har på sig kontanter. Sångerskan som berättar det här för mig rycker på axlarna. Hon säger att det är ett smutsigt jobb, men någon måste göra det. Sedan sjunger hon. Hon är bra. Jag stoppar en sedel i koppen. Hoppas hon får behålla den.

Carl Linnaeus är musikjournalist, författare och förläggare.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.

Du kanske också vill läsa…

Hondon blev min biljett till världen

Hondon blev min biljett till världen

Man kan prata om nitar och långt hår, men egentligen handlar all rock’n’roll bara om en sak, skriver musikjournalisten Carl Linnaeus.

Flykten från nuet borde få ett slut

Jag kanske aldrig växer upp helt, men det är dags att glänta på dörren till det verkliga livet, skriver frilansskribenten Carl Linnaeus.

Jag är gjord för att älska (allt av) Kiss

Trots att jag är en bitter jävel klarar jag inte ens av att hata bandets största hit, skriver Carl Linnaeus.

Även hårdrockare tappar sitt svall

Carl Linnaeus: Tack vare Lars är det inte längre fult att åldras som hårdrockare.

Varje samtal kan vara det sista

Det är ingen slump att det heter death metal, skriver Carl Linnaeus.

Jag blir ledsen när mystiken är borta

När tuffa rockband går från gåtfull image till spel på en ostgitarr, skriver Carl Linnaeus.

Gamla dängor ger oss trygghet

Mat, sömn och vila. Men själen måste också hållas levande, skriver musikjournalisten Carl Linnaeus. 

Konserten var som ett väckelsemöte

Krönikören Carl Linnaeus om konserten som var ett väckelsemöte, och att börja stå för vem man är.

”Jag hyllar dem som faktiskt härdar ut”

I betraktarens öga ter sig konstnärsmyten romantisk. För de som balansera­r på dess tunna egg är den allt annat än just det, skriver Carl Linnaeus.

”Äntligen slipper jag verka dryg”

”Solglasögon fyller en viktig funktion för oss inåtvända individer.” Carl Linnaeus tackar våren för att han kan ta fram solglasögonen utan att verka dryg.

Kris i byggbranschen

Så gick det för arbetarna som fick gå från husfabriken

Så gick det för arbetarna som fick gå från husfabriken

Osäkerheten på marknaden gör att återstarten för K2A Trähus skjuts på framtiden.