Explosion i handen på anställd – ny sprängolycka på Nammo
Kvinna förd till sjukhus Produktionen stoppad Polisen utreder arbetsmiljöbrott
Publicerad 2019-12-13, 13:07 Uppdaterad 2020-08-10, 16:46
FALLOLYCKOR Lär dig falla som en kampsportare, och du kan slippa göra dig illa. Ny forskning visar att fallträning genom judo kraftigt ökar deltagarnas förmåga att falla på rätt sätt.
Sedan 2018 pågår ett samarbetsprojekt mellan Afa och Svenska judoförbundet för att förebygga och minska fallolyckor i arbetslivet.
Ungefär 11 000 personer råkar varje år ut för en fallolycka under arbetstid, vilket gör det till den vanligaste arbetsolyckan. Vanligast är fall från samma höjd.
Genom träningsprogrammet Judo4Balance kan arbetsplatser ha fallträning för sina anställda. Deltagarna får träna balans, explosiv styrka och fallteknik.
Judoförbundet har också projekt för fallkunnighet för barn och för äldre.
För att inte skadas när du ramlar gäller det att hålla upp huvudet, inte sträcka ut armarna för att ta emot dig samt att hålla tyngdpunkten låg. Men för att göra det spontant om du väl faller behöver du ha tränat.
– Det går inte att falla rätt om det inte är till viss grad automatiserat, säger Michail Tonkonogi, professor i medicinsk vetenskap vid högskolan i Dalarna.
Han leder ett forskningsprojekt där man låtit arbetsplatser testa tio veckors fallträning för de anställda med hjälp av judoinstruktörer. Projektet är ett samarbete mellan Svenska Judoförbundet och Afa försäkring. I kampsporten judo är kast viktiga, och det gäller att ha rätt teknik när man faller så man inte gör sig illa.
Resultaten av forskningen är inte publicerade än, men Michail Tonkonogi berättar att de är tydliga. Efter tio 45-minuterssessioner hade 80 procent av deltagarna ökat sin fallkompetens, mot bara 5 procent i en kontrollgrupp som fick träna på annat sätt. Deltagarna hade också ökat förmågor som balans och benstyrka.
Testen görs kontrollerat. Deltagarna fick testa fall i ökande svårighetsgrad, så att forskarna kunde bedöma vilken nivå de befann sig på. Före träningen var snittet för alla nivå 1.
– Det betyder att de kunde sitta upp och lägga sig på rygg, säger Michail Tonkonogi.
Efter de tio sessionerna låg deltagarna i stället på nivå 3 eller 4, det vill säga de kunde falla rätt från huk eller stående. Eftersom det alltså inte går att ”tänka” sig till att falla rätt visade det att deltagarna tränat in att automatiskt använda rätt teknik när de föll.
– Det jag egentligen tycker är viktigast med resultaten är att det inte behövs så väldigt mycket tid för att lära sig, säger Michail Tonkonogi.
Skulle du rekommendera arbetsplatser där det finns risk för fallolyckor att ha fallträning?
– Egentligen rekommenderar jag det för alla arbetsplatser. Det är inte dyrt. Det blir en kostnad för arbetsgivaren om det leder till förlorad arbetstid, men med tanke på vad fallolyckor kostar så kan det vara kostnadseffektivt.
Forskarassistenten Karin Strömqvist Bååth fyller i:
– Vi såg att det blev lite som ett kinderegg, flera saker i ett. Det är fallträning, men det är samtidigt friskvård. Dessutom kan det öka sammanhållningen, det blir teambuilding.
Ett annat resultat de tycker är intressant handlar om rädslan för att falla. Man vet sedan tidigare forskning på äldre personer att om man är rädd för att ramla ökar risken för fall. Rädslan är en riskfaktor i sig.
Före och efter studien frågade forskarna deltagarna hur trygga de kände sig i sina arbetsmoment. Det visade sig att kvinnorna hade blivit tryggare efter träningen, vilket var positivt. Männen däremot kände sig mer otrygga.
– Det beror med största sannolikhet på att män överskattar sin fysiska förmåga. De tror att de är bättre på att falla än de är, säger Michail Tonkonogi.
Men det kanske inte var så bra då, med tanke på att riskerna ökar om man är rädd?
– Jag tror det är bra att ha en realistisk bild av sin förmåga, säger Karin Strömqvist Bååthe, som under studien bland annat träffat byggnadsarbetare som blivit mer medvetna om fallrisker.
– Det är bra att vara rädd, för det finns faktiskt risker, men inte för rädd.
I nästa steg vill forskarna titta på om den inlärda, automatiserade, förmågan att falla håller i sig, eller om man behöver träna upp den igen efter ett tag. Michail Tonkonogi jämför med cykling. Har du väl en gång lärt dig cykla behöver du aldrig göra det igen, förmågan sitter i även om du inte cyklar på många år. Om du däremot förlorar förmågan att gå, då måste du träna upp den igen.
– Är fallkompetens något man lär sig för livet? Liknar det cykling, eller måste man lära sig det på nytt?
Helst skulle de också vilja följa deltagarna under längre tid, för att se om träningen faktiskt har effekt på riktiga fallolyckor de kan råka ut för.
Om man nu inte har gått en kurs, finns det något man ändå kan tänka på om man till exempel faller på cykeln?
– Nja, det är faktiskt bäst att gå en kurs. Du kan jämföra med drunkningsolyckor. Det är bra att kunna simma. Kan du inte det hjälper det inte med tips om vad du ska tänka på i vattnet.