”Nästa års avtalsrörelse började i dag”

Perspektiv Svensk basindustri halkar efter. Den har svårt att hitta rätt arbetskraft och hämmas av höga lönekostnader och krångliga tillståndsprocesser, enligt Industriarbetsgivarna. Men är livet så motigt, egentligen?

I morgon torsdag presenterar stålkoncernen SSAB årets första kvartalsrapport som enligt Dagens Industri ”med råge slår både föregående kvartal och det första kvartalet i fjol”. Härom veckan rapporterades rekordsiffror från Sandvik, som visserligen definieras som ett verkstadsföretag men har fötterna i basnäringar som stålet och gruvorna.

Industriarbetsgivarna kallade politiker till seminarium i dag med en ödesmättad rubrik: Från stagnation till renässans för basindustrier – vilken väg väljer Sverige?

Visserligen anses den svenska basindustrin vara effektiv och dessutom ligga i framkant när det gäller att vara ekologiskt hållbar. Men värdet av det som produceras minskar, enligt en rapport som forskaren Nima Sanandaji skrivit åt Industriarbetsgivarna.

Enligt Sanandajis rapport har den svenska basindustrins produktionsvärde minskat med 7 procent under åren 2005 till 2017. I konkurrentländer som Finland och Tyskland har värdet av produktionen istället ökat med 5-7 procent under samma tidsperiod.

–Där är politiken mer industrivänlig, företagen får rätt personal och lönekostnaderna inte lika höga som i Sverige, enligt Sanandaji.

Han tycker att politikerna verkar vara mer intresserade av utvecklingen av dataspel än av tillverkningsindustrin. Han vet en del om dataspel själv efter att ha forskat om dem. Men det är industrin som är ekonomins motor, menar han.

– Sverige är också det industriland som har minst inslag av arbetsplatsnära lärande. Detta borde vara en central del av näringspolitiken, vi måste helt enkelt komma bort från det industrifientliga inslaget i svensk politik. Back to basics, det är vad som behövs.

Tillbaka till rötterna, alltså. Men det är bara möjligt om ”det politiska ramverket är det rätta” enligt Industriarbetarnas vd Per Hidesten.

– I dag saknas det politisk förståelse för industrin. Politikerna tar den för given, säger Per Hidesten.

Han efterlyser enklare regler för tillstånd så att exempelvis gruvor kan öppnas tidigare än nu. Bättre kompetensförsörjning så att företagen kan ersätta den tredjedel av dagens anställda som pensioneras inom tio år. Och han kräver en ny arbetsrätt ”som behövs för bättre produktivitet”.

Landsbygdsminister Jennie Nilsson (S), en av fyra inbjudna politiker, höll inte med om att regeringen var ointresserad av industrin.

– Det hände rätt mycket under förra mandatperioden, sa hon och hänvisade till både den breda energiuppgörelsen och regeringens program för nyindustrialisering.

– Vi har gått från ett tillstånd då industrin ansågs vara ”basically gone” till att skapa stabila, långsiktiga förutsättningar för att industrin ska kunna växa.

Seminariet med dess rapport kanske var tänkt som en led i ett upplysningsarbete bland folkvalda. Men man kan också se Industriarbetagivarnas utspel som en uppvärmning inför kommande avtalsrörelse. Ett av huvudbudskapen är ju att lönekostnaderna i svensk basindustri är för höga.

Den genomsnittliga personalkostnaden i sex basindustrier för åren 2014-2016 ligger enligt rapporten på 62 000 kronor. Drygt 12 000 kronor mer än i konkurrentländer som Finland och Tyskland.

Att jämföra löner mellan länder är vanskligt. I rapporten mäts skillnaderna i en gemensam valuta, i svenska kronor. Man kan också jämföra ökningstakten i respektive lands nationella valuta. Då hamnar löneökningstakten i Sverige strax under den tyska och en bra bit över den finska för åren 2013-2017.

Men man kan komplicera det hela ytterligare genom att ta hänsyn till växelkursen. Det är det som kallas relativ arbetskraftskostnad. Till exempel: om kronans värde sjunker mot andra valutor blir priset på arbetet billigare i Sverige jämfört med konkurrentländerna. Det är just det som har hänt under senare år då Riksbanken genom nollräntan medvetet försvagat värdet på kronan.

Därför har den finska relativa arbetskraftskostnaden efter 2013 närmat sig den svenska. Och den tyska ligger en bit över den svenska. Allt enligt rapporten Globala arbetskraftskostnader i tillverkningsindustrin från en annan part, Facken inom industrin.

Svensk basindustri behöver en kostnadskontroll, sa Industriarbetsgivarnas vd Per Hidesten.

– Arbetskraftskostnaderna i Sverige är bland de högsta i världen. En tydlig nedväxling av löneökningstakten och ökad produktivitet krävs för att basindustrin ska återfå internationell konkurrenskraft

Nästa års avtalsrörelse började den 24 april 2019.