”Jag känner fortfarande hur solen värmer”

I tjugoårsåldern blev Petter Lindströms syn allt sämre och i dag är han helt blind. Han är IF Metall-ordförande på Samhall i Tierp och klarar det mesta – även om det finns saker som han saknar.

”Jag älskar djur och natur, och saknar att gå i skogen och plocka svamp. Även om jag gör det än i dag. Jag är dum och envis. Förr kunde jag bara ta mitt fiskespö och åka ut med båten. Men det kan jag inte längre. Som gravt synskadad har jag blivit mer beroende av andra.

Och det är något jag saknar. Oberoendet.

Numera måste jag vara på ett annat sätt. Så är det. Men jag kan fortfarande göra otroligt mycket. Tidigare högg jag både ved och körde motorsåg. Jag har hållit på med mycket som jag inte borde som blindstyre, brukar jag säga.

Många säger: ’Du kan väl inte hugga ved?’ ’Hugga ved? Han kör ju till och med motorsåg!’ Sen brukar de konstatera: ’Han är nog lite tom där uppe.’

Jag tycker att jobben här på Samhall har varit skitroliga. I början var det som en vägg: hur fan ska det här gå till? Montera skåp med tryckluftsdrivna verktyg? Men fick jag bara instruktioner så gick det. Jag fick själv utvecklas.

Det största hindret för mig som ordförande är att komma åt rätt material. Att själv söka efter information i kollektivavtal, lagar och utbildningsmaterial.

Jag har fördelen att jag verkligen lyssnar på folk. Jag hör direkt om någon är glad eller irriterad.

Numera finns program som kan konvertera material till wordfiler som jag kan få upplästa av datorn. Men då försvinner ofta en del information. I ett protokoll kanske det står ’bör’ eller ’ska’ och faller något av dem bort vet jag inte vad som saknas.

Då kan jag stå och envist hävda något. ’Nej, Petter det är inte så.’ ’Jo!’ ’Nej, Petter!’ Och så visar det sig att det ska stå ’ska’ i stället för ’bör’ och därför har en helt annan betydelse.

Så det mesta går, men det tar extra tid för mig. Och det är vad som är det största problemet.

Christofer har jag inget minne av hur han såg ut som liten – han är yngst – men resten av pojkarna har jag minnen av. De minnesbilder jag har kvar av mina barn är av små killar på fyra, fem år.

Men hur de ser ut i dag vet jag inte. Likadant med min fru, för vi åldras ju allihopa. Jag har bara suddiga bilder från den tiden när jag fortfarande kunde se.

Du kan inte behålla bilder.

Om du har ett foto kan du alltid titta och säga: ’Javisst, så var det ja. Han hade lite ljusare hår än brorsan.’ Såna grejer faller bort för mig. Och det blir mer och mer suddigt ju längre tiden går.

Men det är inget jag tänker på.

I dag har jag röster och beteenden. Jag har fördelen att jag verkligen lyssnar på folk. Jag hör direkt om någon är glad eller irriterad.

Jag vet inte om du tänker på det som seende? Men jag hör sånt ganska ofta. ’Hoppsan, i dag var han irriterad. Nu får jag ta det lite lugnt.’

Det gjorde jag inte som seende.

Visst saknar jag att se. Men det är specifika saker. Som naturen på våren. När du går ut en majdag ser du den ljusa grönskan – den som blir mörkare ju längre året lider – men den ser inte jag. Du ser ljus och skuggor, det förlorar jag. Ändå får jag en upplevelse av naturen. Jag känner fortfarande hur solen värmer.

När jag är ute känner jag igen fåglarnas läten på långt håll. En koltrast, en talltrast. Jag hör dem kors och tvärs i träden. Min hörsel har inte blivit bättre – det är samma hörsel som du har – men jag har lärt mig att använda den på ett annat sätt.

På väg hem från tågstationen i Tobo hör jag gatlyktorna längs med cykelbanan. Och står det en dörr öppen i korridoren här utanför, känner jag det. Som en fladdermus när den flyger emot något. Ljudet studsar fram och tillbaka.

Ibland brukar jag gå ut i skogen och sätta mig och ta en fika. När det är alldeles tyst kan jag nästan höra hur det växer och knastrar och knakar runt omkring mig.”

Berättat för: Rasmus Lygner